för sant!
2012-03-31 / 17:38:13 / Kärlek / 12 KOMMENTARER
Delar med mig av min åsikt
2012-03-31 / 16:43:00 / Självskadebeteende / 7 KOMMENTARERJag vet inte hur många av er som hänger på Facebook, men antar att det är ganska populär sida. Jag finns där iallafall, men lämnar inte ut vad jag heter! Tänkte iallafall skriva om en sak som hände på sidan för några veckor sedan. Det började spridas bilder på en tjej som heter Jennifer Poulsen, nakenbilder då alltså. Hon är fjorton år gammal, fyller femton i år. Barnpornografi med andra ord. Det som folk skrev och pratade om var att hon tagit dessa bilder på sig själv, lagt upp dem på sin blogg och sedan var stormen igång. Det skrevs om henne överallt hela tiden. Hon kallades hora, slampa, fitta, ful, äcklig, slyna, luder, vider & allt annat ni kan komma på.
Förstår inte hur folk tänker. Den här tjejen är fjorton år gammal, tar nakenbilder på sig själv och driver dessutom en blogg där det framgår tydligt att hon inte har det så bra. Hon behöver hjälp, det är så uppenbart. Att använda sig av sin kropp för att ta sig framåt i livet är något som många människor gör, men man gör det på olika sätt. Vissa blir modell osv. Hon använder sig av sin kropp för att "bli någon", bli sedd. Hon skriker efter uppmärksamhet, även det är uppenbart. Att lägga upp nakenbilder på sig själv vid fjorton års ålder är ett självskadebeteende, och det sista hon behöver är människor som kallar henne allt som går att kalla någon. Hur blinda kan människor vara, hur fan kan man sparka på någon som redan ligger ner? Sjukt.
Förstår inte hur folk tänker. Den här tjejen är fjorton år gammal, tar nakenbilder på sig själv och driver dessutom en blogg där det framgår tydligt att hon inte har det så bra. Hon behöver hjälp, det är så uppenbart. Att använda sig av sin kropp för att ta sig framåt i livet är något som många människor gör, men man gör det på olika sätt. Vissa blir modell osv. Hon använder sig av sin kropp för att "bli någon", bli sedd. Hon skriker efter uppmärksamhet, även det är uppenbart. Att lägga upp nakenbilder på sig själv vid fjorton års ålder är ett självskadebeteende, och det sista hon behöver är människor som kallar henne allt som går att kalla någon. Hur blinda kan människor vara, hur fan kan man sparka på någon som redan ligger ner? Sjukt.
varför sarashemligheter och varför en anonym blogg?
2012-03-31 / 16:40:39 / Anonymt / 9 KOMMENTARERVarför startade du bloggen, vad är målet med den och varför är du anonym?
Sen jag var tretton år gammal har jag varit med om väldigt mycket. Våldtäkt, misshandel, mordhot och så vidare. Listan kan göras ganska lång. Jag har varit på botten och klättrat upp igen. Det är inte alla som klarar det. När jag varit i mina värsta svackor har jag ofta tänkt tanken att jag är helt ensam i världen, att det inte finns någon som förstår mig eller vad jag går igenom. Jag har aldrig kunnat prata om saker, utan istället varit tyst och sagt att jag mår bra. Det funkar att göra så till en viss gräns, men en dag brister det. Det har det gjort för mig nu.
Jag har lättare att skriva om saker än att prata om dem, och på grund av det startade jag en blogg som jag kan använda som en dagbok. På samma gång vill jag att andra som befinner sig längst nere ska veta att de inte är ensamma, och att det går att ta sig uppåt. Jag klarade ju det. Men just då hade jag önskat att jag hade någon att prata med, någon som förstod. Målet med min blogg är att människor ska känna att jag kan vara den personen för dem, och jag vet redan flera som gör det.
Varje dag får jag mejl och kommentarer från främst tjejer som berättar att de beundrar mig och att det jag skriver inspirerar dem. Människor mejlar mig och berättar om sina historier, öppnar upp delar av sig själva som de aldrig vågat prata om. Jag hade ett mål med den här bloggen, och det var att göra skillnad för någon genom att berätta min historia. Jag vet att jag gjort skillnad, och det känns så jävla bra.
Hur svårt det än är att tro det, så lever jag faktiskt ett helt vanligt liv. Jag går i skolan, umgås med vänner och träffar killar som vilken annan tjej i min ålder som helst. Många av de människor jag möter varje dag, nästintill alla, har ingen aning om vad jag varit med om och det är så jag vill ha det. Jag vill kunna gå till skolan och klara en hel dag där utan att någon kommer fram och ställer frågor. Det är viktigt för mig. Jag vill inte vara hon som har blivit våldtagen eller hon som har psykiskt sjuka föräldrar, även om det är en del av vem jag är. Mitt förflutna och mina hemligheter kommer alltid finnas där, men jag vill inte att de ska påverka och på något sätt förstöra hela mitt liv. Därför är jag anonym.
För mig är bloggen en plats där jag kan öppna upp mig själv och släppa ut allt det som jag håller inne varje dag. Jag kommer aldrig bli den personen som gråter öppet i skolan eller skriver ut på Facebook att jag blivit våldtagen. Det är inte jag helt enkelt. Även om jag mår otroligt vissa dagar så kämpar jag på i skolan, att ha ett normalt liv är det enda jag begär. Jag vill inte att människor ska tycka synd om mig, för det är inte synd om mig. Visst, jag har haft det jävligt jobbigt och varit med om för mycket, men på något sätt går livet ändå vidare. Just nu, med allt som händer och alla anmälningar som är på väg, vet jag inte om jag skulle orka med allas frågor. Att svara på dem via en blogg är en helt annan sak, då kan jag svara när jag vill och personen jag svarar till vet inte hur jag känner. Att konfronteras med dessa saker öga mot öga skulle vara så mycket jobbigare.
Jag antar att jag någon dag kommer berätta min identitet, men det dröjer nog. ♡
Sen jag var tretton år gammal har jag varit med om väldigt mycket. Våldtäkt, misshandel, mordhot och så vidare. Listan kan göras ganska lång. Jag har varit på botten och klättrat upp igen. Det är inte alla som klarar det. När jag varit i mina värsta svackor har jag ofta tänkt tanken att jag är helt ensam i världen, att det inte finns någon som förstår mig eller vad jag går igenom. Jag har aldrig kunnat prata om saker, utan istället varit tyst och sagt att jag mår bra. Det funkar att göra så till en viss gräns, men en dag brister det. Det har det gjort för mig nu.
