function getCookie(cname) { var name = cname + "="; var ca = document.cookie.split(';'); for(var i = 0; i

Sunday

  2012-09-30 / 16:35:38 / Bloggen / 1 KOMMENTARER
Idag är en sån där dag då jag skulle kunnat ligga i soffan framför en film hela dagen. Men istället har jag pluggat matte, skrivit på boken, tvättat, varit ute och gått och diskat! Är dock inte på bra humör alls, vet inte vad det beror på riktigt.. Imorgon ska jag upp och jobba, men jobbar bara en dag denna veckan som tur är. Sen skolan och efter det hem till världens bästaaaa vän. Hoppas även på att få post imorgon! 

Ha en bra kväll, pussen.

Well, I guess I'm happy then

  2012-09-29 / 09:56:14 / Bloggen / 2 KOMMENTARER


Så bra som jag mår just nu har jag, helt ärligt, inte mått på flera år. För första gången vet jag vad lycka innebär på riktigt. Inget annat som jag någonsin känt kan jämföras med det här. Detta är så äkta. 

Ut ur mitt huvud

  2012-09-29 / 09:10:27 / Våldtäkt / 0 KOMMENTARER

Äntligen helg

  2012-09-28 / 16:25:19 / Bloggen / 1 KOMMENTARER
Som jag längtat efter den här dagen. Slutade skolan halv tre, hoppade på bussen, åkte till Maxi och handlade lite, lämnade lönerapport på kontoret och tog bussen hem. Var så trött och sur! När jag kom hem gick jag raka vägen in i duschen, övervägde att inte ens klä av mig haha. Sedan stod jag där i en evighet, och nu har jag tagit på mig myskläder och krupit upp i soffan. Här ska jag spendera min helg! 

The journey has began

  2012-09-27 / 21:30:27 / Bloggen / 1 KOMMENTARER
Ikväll är det en glad tjej som sitter här och skriver. Idag har jag gjort någonting som jag aldrig trodde att jag skulle våga göra och det känns så förbannat bra. 

Jobbade först på morgonen, sen hem och åt frukost och sedan iväg till BUP. Närmar oss en avrundning där som jag skrev om tidigare. Efter det åkte jag iväg till skolan och hade två lektioner. Hade inte så mycket att göra så skrev ut några kopior av förordet till min bok, och en dikt jag skrivit. Båda två är så sjukt personliga. Fanns en tanke bakom att skriva ut dem också. Idag lät jag, för första gången, någon läsa igenom en del av det jag skrivit. 

Den första blev min lärare, världens bästa lärare. Den andra min allra närmaste vän. Kändes så skönt att släppa taget, men det var så sjukt läskigt ändå. Hatar att inte ha kontroll! Men fick bra feedback. Sedan gav jag en kopia till en annan lärare och bad om feedback tills imorgon. Ikväll var jag på en kurs och även där delade jag ut kopior och fick ta emot feedback och frågor öga mot öga. Svårt och jobbigt men det gick så jävla bra! Ingen som läst har haft något negativt att säga, vilket kanske var det som jag var mest oroad över. Men det blev personligt och naket, och ärligt på något sätt. Obeskrivlig känsla men så underbar. 

Nu ska jag försöka sova trots att jag är helt uppe i varv, men vi hörs imorgon! PUSS 

Thursdaaaaay

  2012-09-27 / 09:08:40 / Bloggen / 3 KOMMENTARER
Den här veckan har gått så sjukt fort. Redan torsdag, bara en dag kvar sen helg. Jobbat idag och nu sitter jag och äter frukost framför datorn. Ska till BUP klockan tio och sedan hem och äta lunch, sen skolan och sen kurs ikväll. Långa dagar men jag älskar det. Påtal om BUP så börjar jag nog sakta men säkert närma mig ett slut på min tid där. Är ju faktiskt arton år och får inte gå kvar egentligen, men det blev så ändå. Men eftersom jag känner själv att jag mår mycket bättre så känner jag också mindre och mindre behov av samtalskontakten. Det kommer dock bli jävligt tråkigt att sluta där, trivs ju så bra. Men samtidigt är det ju ett tecken på att jag faktiskt gått vidare, så det är skönt också. 

Nu måste jag sluta babbla om jag ska hinna. Ha en bra dag!

