Hej! Mitt liv står ganska stilla just nu. Är hemma hos pappa och tar det lugnt, njuter av sommarlovet och försöker slappna av. Inte det lättaste kan jag säga! Vad jag än gör och var jag än går så vandrar hjärnan iväg, men jag antar att det är normalt när läget är som det är just nu. Ställer mig själv många frågor just nu, har fortfarande någon form av beslutsångest trots att det inte finns något beslut kvar att ta. 

Ibland kommer jag på mig själv med att befinna mig längre tillbaka i tiden än vad jag faktiskt är. Det var bara för någon vecka sedan som jag insåg att han vet om att jag anmält honom. Under rättegången kom jag till insikt med att han suttit häktad i en månad. Idag kom jag på att rättegången har varit. Det är så mycket som faller på plats först efteråt, när jag väl befinner mig i situationen är det som att jag är någon annanstans. Igår när domaren meddelade beslutet, dvs att han ska vara häktad tills domen släpps, så lyssnade jag och jag började gråta. Fem minuter senare när vi gått ut ur salen hade jag glömt bort om han skulle häktas eller bli frisläppt. Lite läskigt, huvudet hänger inte riktigt med just nu. 

Jag har anmält honom. 
Jag har varit på förhör. 
Han har anhållits och sedan häktats. 
Åklagaren har väckt åtal. 
Jag har varit på rättegång. 
Förstår det inte, lever inte i verkligheten.