Jag har lättare att skriva om saker än att prata om dem, och på grund av det startade jag en blogg som jag kan använda som en dagbok. På samma gång vill jag att andra som befinner sig längst nere ska veta att de inte är ensamma, och att det går att ta sig uppåt. Jag klarade ju det. Men just då hade jag önskat att jag hade någon att prata med, någon som förstod. Målet med min blogg är att människor ska känna att jag kan vara den personen för dem, och jag vet redan flera som gör det.
Varje dag får jag mejl och kommentarer från främst tjejer som berättar att de beundrar mig och att det jag skriver inspirerar dem. Människor mejlar mig och berättar om sina historier, öppnar upp delar av sig själva som de aldrig vågat prata om. Jag hade ett mål med den här bloggen, och det var att göra skillnad för någon genom att berätta min historia. Jag vet att jag gjort skillnad, och det känns så jävla bra.
Hur svårt det än är att tro det, så lever jag faktiskt ett helt vanligt liv. Jag går i skolan, umgås med vänner och träffar killar som vilken annan tjej i min ålder som helst. Många av de människor jag möter varje dag, nästintill alla, har ingen aning om vad jag varit med om och det är så jag vill ha det. Jag vill kunna gå till skolan och klara en hel dag där utan att någon kommer fram och ställer frågor. Det är viktigt för mig. Jag vill inte vara hon som har blivit våldtagen eller hon som har psykiskt sjuka föräldrar, även om det är en del av vem jag är. Mitt förflutna och mina hemligheter kommer alltid finnas där, men jag vill inte att de ska påverka och på något sätt förstöra hela mitt liv. Därför är jag anonym.
För mig är bloggen en plats där jag kan öppna upp mig själv och släppa ut allt det som jag håller inne varje dag. Jag kommer aldrig bli den personen som gråter öppet i skolan eller skriver ut på Facebook att jag blivit våldtagen. Det är inte jag helt enkelt. Även om jag mår otroligt vissa dagar så kämpar jag på i skolan, att ha ett normalt liv är det enda jag begär. Jag vill inte att människor ska tycka synd om mig, för det är inte synd om mig. Visst, jag har haft det jävligt jobbigt och varit med om för mycket, men på något sätt går livet ändå vidare. Just nu, med allt som händer och alla anmälningar som är på väg, vet jag inte om jag skulle orka med allas frågor. Att svara på dem via en blogg är en helt annan sak, då kan jag svara när jag vill och personen jag svarar till vet inte hur jag känner. Att konfronteras med dessa saker öga mot öga skulle vara så mycket jobbigare.
Jag antar att jag någon dag kommer berätta min identitet, men det dröjer nog. ♡
det mesta har läkt nu men ärren är kvar
2012-03-31 / 14:11:30 / Bloggen / 16 KOMMENTARER
your voice has chased away, all the sanity in me
2012-03-31 / 12:30:00 / Bloggen / 5 KOMMENTARER
darkness doesn't last for eternity
2012-03-31 / 10:57:32 / Bloggen / 1 KOMMENTARERHur väl känner du egentligen människorna runt omkring dig? Jag slår vad om att några av de människorna du träffar varje dag och tror att du känner har mörka hemligheter som de skyddar med sina liv. Jag vet, för jag har själv varit där. I min blogg skriver jag anonymt om de övergrepp, misshandel och mordhot som jag utsattes för under fem års tid - med målet att nå ut till andra som inte vågar berätta.
Hittills har jag fått kontakt med ett tiotal tjejer i samma situation som jag, men jag är övertygad om att det finns fler. Jag vill skapa en känsla av att man inte är ensam, eftersom jag själv känt så otroligt många gånger. Hjälp mig att sprida min blogg, tillsammans kan vi göra skillnad. ♡
vem vaknar klockan sju på en lördag?
2012-03-31 / 06:58:33 / Bloggen / 5 KOMMENTARERJo, jag.. Är hur pigg som helst så ska ta tag i lite städning nu och sen ut och springa en vända. Somnade iochförsig ganska tidigt igår så det är väl inte så konstigt kanske! Ha en bra dag så hörs vi senare.
~
2012-03-30 / 15:06:47 / Bloggen / 5 KOMMENTARERKom precis hem efter ett ganska jobbigt möte. Det känns i alla fall bra att saker äntligen börjar ta fart nu. Inom en snar framtid har jag förhoppningsvis energi till att ta tag i saker och börja anmäla dem. Har behövt lite tid att gråta, skrika och hata hela världen men nu börjar lugnet ta sig. Bomben är släppt liksom. Jag vet att det värsta inte är över än, men förhoppningsvis kan det bara bli bättre från och med nu. Jag har en jobbig period framför mig men för första gången någonsin ska jag kämpa för mig själv. Jag ska kämpa för det som jag vet att jag är värd. Livet är inte rättvist och många gånger tänker att jag att jag uppnått min del av all den skit som finns i världen - det är dags att använda den till något bra nu. För första gången någonsin hoppas jag på upprättelse.
du tog ifrån mig något jag aldrig kan få tillbaka
2012-03-29 / 20:58:00 / Bloggen / 1 KOMMENTARER
home sweet home
2012-03-29 / 15:30:47 / Bloggen / 3 KOMMENTARERFinns ingen skönare känsla än att komma hem, hänga av sig jackan, släppa ifrån sig alla väskor och sen bara sätta sig ner och ta det lugnt. Underbart. Ska ta tag i lite plugg om en stund, först ska jag vila! TTYL
0746
2012-03-29 / 07:46:41 / Bloggen / 2 KOMMENTARERGodmorgon på er! Idag mår jag lite bättre, tack för era fina kommentarer till inläggen igår. Är snart på väg till skolan, blir en kort dag idag! Hinner inte skriva så mycket mer nu. Så jäkla skönt att det snart är helg bara, really need that..
huvudet håller på att sprängas
2012-03-28 / 18:14:33 / Anonymt / 7 KOMMENTARERJag vet inte hur jag ska förklara den här känslan. För första gången någonsin har jag lagt över allting jag vet om mig själv, allting jag varit med om, i händerna på någon annan. Jag har aldrig litat på någon på det sättet, men nu har jag äntligen valt att göra det. Det känns helt fel. Men ändå så skönt. Jag känner mig så tom, som om jag lämnat bort en bit av mig själv. När man har hemligheter för länge så blir de till slut en del av en själv, svårt att förklara men så är det iallafall.. Sjukt
07.30 godmorgon!
