Åh gud vilken dag. Vet inte i vilken kant jag ska börja. Kan börja med att berätta att jag varit vaken sen fyra imorse, och varit igång hela dagen. Är helt slut nu, sitter och äter lite mat framför teven. Men känner ändå inte för att sova, är fortfarande uppe i varv. 

Gick somsagt upp väldigt tidigt. Halv nio hade jag tid hos polisen, videofilmat förhör. Mötte mitt målsägarbiträde i trapphuset, första gången jag träffade henne. Hon verkar hur bra som helst, känns jätteskönt! Hade min mamma med mig in, men hon fick sitta i väntrummet. Sen pratade vi lite, var nervös.. 

Träffade åklagaren, och sen satte sig han och målsägarbiträdet i ett stort rum. Jag och förhörsledaren satte oss i ett annat, med videokameror och sånt. Sen började hon lite försiktigt, med "vanliga" frågor, för att jag skulle slappna av. Jag grät nästan hela tiden, till och från. Var så fruktansvärt skakig och nervös, aldrig varit med om liknande. Men sen ställde hon svårare och jobbigare frågor, och jag berättade allting som fanns i huvudet och lite till. Tänkte inte efter utan bara körde på, ville få ut så mycket som möjligt och inte begränsa mig själv liksom. Det kändes viktigt. 

Efter en och en halv timme tog vi en paus för att de skulle överlägga och se om jag behövde berätta något mer, och sen ställde de några fler frågor. Fick höra flera gånger att jag var duktig och stark, men det kändes verkligen inte som det. Kändes som att hur mycket jag än berättade så fattades det ändå någonting, att det liksom inte var tillräckligt. Efteråt var jag helt tom i huvudet, det är jag fortfarande. 

Sen har dagen rullat på. Åt lunch med mamma och syster, åkte hem en sväng, ringde pappa, åkte iväg en sväng med mamma. Vi kom ut från polisen runt tolv. Klockan fyra stod jag och skulle handla, och så ringde min telefon med dolt nummer. Jag kände bara att "vad fan är det nu då, låt mig vara, ring mig inte", men jag svarade. Så var det polisen som hade förhört mig, som berättade att han nu satt anhållen. Han var hos dem. Inte anhållen i sin frånvaro, utan han satt hos polisen. Det kom som en chock, tappade talförmågan och svarade inte ens när hon sa det. Blev bara tyst. Jag hade nog förväntat mig att det skulle ta längre tid. 

Orkar inte skriva så mycket mer just nu. Men så fort jag fick veta att han satt anhållen ville jag prata med hans mamma. Hade inte gjort det innan, så jag var nervös. Men jag ville verkligen, hon har varit och är fortfarande en stor del av mitt liv och betyder väldigt mycket. Hon blev chockad, men inte förvånad tror jag. Hon tog det väldigt bra, bättre än vad jag förväntat mig. Kramade om mig, höll mig i handen. Fina, fina människa. Förlåt.
Åkte även till min storasyster och berättade för henne för första gången. Det gick också bra. Alla är så stöttande. Jag vet inte vad jag tänkt mig, men jag har nog aldrig fattat vilka fina människor jag har runt omkring mig. 

Det har dock varit en väldigt tung dag, mycket ångest och många tårar. Jag vågar inte låta mig själv känna efter just nu, jag vet att det skulle bli för jobbigt så jag bara lever vidare eller vad man ska säga. Tusen känslor och tankar som bara rusar runt inom mig. Dåligt samvete, skuldkänslor, ångest, beslutsångest och så vidare.

Nu ska jag sova, kramar godnatt