En helt vanlig tisdag

  2012-09-25 / 21:18:48 / Bloggen / 1 KOMMENTARER
Dagarna springer förbi och jag hinner inte riktigt med, men jag gillar det på något sätt. Jag håller mig upptagen. Mår bra av det! På något sätt är det skönt att ha en form av stress i sitt liv. Jobb, kompisar, skola och allting annat som händer hela tiden. Så länge man kan hantera stressen och inte blir påverkad negativt så tror jag att det fungerar ganska bra! Klockan är tjugo över nio nu och jag borde egentligen sova, men är för uppe i varv för det trots att jag är jättetrött. Ska lägga mig och läsa en stund. Upp tidigt imorgon, jobba, sjukhuset, skolan, kontoret, simma. Står inte på för än det är kväll igen! Kram på er. 

Måndagstrött

  2012-09-24 / 15:28:41 / Bloggen / 1 KOMMENTARER
Hej! Tidig morgon imorse men ingen skola. Valde istället att umgås med familjen som var och hälsade på, behövde det kände jag. Men jobbade imorse i alla fall och den här veckan får jag min första lön! Skön känsla. Idag har vi bara strosat runt lite på stan, jag och min älskade mamma. Sedan hämtade vi upp syster som tog sovmorgon och åkte iväg och käkade på donken. Nu har mina bästa i hela världen åkt hem och tårarna ville inte sluta rinna när jag vinkade av dem. Avsked och separation är alltid, verkligen alltid, så jävla jobbigt. SÅ JÄVLA JOBBIGT. Men vi ses snart igen! 

I min värld är klockan runt midnatt nu, blir kaos i huvudet när jag går upp så tidigt, men ska försöka göra något bra av den här dagen ändå. Plugga lite kanske, eller skriva på boken! Återstår att se. Hoppas ni har haft en bra start på veckan så hörs vi senare! Kramis 

Söndagsmys!

  2012-09-23 / 15:26:06 / Bloggen / 1 KOMMENTARER
Idag har det inte hänt mycket i mitt liv. Vaknade tidigt, ska ju upp och jobba imorgon så lika bra det. Legat i soffan i stort sett hela dagen och kollat på film. Nu inväntar jag mamma och syster som kommer om några timmar, längtar som en tok. Fram tills dess vet jag inte riktigt vad jag ska göra! Se en till film förmodligen. Jaja, ville bara uppdatera er om att jag lever! 


I am almost never afraid now

  2012-09-22 / 09:24:34 / Våldtäkt / 6 KOMMENTARER
När jag ser tillbaka på de senaste månaderna i mitt liv blir jag stolt över mig själv. I mars i år ville jag inte leva längre, jag orkade inte. Varje dag var en kamp och jag orkade nästan inte ta mig ur sängen. Den perioden kändes som den skulle vara för evigt, som att jag aldrig mer skulle få tillbaka min livslust. Jag började gå på BUP den sextonde mars och det var början på vägen ut ur min tunnel. Det bästa rådet jag kan ge till alla er som mår dåligt och har hört av sig till mig under den här tiden är att prata. Prata till det inte finns några ord kvar, och om det känns som att den du pratar med inte lyssnar, gå till någon annan. Men låt aldrig ditt mående få dig att sluta prata, det är då du fastnar i det. 

När våren kom i april var jag mitt uppe i allting och inuti mig var det fortfarande vinter. Min bearbetning hade precis börjat och hela mitt liv låg utstakat framför mig, och jag visste inte var jag skulle börja. Det finns saker som jag redan har rett ut, relationen till mina föräldrar och alla familjeproblem är en sådan sak. Man kommer till en gräns där man lär sig acceptera det som hänt förut, och sedan gå vidare. Det innebär inte att det automatiskt går över eller blir bra, men man lär sig att leva med det. Det blir en del av livet. När det kommer till min familj har jag bearbetat våra problem och incidenter så mycket att det helt enkelt inte går längre, jag kommer inte fram till något nytt.