2012-03-28 / 07:32:26 / Bloggen / 2 KOMMENTARERHar fortfarande ont i huvudet, men har sovit ganska bra inatt ändå. Nu ska jag hoppa in i duschen och göra mig klar för ännu en skoldag. Det tar emot ganska mycket idag måste jag säga. Wellwell, hoppas ni får en asbra dag och så hörs vi när vi hörs helt enkelt, troligtvis efter skolan! Kramis
22.20 huvudvärk
2012-03-27 / 22:21:22 / Bloggen / 0 KOMMENTARERIdag är en jobbig dag. Har sjukt ont i huvudet, sovit hela kvällen och ska fortsätta med det nu. Ville bara kika in här och berätta att jag lever. Ha en bra kväll, sov så gott!
shit i love #2
2012-03-27 / 22:00:00 / Bloggen / 0 KOMMENTARERUTMANAR ALLA SOM LÄSER DETTA ATT GÅ IN HÄÄÄR OCH VÄLJA UT FYRA BILDER SOM PASSAR IN PÅ ER SJÄLVA OCH SEN GÖRA ETT INLÄGG OM DET, WHAT DO YOU LOVE?
the story of my life
2012-03-27 / 11:39:00 / Bloggen / 7 KOMMENTARER
crazy beautiful
2012-03-27 / 08:55:00 / Bloggen / 0 KOMMENTARER
-
2012-03-27 / 00:04:00 / Bloggen / 4 KOMMENTARER
shit i love #1
2012-03-26 / 22:00:00 / Bloggen / 3 KOMMENTARERJAG UTMANAR ALLA SOM LÄSER DETTA ATT GÅ IN HÄÄÄR OCH VÄLJA UT FYRA BILDER SOM PASSAR IN PÅ ER, WHAT DO YOU LOVE?
svar på vanliga frågor
2012-03-26 / 20:42:00 / Bloggen / 9 KOMMENTARERHur gammal är du?
- jag är född -94 så fyller arton i år.
Var bor du?
- lämnar inte ut sådan information.
Vet dina föräldrar om vad som hänt dig?
- det är som så att jag har en väldigt komplicerad relation till mina föräldrar, eller jag har haft det iallafall. Detta gör att jag känner väldigt lite förtroende för dem, och under en väldigt lång tid har jag valt att inte berätta saker för dem. Det har hänt så pass mycket i mitt liv, även mycket som rör dem, som gjort att jag fått klara mig själv och stå på egna ben. Att göra det gör att man blir stark, men det gör också att man har svårt att lita på och släppa in andra människor. Så vet inte riktigt vad jag ska svara på det, men de vet en del ja.
Vet dina kompisar om vad som hänt dig?
- det är väldigt få över huvud taget som vet om allt jag varit med om, eller det är rättare sagt ingen. Jag försöker att leva ett så normalt liv som möjligt, och väljer därför att lämna ganska mycket osagt. Har väldigt svårt för att öppna mig för människor och det krävs hur mycket som helst innan jag kan säga att jag litar på någon.
Han som våldtog dig, var han full?
- om du syftar på första gången, så nej. Men ja, han har varit påverkad av alkohol vid andra tillfällen.
Varför fortsatte du att träffa han som våldtog dig?
- den här frågan är så otroligt svår att besvara, så kommer besvara den i ett eget inlägg när jag känner att jag orkar..
Varför har du inte anmält våldtäkten?
- sedan jag var tretton år gammal har jag varit med om en massa helt sjuka saker, inte bara våldtäkterna. Nu kanske ni frågar er själva hur något kan vara värre än det, men tro mig, det finns värre saker. Saker jag inte berättat för er än alltså. Jag har till exempel anmält båda mina föräldrar för misshandel, den ena anmälan blev aldrig utredd, den andra lades ner. Jag har anmält ett annat fall av övergrepp, det lades ner. Jag har anmält en närstående för trakasserier, olaga hot och förtal. Även den utredningen lades ner. Jag är trött på att anmäla, försöka skapa rättvisa i mitt liv, när man aldrig får någon hjälp. Just när jag blev våldtagen första gången var det så mycket annat som hände i livet som gjorde att jag inte hade förtroende för någon, allra minst polis/soc/bup och så vidare. Jag ansåg att alla hade svikit mig, och att ingen ändå skulle tro på mig om jag berättade.
- jag är född -94 så fyller arton i år.
Var bor du?
- lämnar inte ut sådan information.
Vet dina föräldrar om vad som hänt dig?
- det är som så att jag har en väldigt komplicerad relation till mina föräldrar, eller jag har haft det iallafall. Detta gör att jag känner väldigt lite förtroende för dem, och under en väldigt lång tid har jag valt att inte berätta saker för dem. Det har hänt så pass mycket i mitt liv, även mycket som rör dem, som gjort att jag fått klara mig själv och stå på egna ben. Att göra det gör att man blir stark, men det gör också att man har svårt att lita på och släppa in andra människor. Så vet inte riktigt vad jag ska svara på det, men de vet en del ja.
Vet dina kompisar om vad som hänt dig?
- det är väldigt få över huvud taget som vet om allt jag varit med om, eller det är rättare sagt ingen. Jag försöker att leva ett så normalt liv som möjligt, och väljer därför att lämna ganska mycket osagt. Har väldigt svårt för att öppna mig för människor och det krävs hur mycket som helst innan jag kan säga att jag litar på någon.
Han som våldtog dig, var han full?
- om du syftar på första gången, så nej. Men ja, han har varit påverkad av alkohol vid andra tillfällen.
Varför fortsatte du att träffa han som våldtog dig?
- den här frågan är så otroligt svår att besvara, så kommer besvara den i ett eget inlägg när jag känner att jag orkar..
Varför har du inte anmält våldtäkten?
- sedan jag var tretton år gammal har jag varit med om en massa helt sjuka saker, inte bara våldtäkterna. Nu kanske ni frågar er själva hur något kan vara värre än det, men tro mig, det finns värre saker. Saker jag inte berättat för er än alltså. Jag har till exempel anmält båda mina föräldrar för misshandel, den ena anmälan blev aldrig utredd, den andra lades ner. Jag har anmält ett annat fall av övergrepp, det lades ner. Jag har anmält en närstående för trakasserier, olaga hot och förtal. Även den utredningen lades ner. Jag är trött på att anmäla, försöka skapa rättvisa i mitt liv, när man aldrig får någon hjälp. Just när jag blev våldtagen första gången var det så mycket annat som hände i livet som gjorde att jag inte hade förtroende för någon, allra minst polis/soc/bup och så vidare. Jag ansåg att alla hade svikit mig, och att ingen ändå skulle tro på mig om jag berättade.
different is beautiful
2012-03-26 / 19:48:34 / Åsikter / 10 KOMMENTARER
Det spelar ingen roll vilken färg vi har på huden, vi har ändå samma färg på hjärtat.
stay strong
2012-03-26 / 18:44:54 / Bloggen / 12 KOMMENTARER
Det är inte för än du befinner dig på botten och börjar ta dig uppåt som du förstår din egen styrka, och när du väl hittat den släpper den aldrig taget om dig. Det krävs att man mår riktigt dåligt för att man ska kunna må riktigt bra, och tills man gjort båda två har man ingen aning om vad som kan vänta i livet.
