Klockan är tolv och enligt mina planeringar för hur mitt liv ska fungera på bästa sätt så borde jag ha somnar för två timmar sedan. Det gick inte att somna då, och det går inte nu heller. Ändå är jag trött. Men så fort jag släcker lampan och lägger mig ner så börjar jag gråta. Idag är verkligen ingen bra dag, var längesen jag var såhär känslig. Det känns som att jag kommer gå sönder om någon så mycket som petar på mig. 

De senaste två dagarna har jag inte gjort något alls i skolan. Varje lektion bara rinner iväg medan jag sitter och lyssnar på musik. Hittar inte koncentrationen, och inte inspirationen heller. Att inspirationen till att skriva försvunnit skrämmer mig, och jag ber till gud att det bara är tillfälligt. 

Det är kaos i huvudet just nu. Massa tankar, massa känslor, massa ångest, massa väntan och ett förbannat dåligt tålamod. Både idag och igår har jag suttit i telefon med polisen och med mitt målsägarbiträde. Om nio dagar ska jag på förhör om allt går som planerat. I mitt huvud är det en evighet. Det känns som flera månader. Det går alldeles för långsamt, och det stör mig att det får ta så himla lång tid innan det händer någonting. Men varenda hål i varenda kalender var fullbokat, så det är bara att bita ihop och vänta hur mycket det än svider. Nio dagar, och nio nätter. Lycka till med sömnen, lycka till med maten, lycka till med skolan. En månad kvar till sommarlov, jag behöver den här tiden som är kvar men jag kan inte stjäla tillbaka koncentrationen som just nu ligger fokuserad på helt andra saker än skolarbete. 

*Han har inte varit online på msn på flera dagar, kanske veckor. Jag har bara haft koll de senaste dagarna. Vet han något? Är han på väg hit? Är han arg? Har dom förhört honom? Jag tycker mig se honom, fast jag vet att det inte är han jag ser. Jag får flashbacks. Minnen kommer tillbaka, lukter gör sig påminda.