Dalarna. Platsen där jag växte upp och där min familj fortfarande bor kvar. Nu vet ni det. Jag klarar inte av att vara där, det gör ont. Allt kommer för nära. 

Vi åkte förbi hans hus för ett par dagar sedan. Bara åkte förbi. Vi saktade inte ner men tiden stannade ändå. Det gör den alltid där. Han bor mitt i en uppförsbacke och där finns varken tid eller rum. Bara stillhet och tystnad, och iskalla kårar som vandrar längs ryggraden. Inom ramen av hans röda husväggar finns alla mina minnen bevarade. Tusen fina minnen och tusen mardrömmar. De fina minnena är från tiden innan allt det här började. 

Jag kommer aldrig glömma den du var och allting du gjorde för mig. Aldrig. Jag lovar. Men den personen är död idag och det gör mer ont att inse det än att ta till mig vem du är nu. Som du är idag, som den du blev, har du ingen plats i mitt liv och jag önskar att du inte hade det i någon annans heller. 

Allt det andra... Alla mardrömmar. Jag vill kalla dem det, men det värsta är att allt är på riktigt. Hur mycket jag än önskar att det bara varit drömmar som hållit mig vakna alla dessa nätter så vet jag att det inte är så. Allt som hänt har varit på riktigt. Mina fasthållna händer. Mina tårar. Min smärta. Min trasiga kropp. Min trasiga själ. 

Du hade sönder mig inifrån och ut och ibland är jag fortfarande trasig. Just nu är jag det. 

I hans fönster stod en adventsljusstake med alla ljusen tända. En känsla av att vilja slå sönder fönstret och släcka den spred sig i min kropp. Jag vill inte att han ska fira jul, och jag vill definitivt inte att det ska finnas några ljus i hans liv. Inte ett enda ljus. Han ska bara omges av mörker, på samma sätt som han släckte varenda brinnande låga i mitt liv under flera års tid.