♡
2012-03-26 / 18:22:44 / Bloggen / 7 KOMMENTARER
there's no such thing as perfection
2012-03-26 / 17:21:00 / Åsikter / 13 KOMMENTARER
Om Barbie var perfektion så skulle det innebära att den perfekta människan var en lång, smal tjej med stora, fasta tuttar och långt blondt hår. Hon skulle ha ljusblå ögon, en perfekt sminkning och alltid ett leende på läpparna. Det finns ingen människa som lever så. Alla människor är helt unika, ser helt olika ut. Bara för att en person anses som vacker innebär inte det att du inte också är det bara för att du inte ser ut som den personen. Det är okej att vara smal, mullig, ännu större. Det är okej att vara kurvig, eller att inte ha några former alls. Det är okej att vara lång, mittemellan och kort. Det är okej att ha vilken hudfärg som helst, tala vilket språk som helst och komma varifrån som helst. Det är okej att ha vilken hårfärg som helst. Det är okej att ha vilken ögonfärg som helst. Det är okej att raka benen, det är okej att inte göra det. Det är okej att ha stora tuttar, det är okej att ha lite mindre och det är okej att inte ha några alls. Det är okej att ha olika stora tuttar. Det är okej att ha bristningar, ärr, födelsemärken, leverfläckar, fräknar, pigmentförändringar och allt annat du kan komma på. Det är okej att sminka sig mycket, lite eller inte alls. Det är okej att klä sig hur man vill. Det är okej att tro på vad man vill. Det är okej att stå för vad man tycker även om andra tycker annorlunda. Det är okej att vara annorlunda.
Perfektion i mina ögon är när varje människa mår så bra som den kan göra. När man kan se på sig själv i spegeln utan att vilja dö. När man skrattar och mår bra. När man är lycklig. När man pushar sig själv till sin yttersta gräns, och tar sig framåt i livet. När man inser att man har brister, men överlever ändå utan att ens skämmas för dem. När man inser sina egna fel, och medger att man själv också kan göra misstag. När man uppskattar andra precis som dem är, och inte kräver för mycket.
Men vet ni vad, perfektion är något individuellt är innebär olika saker för olika människor. Det är därför ingen någonsin kommer nå perfektion i ALLAS ögon. Så sluta sträva efter det. Var dig själv istället, det kommer du längre med.
I decided long ago, never to walk in anyones shadow
2012-03-26 / 15:40:04 / Bloggen / 24 KOMMENTARERJag får ofta frågor om jag skäms över det jag varit med om, och om det är på grund av det som jag valt att vara anonym. Det stämmer inte. Jag skäms inte alls över det jag varit med om, snarare tvärtom. Inte så att jag är stolt över det eller något, men jag tänker inte låta det förstöra mig mer än vad det gjort. Jag tänker inte gå i skuggan av vad någon annan gjort mot mig. Att leva mitt liv och vara med om allting jag varit med om är ingenting som jag önskar någon annan, men allting som hänt har gjort mig så jävla stark. Nu ser jag bara en väg framför mig och den går framåt, bort från all jävla skit. Mitt förflutna kommer alltid vara mitt förflutna och det kan jag aldrig ändra på, men min framtid är inte förutbestämd och mitt förflutna ska inte få påverka den.
monday 2012-03-26 12.45
2012-03-26 / 12:48:39 / Bloggen / 5 KOMMENTARERGodmorgon! Eller goddag är väl mer på sin plats kanske. Jag sitter vid mitt köksbord, har precis ätit lite mat och ska alldeles strax fortsätta plugga. Om ett par timmar ska jag ut och ta en promenad/joggingtur. Har en massa energi i kroppen idag som inte brukar vara där, bestämt mig för att ta vara på den helt enkelt. Ska även svara på lite kommentarer, jag läser alltid alla kommentarer jag får men av någon anledning svarar jag väldigt sällan, ska bli ändring på det från och med idag. Ni tar er ju tid att skriva till mig så då är det inte mer än rätt att jag gör detsamma för er!
& Jessika.. Ännu en gång. Anonym kommentar. Jag vill att du lämnar mig och min blogg ifred. Med din attityd har du ingenting här att göra, det blir bara pinsamt eftersom jag spårat ditt ip-nummer och vet vem du är. Antingen kan du ändra din attityd och börja skriva normala kommentarer, eller så drar du härifrån.
& Jessika.. Ännu en gång. Anonym kommentar. Jag vill att du lämnar mig och min blogg ifred. Med din attityd har du ingenting här att göra, det blir bara pinsamt eftersom jag spårat ditt ip-nummer och vet vem du är. Antingen kan du ändra din attityd och börja skriva normala kommentarer, eller så drar du härifrån.
dagens sanning
2012-03-25 / 20:04:33 / Bloggen / 0 KOMMENTARER
-
2012-03-24 / 20:54:46 / Bloggen / 2 KOMMENTARERDet här är inte jag, det här är inte mitt liv, det var inte såhär det skulle bli.
Våldtagen, vad jag menar
2012-03-23 / 12:00:00 / Våldtäkt / 60 KOMMENTARERNär jag var tolv/tretton år gammal var det mycket som hände i mitt liv. Av många olika anledningar så tappade jag till slut kontakten med min mamma, och jag och min pappa hade inte heller en så bra relation. Jag kände mig väldigt ensam, även om jag hade många vänner så var det ändå något som fattades i mitt liv. Jag saknade trygghet, hade ingenting att stå på och inget att falla tillbaka emot när allting bara brast.
En bekant till min pappas vänner var hemma hos oss en kväll, och det var då jag träffade honom första gången. Då var jag bara tolv år gammal. Det hände ingenting då, men efter den kvällen började vi träffas. Han blev en trygghet för mig, han var elva år äldre än mig. Som en storebror. Jag började spendera mycket tid hemma hos honom, han bodde tillsammans med sin tjej och hade en liten dotter. Det blev lite som mitt andra hem, i en helt vänskaplig relation gav han mig den tryggheten jag saknade. Jag har förstått nu i efterhand att detta bara var ett spel från hans sida, han hade hela tiden en baktanke.
