När gick det fel? När bestämde du dig för att min kropp skulle bli din, när bestämde du dig för att ta den ifrån mig? Vad var det som fick dig att göra det? Var det någonting jag gjorde, någonting jag sa? Jag förstår inte. Jag kommer aldrig att förstå. 

Allt jag vet är att du har haft sönder mig. Du har förstört mig för resten av livet. Jag vill så mycket, men jag kan inte. Det är på grund av dig. Du finns fortfarande kvar där inuti. Allting du gjorde, allting du sa. Jag minns allt. Ibland känns det som att jag aldrig kommer bli fri från dig, och det får mig att känna mig så äcklig. Någon dag önskar jag att jag vågar släppa in någon i mitt liv igen, låta någon komma nära. Låta någon röra vid allt det där som fortfarande gör ont. Just nu kan jag inte, jag vågar inte. Jag är så rädd för att historien ska upprepa sig. 

Jag tror inte att du förstår eller att du någonsin kommer att göra det. Det var inte bara fysiskt jag gick sönder, huvudet är mer trasigt nu än vad kroppen någonsin var. Jag vågar inte lita på någon, jag är rädd för allting. Kroppen är ganska hel även om jag fortfarande har problem, men psykiskt är det värre. Förstår du hur det känns att bli påmind varje gång jag hör en låt, läser en text, ser någon som liknar dig, ser en bil som påminner om dina, få en mini-hjärtattack varje gång det står dolt nummer på displayen? Jag lever ensam idag för att jag har byggt upp murar runt mig själv och all den smärta som du gav mig, tack vare dig vågar jag inte släppa in någon. 

Om jag var tyst i över fyra år, förstår du då hur rädd jag var, och fortfarande är, för dig? Om jag inte orkade prata på fyra år, förstår du då hur ont det gör att sätta ord på allt det här, så ont att jag helt enkelt inte orkade? Jag är arton år gammal och har hela livet framför mig, men det känns ibland som att du har tagit ifrån mig det. Som att det helt enkelt inte är värt det, för att allt redan är förstört på så många olika nivåer. 

Jag vet att det här är en period som kommer att gå över. Det kommer kännas bättre en dag, det vet jag. Det lovar jag. En dag kommer det inte göra såhär jävla ont. Men just nu har jag precis lärt mig att känna efter på riktigt utan att trycka undan någonting. I fyra år höll jag tyst och sen började jag prata. Efter det har allt handlat om att få honom dömd för det här brottet och nu är den delen avklarad. Nu är det resten kvar. Lära mig leva igen. Leva på riktigt. I'm done being stuck in silence.