Tagit mig igenom en skolvecka, det har inte varit lätt och jag har inte fått mycket gjort men det var bra för min närvaro och jag behövde verkligen träffa folk! När jag mår dåligt stänger jag in mig i mig själv och släpper inte in någon, och jag orkar knappt träffa mina vänner heller, så det var välbehövligt med några dagar i skolan. På plugg-fronten står det ganska stilla, och jag blir arg på mig själv! Jag brukar lämna in alla uppgifter i tid och göra bra ifrån mig på lektionerna, men den här veckan har det helt enkelt inte funkat. Knappt sovit och ätit, varit så nere. På väg uppåt igen nu dock, men det ska bli så jävla skönt att vila den här helgen. 

Idag var jag dock hemma, var på BUP imorse och efter det kände jag mig bara död så jag gick hem istället. Har bäddat ner mig i soffan och sett på Grey's anatomy, The vampire diaries, Gossip girl, Csi, Criminal minds, Law and order och Alcatraz. Fantastiskt skön dag, men nu är jag rastlös. Ska nog ut och gå en sväng! 

Mötet på BUP gick bra, jag trivs så otroligt bra där och med tjejen jag pratar med. Det är nästan så att jag ser fram emot att gå dit, och så har det inte varit förut när jag gått där så det känns skönt. Jag brukar inte heller känna att jag kan vara så öppen, men nu kan jag verkligen det och jag känner mig inte alls begränsad. Hon vet nog ungefär allt om mig, och lite till! Det känns otroligt bra. Idag pratade vi om att jag utvecklat panikångest, får flera attacker om dagen som det är just nu. Det är ingenting som går att bota bara sådär, och som läget är just nu med väntande förhör och allting är det inte så konstigt att kroppen reagerar. Har även utvecklat svårare sömnproblem, men jag tackar fortfarande nej till de mediciner som erbjuds. Det här är MIN kropp, MITT liv, MINA problem och det innebär att det är JAG som ska lösa problemen, inte några tabletter. Det står jag fast vid. 

Även om allting är otroligt jobbigt just nu så känner jag ändå att jag mår lite bättre för varje dag som går. Jag har fortfarande mina "downfalls" när jag bryter ihop och bara gråter, men topparna i mitt humör blir högre och högre. Det gör att det känns lite värt det att må dåligt. Jag känner dock fortfarande en stor tvekan inför om jag verkligen har gjort rätt, och jag börjar nog bli lite paranoid över hela situationen också. Jag känner mig förföljd och iakttagen var jag än går, och klarar inte av att ha människor bakom mig, måste ha kontroll på vad som händer. Jag känner en stor ångest över vad jag har gjort, och att jag förmodligen har förstört hans liv. Jag vet att ni tänker "ja, men vadå han förstörde ju ditt så du ska fan inte ha dåligt samvete". Det är inte så enkelt. 

Det fanns en tid i livet då jag litade på honom, då han var som min bror och bästa vän på samma gång. Han stöttade mig när alla andra svek. Han skyddade mig. Han tröstade mig. Han försvarade mig. Jag har sett hans dotter växa upp. Det känns som om jag sviker honom, och den känslan äter ärligt talat upp mig. Jag kanske inte borde känna så, jag vill hata honom och det gör jag också. Ibland. Men vissa stunder tycker jag bara synd om honom, och då är jag också orolig för vad som kommer att hända med honom. Men ja, han svek mig och han förstörde mitt liv. Han krossade allting, han krossade mig. Tusen gånger, under så lång tid. Men sanningen är att det känns som att det är två olika personer. Den killen jag lärde känna, och den killen han var egentligen. Det skulle vara så mycket lättare om han var en främling, då skulle jag inte behöva tänka på allt det här.