En kväll hade jag bråkat med pappa, jag hade bestämt mig för att rymma hemifrån. Det var i januari och det var iskallt ute. Men jag orkade inte vara kvar hemma längre. Jag hade hela tiden kontakt med honom via sms, och han sa att jag kunde komma till honom och sova där. Jag hade gjort det förut, så jag tänkte inte mer på det. När jag kom dit var han ensam hemma, ingen tjej och ingen dotter. Han bäddade åt mig på soffan, som han alltid gjorde. Sedan slog han på en film, och vi satt där i soffan som vi alltid brukade göra. Allt var som vanligt. Jag var dock väldigt uppjagad över allting med pappa, och det märkte han så vi började prata. Vi skulle gå och lägga oss, och han sa att jag fick sova i sängen om jag inte ville sova ute i soffan, så när han gick och la sig i sängen följde jag med honom. Jag somnade med kläderna på, vet inte hur länge jag sov, men när jag vaknade så låg han och kollade på mig. Kommer aldrig glömma det leendet.
Han sa "ska du verkligen sova med alla kläderna på, du behöver inte skämmas för mig vet du, vi är ju vänner". Jag skrattade och la mig med alla kläder ändå, kändes obekvämt att klä av mig. En stund senare vaknade jag för att det var varmt. Jag tog av mig en tjocktröja, men behöll byxor och allting på. Sedan blundade jag och försökte somna om igen. Han flyttade sig närmare mig och när jag vaknade nästa gång hade jag inget täcke på mig. Han låg på mig, men vi hade fortfarande kläderna på. Det enda som "fattades" var mina byxor. Jag var helt kall, helt stilla. Livrädd. Vad var det som hände? Jag var tretton år, hade aldrig någonsin varit med om detta. Hans händer var överallt, och de var dubbelt så stora som mina så jag kunde inte få bort dem. Som jag sa så var jag livrädd, men jag kommer ihåg så väl att jag bad honom att sluta. Kommer ihåg att jag låg och stirrade på klockan bredvid sängen.
Jag stannar där.
Den natten är en natt jag aldrig någonsin kommer att glömma. En person som stod mig väldigt nära och som just då var min enda trygghet använde just det emot mig och skadade mig föralltid. Den natten förlorade jag min oskuld, något som jag aldrig kommer få tillbaka. Jag förlorade också mig själv, eller iallafall en bit. Men, det slutade inte där. I rädsla för att han skulle berätta för någon så lyckades han utnyttja mig flera gånger, och det hela pågick i två års tid. Det skulle bli vår lilla hemlighet, sa han. Ändå har det gått så mycket rykten, människor har frågat mig om vi har ett förhållande. Vad fan tänker de, han är elva år äldre än mig, hur kan man ens tänka så? Jag har aldrig anmält honom. Jag använde detta emot mig själv, och nu, fem år senare, mår jag fortfarande fruktansvärt dåligt över det. Många av mina vänner är fortfarande oskuld, och det skär i mig att se dem och tänka på hur jag förlorade min. Jag har inte berättat för någon, för än nu. Min mamma. I nuläget samlar jag också kraft för att försöka anmäla honom, men det är otroligt svårt.
En bekant till min pappas vänner var hemma hos oss en kväll, och det var då jag träffade honom första gången. Då var jag bara tolv år gammal. Det hände ingenting då, men efter den kvällen började vi träffas. Han blev en trygghet för mig, han var elva år äldre än mig. Som en storebror. Jag började spendera mycket tid hemma hos honom, han bodde tillsammans med sin tjej och hade en liten dotter. Det blev lite som mitt andra hem, i en helt vänskaplig relation gav han mig den tryggheten jag saknade. Jag har förstått nu i efterhand att detta bara var ett spel från hans sida, han hade hela tiden en baktanke.
En kväll hade jag bråkat med pappa, jag hade bestämt mig för att rymma hemifrån. Det var i januari och det var iskallt ute. Men jag orkade inte vara kvar hemma längre. Jag hade hela tiden kontakt med honom via sms, och han sa att jag kunde komma till honom och sova där. Jag hade gjort det förut, så jag tänkte inte mer på det. När jag kom dit var han ensam hemma, ingen tjej och ingen dotter. Han bäddade åt mig på soffan, som han alltid gjorde. Sedan slog han på en film, och vi satt där i soffan som vi alltid brukade göra. Allt var som vanligt. Jag var dock väldigt uppjagad över allting med pappa, och det märkte han så vi började prata. Vi skulle gå och lägga oss, och han sa att jag fick sova i sängen om jag inte ville sova ute i soffan, så när han gick och la sig i sängen följde jag med honom. Jag somnade med kläderna på, vet inte hur länge jag sov, men när jag vaknade så låg han och kollade på mig. Kommer aldrig glömma det leendet.
Han sa "ska du verkligen sova med alla kläderna på, du behöver inte skämmas för mig vet du, vi är ju vänner". Jag skrattade och la mig med alla kläder ändå, kändes obekvämt att klä av mig. En stund senare vaknade jag för att det var varmt. Jag tog av mig en tjocktröja, men behöll byxor och allting på. Sedan blundade jag och försökte somna om igen. Han flyttade sig närmare mig och när jag vaknade nästa gång hade jag inget täcke på mig. Han låg på mig, men vi hade fortfarande kläderna på. Det enda som "fattades" var mina byxor. Jag var helt kall, helt stilla. Livrädd. Vad var det som hände? Jag var tretton år, hade aldrig någonsin varit med om detta. Hans händer var överallt, och de var dubbelt så stora som mina så jag kunde inte få bort dem. Som jag sa så var jag livrädd, men jag kommer ihåg så väl att jag bad honom att sluta. Kommer ihåg att jag låg och stirrade på klockan bredvid sängen.
Jag stannar där.
