Allting är värt att berätta, precis som du säger. Men jag tror på något sätt att man känner så för att man inte vill sätta dit honom. "Det kanske inte var så farligt egentligen, jag protesterade ju inte." Så kan iallafall jag känna, och ibland ångrar jag helhjärtat att jag anmälde honom. Men någonting som jag har lärt mig under tiden med min psykolog är att om man hade kunnat göra mer så hade man gjort det. Det är nog viktigt att ta med sig. Det handlar om överlevnadsinsinkt. Någonting alla levande varelser gör när de utsätts för fara. 'fly, slåss, stänga av(freeze) och spela död.' Egentligen är det ju logiskt, men jag har fortfarande en tendens till att skuldbelägga mig själv. Det där är nog någonting man får öva sig till att acceptera tror jag.
Vet du en sak, det är inte du som ska skämmas inför hans familj, det är han själv. Om han aldrig hade rört dig från början hade varken du eller de varit här idag.
