Varning för långt inlägg...
Jag är sjutton år, men det känns som om jag levt i minst hundra. Jag ser människor i min egen ålder som lever sina liv, det ser så felfritt ut. De umgås med sina vänner, festar och har roligt hela tiden. Bryter vanliga människor aldrig ihop? Igår var det fredag. Majoriteten av Sveriges ungdomar var säkerligen påverkade av alkohol. Jag satt i min soffa, drack cola och såg på film. Det är mitt liv. 

Jag är inte en sån person som släpper in människor. Jag har vänner, som jag umgås med. Men de är få, och det är ganska sällan som jag träffar någon efter skolan. Jag orkar helt enkelt inte. Vissa dagar är det en påfrestning att bara vakna på morgonen, duscha och klä på sig. Att sedan gå till skolan och sitta där i flera timmar tar mer på mina krafter än vad jag klarar av. När jag kommer hem är jag knappt vid medvetande. Då sitter jag här, ensam, och andas. I den sekunden orkar jag ingenting. Om telefonen ringer just då så svarar jag, men jag börjar nästan alltid gråta när jag lagt på med personen jag pratat med. 

Och ja, det är jobbigt. Människor frågar mig om jag tycker det är svårt att leva ett normalt liv. Vad svarar jag? Det här är mitt liv, det här är just vad som är normalt för mig. Jag kan ingenting annat, för jag har aldrig levt på ett annat sätt. 

Jag är van att alltid vara irriterad, och att alltid ha nära till tårarna. Jag är van att kriga och slåss, bygga upp tusen murar och försvara mig själv innan jag låter någon komma nära. Det tar lång tid att lära känna mig, och det är så jag vill ha det. Jag vill inte ha vem som helst innanför mitt skal. Jag klarar inte sånt. Jag har varit med om för mycket. 

Just nu är det så mycket i mitt huvud att det känns som jag ska explodera. Jag kan inte koncentrera mig på någonting över huvud taget. Inte skolan, inte livet, ingenting. Allting är bara en enda stor röra. Ena stunden är jag arg, nästa glad, nästa ledsen, nästa likgiltig. Mitt liv fungerar, men det är knappt. 

Ibland önskar jag att jag var som vem som helst, utan några bekymmer. Vissa dagar känner jag mig bara så dömd, som om allting jag varit med om står skrivet i pannan på mig.

Ja, jag har blivit våldtagen och jag förlorade oskulden på det sättet. Det betyder inte att jag inte kan tycka om killar eller ha ett normalt förhållande. Och nej, det betyder inte att jag aldrig har haft sex med någon annan heller för den delen, för det har jag. Flera gånger, med flera olika killar. Jävlar vilken överraskning va? 

Ja, båda mina föräldrar har varit/är psykiskt sjuka, självmordsbenägna och farliga för både sig själva och mig. Det betyder inte att vi inte sitter tillsammans på julafton och öppnar julklappar och kollar på Kalle Anka som vilken annan jävla familj som helst. Det betyder inte att vi är stammisar på psyk och hänger där för jämnan. Det betyder inte att våra liv gått under. Vi kämpar. Okej? 

Ja, jag har dåliga dagar då jag sitter och gråter och önskar att jag dog där och då. Det betyder inte att jag ALLTID vill dö. Det betyder inte att jag ALLTID mår så dåligt. Jag kan också ha ett normalt liv, med bra dagar. Dem dagarna vill jag döda människor som tittar mig i ögonen, ler ett medlidsamt leende och frågar "hur mår du egentligen, gumman". Vad ska jag svara? Ja alltså, jag mådde ju bra tills du såg på mig som om jag var döende och fick mig att börja tänka på allting som var jobbigt igen. Tack, "gumman".  

/ IRRITERAD TJEJ