Den natten är en natt jag aldrig någonsin kommer att glömma. En person som stod mig väldigt nära och som just då var min enda trygghet använde just det emot mig och skadade mig föralltid. Den natten förlorade jag min oskuld, något som jag aldrig kommer få tillbaka. Jag förlorade också mig själv, eller iallafall en bit. Men, det slutade inte där. I rädsla för att han skulle berätta för någon så lyckades han utnyttja mig flera gånger, och det hela pågick i två års tid. Det skulle bli vår lilla hemlighet, sa han. Ändå har det gått så mycket rykten, människor har frågat mig om vi har ett förhållande. Vad fan tänker de, han är elva år äldre än mig, hur kan man ens tänka så? Jag har aldrig anmält honom. Jag använde detta emot mig själv, och nu, fem år senare, mår jag fortfarande fruktansvärt dåligt över det. Många av mina vänner är fortfarande oskuld, och det skär i mig att se dem och tänka på hur jag förlorade min. Jag har inte berättat för någon, för än nu. Min mamma. I nuläget samlar jag också kraft för att försöka anmäla honom, men det är otroligt svårt.
when winter passes
2012-03-22 / 16:08:54 / Bloggen / 2 KOMMENTARERDet blåser storm ute idag! Är hur trött som helst, har en sån där dag då man bara vill ligga i sängen och typ aldrig gå ur den. Imorse låg jag kvar lite för länge, så fick stressa mig iväg till skolan. Har varit helt out of focus hela dagen. Nu ska jag laga lite mat, sen städa och efter det ska jag sova!
& haha, ni som kommenterar anonymt.. Jessika for example. Hur har du tänkt att jag ska kunna svara på din kommentar när du varken lämnar blogg eller mail? Stå för det du skriver istället för att gömma dig bakom en skärm. Anledningen till att jag blir sur när folk ställer frågor är för att jag besvarat dem tidigare, och jag tycker inte att en våldtäkt är något man ska vara "nyfiken" på, såsom du beskriver det.
& haha, ni som kommenterar anonymt.. Jessika for example. Hur har du tänkt att jag ska kunna svara på din kommentar när du varken lämnar blogg eller mail? Stå för det du skriver istället för att gömma dig bakom en skärm. Anledningen till att jag blir sur när folk ställer frågor är för att jag besvarat dem tidigare, och jag tycker inte att en våldtäkt är något man ska vara "nyfiken" på, såsom du beskriver det.
svar på kommentarer
2012-03-21 / 18:12:40 / Bloggen / 12 KOMMENTARER
Jag svarar:
Näe, you don't say, går man inte hem till våldtäktsmän? Seriöst, skämtar du med mig? För det första, det räckte med en kommentar. För det andra, varför kommenterar du i två olika namn? Man ser ändå att du är samma person. Du måste fan skämta alltså. För det tredje, du vet inte hela historien. Känner du mig, känner du honom? Vet du om han hotade mig eller inte, om han tvingade mig att komma hem till honom? Vet du hur jag mådde under den tiden, och hur rädd jag var för honom? Nej, det gör du inte, så håll käften. Jävla svin. För det fjärde, vad tjänar du på att kommentera detta nu? Förändrar det någonting? Kan du spola tillbaka tiden så att jag inte går hem till honom en andra gång efter den där natten?
Anledningen till att jag inte uppdaterat så mycket vare sig igår eller idag beror på dessa kommentarer. Ni som vet hur det är att bli våldtagen vet redan hur mycket skuld man lägger på sig själv för det som hänt. Det är något jag jobbar med varje dag. Jag hatar redan mig själv, skyller redan på mig själv. Fast jag vet att det var HANS fel. Kommentarer som dessa gör ingenting bättre. Får ångestattacker av tankar som dessa.
Peace out
Anledningen till att jag inte uppdaterat så mycket vare sig igår eller idag beror på dessa kommentarer. Ni som vet hur det är att bli våldtagen vet redan hur mycket skuld man lägger på sig själv för det som hänt. Det är något jag jobbar med varje dag. Jag hatar redan mig själv, skyller redan på mig själv. Fast jag vet att det var HANS fel. Kommentarer som dessa gör ingenting bättre. Får ångestattacker av tankar som dessa.
Peace out
Utkast: Mars 20, 2012
2012-03-20 / 15:59:24 / Bloggen / 1 KOMMENTARERIdag blåser det kallt här! Ändå känns det inte som att det är så långt kvar till sommaren ändå. Det är ljusare om kvällarna, varmare om dagarna och nästan all snö har försvunnit. Känns så skönt! Kom nyss hem från skolan, är hur trött som helst. Ska äta lite mat nu, sen plugga. Ikväll kommer en fin pojke hit också, ska bli mysigt!
måndag morgon
2012-03-19 / 07:36:55 / Bloggen / 5 KOMMENTARERKom precis ut ur duschen, ska klä på mig nu och göra mig i ordning. Taggar för ännu en skoldag, hur otaggad jag än är egentligen. Det blir vad man gör det till, eller hur? Men, måndagar är ju alltid värst. Ha en bra dag iallafall! puss
sunday
2012-03-18 / 09:40:06 / Bloggen / 7 KOMMENTARERÄr det bara jag eller går helgerna alltid hur fort som helst? Det känns ju som att det var nyss jag kom hem, la mig i soffan och pustade ut för att det var fredag. Imorgon är det skolan som gäller igen.. Sad but true! Nu ska jag ta en dusch och sedan måste jag städa lite, det ser förjävligt ut här! Hoppas ni får en bra dag.
ett nej är alltid ett nej, även om du inte säger "nej"
2012-03-17 / 19:00:00 / Bloggen / 5 KOMMENTARER
There is so much that I'd like to tell you, but i dont know where to start.
2012-03-17 / 18:21:45 / Bloggen / 4 KOMMENTARERVarning för långt inlägg...
Jag är sjutton år, men det känns som om jag levt i minst hundra. Jag ser människor i min egen ålder som lever sina liv, det ser så felfritt ut. De umgås med sina vänner, festar och har roligt hela tiden. Bryter vanliga människor aldrig ihop? Igår var det fredag. Majoriteten av Sveriges ungdomar var säkerligen påverkade av alkohol. Jag satt i min soffa, drack cola och såg på film. Det är mitt liv.
Jag är inte en sån person som släpper in människor. Jag har vänner, som jag umgås med. Men de är få, och det är ganska sällan som jag träffar någon efter skolan. Jag orkar helt enkelt inte. Vissa dagar är det en påfrestning att bara vakna på morgonen, duscha och klä på sig. Att sedan gå till skolan och sitta där i flera timmar tar mer på mina krafter än vad jag klarar av. När jag kommer hem är jag knappt vid medvetande. Då sitter jag här, ensam, och andas. I den sekunden orkar jag ingenting. Om telefonen ringer just då så svarar jag, men jag börjar nästan alltid gråta när jag lagt på med personen jag pratat med.
Och ja, det är jobbigt. Människor frågar mig om jag tycker det är svårt att leva ett normalt liv. Vad svarar jag? Det här är mitt liv, det här är just vad som är normalt för mig. Jag kan ingenting annat, för jag har aldrig levt på ett annat sätt.
Jag är van att alltid vara irriterad, och att alltid ha nära till tårarna. Jag är van att kriga och slåss, bygga upp tusen murar och försvara mig själv innan jag låter någon komma nära. Det tar lång tid att lära känna mig, och det är så jag vill ha det. Jag vill inte ha vem som helst innanför mitt skal. Jag klarar inte sånt. Jag har varit med om för mycket.
Just nu är det så mycket i mitt huvud att det känns som jag ska explodera. Jag kan inte koncentrera mig på någonting över huvud taget. Inte skolan, inte livet, ingenting. Allting är bara en enda stor röra. Ena stunden är jag arg, nästa glad, nästa ledsen, nästa likgiltig. Mitt liv fungerar, men det är knappt.
Ibland önskar jag att jag var som vem som helst, utan några bekymmer. Vissa dagar känner jag mig bara så dömd, som om allting jag varit med om står skrivet i pannan på mig.
Ja, jag har blivit våldtagen och jag förlorade oskulden på det sättet. Det betyder inte att jag inte kan tycka om killar eller ha ett normalt förhållande. Och nej, det betyder inte att jag aldrig har haft sex med någon annan heller för den delen, för det har jag. Flera gånger, med flera olika killar. Jävlar vilken överraskning va?
Ja, båda mina föräldrar har varit/är psykiskt sjuka, självmordsbenägna och farliga för både sig själva och mig. Det betyder inte att vi inte sitter tillsammans på julafton och öppnar julklappar och kollar på Kalle Anka som vilken annan jävla familj som helst. Det betyder inte att vi är stammisar på psyk och hänger där för jämnan. Det betyder inte att våra liv gått under. Vi kämpar. Okej?
Ja, jag har dåliga dagar då jag sitter och gråter och önskar att jag dog där och då. Det betyder inte att jag ALLTID vill dö. Det betyder inte att jag ALLTID mår så dåligt. Jag kan också ha ett normalt liv, med bra dagar. Dem dagarna vill jag döda människor som tittar mig i ögonen, ler ett medlidsamt leende och frågar "hur mår du egentligen, gumman". Vad ska jag svara? Ja alltså, jag mådde ju bra tills du såg på mig som om jag var döende och fick mig att börja tänka på allting som var jobbigt igen. Tack, "gumman".
/ IRRITERAD TJEJ
Jag är sjutton år, men det känns som om jag levt i minst hundra. Jag ser människor i min egen ålder som lever sina liv, det ser så felfritt ut. De umgås med sina vänner, festar och har roligt hela tiden. Bryter vanliga människor aldrig ihop? Igår var det fredag. Majoriteten av Sveriges ungdomar var säkerligen påverkade av alkohol. Jag satt i min soffa, drack cola och såg på film. Det är mitt liv.
Jag är inte en sån person som släpper in människor. Jag har vänner, som jag umgås med. Men de är få, och det är ganska sällan som jag träffar någon efter skolan. Jag orkar helt enkelt inte. Vissa dagar är det en påfrestning att bara vakna på morgonen, duscha och klä på sig. Att sedan gå till skolan och sitta där i flera timmar tar mer på mina krafter än vad jag klarar av. När jag kommer hem är jag knappt vid medvetande. Då sitter jag här, ensam, och andas. I den sekunden orkar jag ingenting. Om telefonen ringer just då så svarar jag, men jag börjar nästan alltid gråta när jag lagt på med personen jag pratat med.
Och ja, det är jobbigt. Människor frågar mig om jag tycker det är svårt att leva ett normalt liv. Vad svarar jag? Det här är mitt liv, det här är just vad som är normalt för mig. Jag kan ingenting annat, för jag har aldrig levt på ett annat sätt.
Jag är van att alltid vara irriterad, och att alltid ha nära till tårarna. Jag är van att kriga och slåss, bygga upp tusen murar och försvara mig själv innan jag låter någon komma nära. Det tar lång tid att lära känna mig, och det är så jag vill ha det. Jag vill inte ha vem som helst innanför mitt skal. Jag klarar inte sånt. Jag har varit med om för mycket.
Just nu är det så mycket i mitt huvud att det känns som jag ska explodera. Jag kan inte koncentrera mig på någonting över huvud taget. Inte skolan, inte livet, ingenting. Allting är bara en enda stor röra. Ena stunden är jag arg, nästa glad, nästa ledsen, nästa likgiltig. Mitt liv fungerar, men det är knappt.
Ibland önskar jag att jag var som vem som helst, utan några bekymmer. Vissa dagar känner jag mig bara så dömd, som om allting jag varit med om står skrivet i pannan på mig.
Ja, jag har blivit våldtagen och jag förlorade oskulden på det sättet. Det betyder inte att jag inte kan tycka om killar eller ha ett normalt förhållande. Och nej, det betyder inte att jag aldrig har haft sex med någon annan heller för den delen, för det har jag. Flera gånger, med flera olika killar. Jävlar vilken överraskning va?
Ja, båda mina föräldrar har varit/är psykiskt sjuka, självmordsbenägna och farliga för både sig själva och mig. Det betyder inte att vi inte sitter tillsammans på julafton och öppnar julklappar och kollar på Kalle Anka som vilken annan jävla familj som helst. Det betyder inte att vi är stammisar på psyk och hänger där för jämnan. Det betyder inte att våra liv gått under. Vi kämpar. Okej?
Ja, jag har dåliga dagar då jag sitter och gråter och önskar att jag dog där och då. Det betyder inte att jag ALLTID vill dö. Det betyder inte att jag ALLTID mår så dåligt. Jag kan också ha ett normalt liv, med bra dagar. Dem dagarna vill jag döda människor som tittar mig i ögonen, ler ett medlidsamt leende och frågar "hur mår du egentligen, gumman". Vad ska jag svara? Ja alltså, jag mådde ju bra tills du såg på mig som om jag var döende och fick mig att börja tänka på allting som var jobbigt igen. Tack, "gumman".
/ IRRITERAD TJEJ
♡
2012-03-17 / 17:15:08 / Bloggen / 5 KOMMENTARER
like it was taken from my mind
2012-03-17 / 15:10:15 / Bloggen / 3 KOMMENTARER
be my friend, hold me, wrap me up, unfold me
2012-03-17 / 13:43:34 / Bloggen / 6 KOMMENTARERsaturday morning
2012-03-17 / 11:02:12 / Bloggen / 4 KOMMENTARER
while i lay awake he has no trouble sleeping
2012-03-17 / 02:57:10 / Bloggen / 1 KOMMENTARER
a confession
2012-03-16 / 20:53:00 / Bloggen / 0 KOMMENTARER
nobody said it was easy, no one ever said it would be this hard
2012-03-16 / 20:45:57 / Bloggen / 1 KOMMENTARER
det var ingen som lyssnade
2012-03-16 / 15:47:27 / Tankar / 8 KOMMENTARERKan du tänka dig att du vaknar varje morgon med en ångest som känns som den äter upp dig inifrån, hur det är att alltid ha nära till tårarna och att flera gånger om dagen bara vilja lägga dig ner och hålla andan tills du svimmar? Isåfall, grattis, vi är likadana. Så känns mitt liv just nu.
Jag är en sån person som inte reagerar på jobbiga saker direkt när dem händer, utan det tar ett tag. Jag har en tendens att stänga av, att gömma undan känslorna. Så gör jag nästan alltid, både på gott och ont. Jag tror att det kan vara bra att inte känna allting på samma gång, när det precis har hänt. Jag vet inte om jag skulle klara det. Men så är det ju också så att allting nångång slår tillbaka.. det har det gjort nu.
Det bara bubblar inom mig, hela tiden. Jag har så mycket som vill komma ut. Men, jag har pratat så mycket att jag har slut på ord. Sen jag var tretton år gammal har jag gått på möten på olika ställen. BUP, Vuxenpsyk, Soc, Polisen, Ungdomsmottagningen, skolkuratorn. Allt man kan komma på och lite till ungefär. Jag har berättat om mitt liv så många gånger, och varje gång har det varit lika uppenbart för både mig själv och den jag pratar med att jag behöver hjälp, att någon utomstående måste ta sig in och förändra någonting. Det har aldrig hänt. Det är som att jag har pratat och pratat, men ingen har lyssnat.
Hur i helvete kan man som trettonåring gå in på Soc och berätta om ett liv som det jag har levt, men ingen gör någonting? Vad krävdes av mig? Att jag skurit sönder mina handleder, tagit en överdos eller slagit ner någon på stan? Det ska inte behöva vara så.
Är så jävla förbannad på samhället och har varit det så otroligt länge att det känns som jag ska sprängas.
Jag är en sån person som inte reagerar på jobbiga saker direkt när dem händer, utan det tar ett tag. Jag har en tendens att stänga av, att gömma undan känslorna. Så gör jag nästan alltid, både på gott och ont. Jag tror att det kan vara bra att inte känna allting på samma gång, när det precis har hänt. Jag vet inte om jag skulle klara det. Men så är det ju också så att allting nångång slår tillbaka.. det har det gjort nu.
Det bara bubblar inom mig, hela tiden. Jag har så mycket som vill komma ut. Men, jag har pratat så mycket att jag har slut på ord. Sen jag var tretton år gammal har jag gått på möten på olika ställen. BUP, Vuxenpsyk, Soc, Polisen, Ungdomsmottagningen, skolkuratorn. Allt man kan komma på och lite till ungefär. Jag har berättat om mitt liv så många gånger, och varje gång har det varit lika uppenbart för både mig själv och den jag pratar med att jag behöver hjälp, att någon utomstående måste ta sig in och förändra någonting. Det har aldrig hänt. Det är som att jag har pratat och pratat, men ingen har lyssnat.
Hur i helvete kan man som trettonåring gå in på Soc och berätta om ett liv som det jag har levt, men ingen gör någonting? Vad krävdes av mig? Att jag skurit sönder mina handleder, tagit en överdos eller slagit ner någon på stan? Det ska inte behöva vara så.
Är så jävla förbannad på samhället och har varit det så otroligt länge att det känns som jag ska sprängas.
det är ingen bra dag idag
2012-03-16 / 15:37:56 / Bloggen / 1 KOMMENTARER
psykologmöte nu.. :-)
2012-03-16 / 07:08:25 / Bloggen / 1 KOMMENTARER
i'm losing grip, what's happening?
2012-03-14 / 16:09:28 / Bloggen / 0 KOMMENTARERIbland undrar jag på allvar vad som egentligen håller på att hända med mig. Till och från känns jag som en helt annan människa än den tjej jag är van vid att se när jag ser mig själv i spegeln. Jag tror att mitt psyke håller på att säga ifrån. Jag kan vara glad ena stunden och skratta, nästa ligger jag i min säng och gråter som en galning. Jag kan prata med någon om nånting, och sen en minut senare har jag glömt bort varenda ord vi sa, ibland till och med vem det var jag pratade med. Jag glömmer saker. Hela tiden. Telefonnummer som jag alltid kunnat. Många lösenord på Internet.. Var jag ställde vissa saker och sånt.. Helt sjukt, och otroligt jobbigt.
svar på kommentar
2012-03-13 / 13:59:39 / Bloggen / 4 KOMMENTARER
Mitt svar:
Som det står i slutet av inlägget så samlar jag just nu kraft för att försöka anmäla honom. Och vadå, varför blir DU arg? Hela din kommentar känns bara så.. dryg?
07.49 - the beginning of a new day
2012-03-13 / 07:52:35 / Bloggen / 2 KOMMENTARERGodmorgon på er!
23.17 - borde vara trött
2012-03-12 / 23:25:55 / Bloggen / 1 KOMMENTARERImorgon står klockan på sju och då väntas ännu en dag i skolan. Jag borde med andra ord sova just nu, men det verkar inte gå! Ska värma lite mjölk och göra oboy, brukar hjälpa.. Kramis
♥
2012-03-12 / 18:38:00 / Bloggen / 3 KOMMENTARER
Vissa saker gör bara ont som fan. Som att ligga naken bredvid en annan människa. Eller att öppna upp sig och berätta saker som sedan länge ligger begravda inom mig. Berätta hemligheter, saker som gör ont. Jag vågar inte alltid, men ibland måste man. Man måste våga för att vinna, helt enkelt.
things can change but the past still remains
2012-03-11 / 21:29:01 / Bloggen / 0 KOMMENTARER
jag trodde för ett ögonblick att våren var här
2012-03-08 / 08:35:34 / Bloggen / 6 KOMMENTARERNär jag vaknade imorse regnade det, nu snöar det. Blir lite besviken på vädergudarna, trodde faktiskt att det kanske var vår nu och att sommaren bara var ett stenkast bort.. Det är ju trots allt mars! Den åttonde mars till och med. Ha en bra dag! Kramis
Jag har bestämt mig för att börja om, så har tagit bort alla gamla inlägg. Det kommer komma upp nya.. Såsmåningom!
Jag har bestämt mig för att börja om, så har tagit bort alla gamla inlägg. Det kommer komma upp nya.. Såsmåningom!