Men det här med övergrepp, det var något helt orört. Det började när jag var tretton år, fyra månader och nitton dagar. Jag minns datum, känslor, vad jag hade på mig för kläder. Jag minns allting. När allt började var hela mitt liv ett helvete. Var jag än vände mig var det konflikter, jag hade ingen att vända mig till. Så jag slutade prata, och jag tappade kontrollen. Över både mig själv och mitt liv. Över en natt blev jag någon annan som ingen kände igen. Den lugna lilla tjejen var borta och istället skapades en arg och kaxig tjej som startade bråk med alla som gick att bråka med. Att starta konflikter var mitt sätt att hålla människor ifrån mig. Innerst inne var jag helt trasig, men jag ville inte att någon skulle se det. Att visa mig svag är bland det svåraste jag vet. 

Han som gjorde det här mot mig var den enda jag inte bråkade med. Han var den enda jag inte visade att jag var arg på, även om det så klart var honom jag hatade egentligen. Han hade övertaget både fysiskt och psykiskt. Jag var rädd och jag satt fast i det, kunde inte ta mig ur det. Det är så svårt att förklara. Men vi hade en stark relation innan allt började. Jag litade på honom, han skyddade mig. Vi kom varandra nära på väldigt kort tid och jag fick ett förtroende för honom som var så stort. När han sedan krossade det förtroendet och blev min värsta mardröm hade jag ingenstans att vända mig, jag behövde fortfarande honom i mitt liv. Han gjorde mig så illa men han fanns fortfarande där, jag vet inte hur jag ska förklara det. Inte som att det var värt det, absolut inte. 

När det hände första gången stängde jag av, och lät det hända igen och igen. Det spelade ingen roll längre, allt var ändå förstört. Jag var tretton år, hade ingen aning om någonting. Jag var ett barn och han var en vuxen. Ett år och nio månader senare var jag djupfrusen på insidan. Sedan kom någon in i mitt liv. Vi kan kalla honom X. Första kärleken. Jag blev starkare, lärde mig att säga ifrån och sedan flyttade jag långt bort. Jag förstod att det fanns något finare i livet än det här, och att det fanns människor som ville dela det med just mig. Det betydde allt. X betydde allt. Efter ett och ett halvt år tog vårt förhållande slut, och under den tiden hann mycket förändras. Vill inte gå in på vad som hände, men kan nog säga att jag alltid kommer att ha en skev bild av killar och aldrig lita på dem fullt ut. Det har gått lång tid nu, och jag föll aldrig tillbaka till den person jag var innan. Idag behöver jag bara mig själv för att hålla mig kvar som jag är. 

I oktober förra året var det någon som bestämde sig för att släppa en atombomb i mitt liv igen. En av mina allra närmaste försökte ta livet av sig. Hjärtat stannade till och med. För mig blev det en väckarklocka. Någon slog hål på min bubbla och jag insåg att jag inte kunde fortsätta leva som jag gjort tidigare. Men det tog ett tag att hantera det, och jag började må sämre och sämre. Under en lång period grät jag varje dag, sov inte om nätterna, kunde inte äta, orkade inte träffa människor och så vidare. Jag visste innerst inne vad allt berodde på, att den här händelsen slagit på någonting som jag stängt av för flera år sedan. Övergreppen. Men jag ville inte ta i det, inte inse vad som hänt. 

När jag började gå hos E, min psykolog, började vi rota i mitt förflutna och försöka reda ut alla knutar. Det var ett rent helvete. Men det behövde bli gjort. Tillsammans med henne gick jag igenom för- och nackdelar med att ta tag i det här på riktigt. Fördelarna vägde tyngst. Det var ju mitt liv det handlade om, min upprättelse. Jag bestämde mig för att göra en polisanmälan. Sagt och gjort, men beslutsångesten var fortfarande kvar. I början på maj gjorde jag en anmälan om våldtäkt mot barn och en förundersökning inleddes ledd av åklagare N. 

Tiden som följde var ett helvete. Jag vågade inte gå ut på stan, det kändes som att alla visste nu. Det som varit min hemlighet så länge var nu så öppet, det kändes som att alla kunde se det på mig. Jag blev helt svettig av att bara gå från skolbussen och hem. Kunde inte gå i affärer, eller stå i kö. Eller sitta längst fram i klassrummet. Klarade inte av att ha människor bakom mig. Började gråta nästan hela tiden, fick panikångestattacker säkert femtio gånger om dagen vissa dagar. Kunde inte äta i matsalen, för mycket människor. Jag visste egentligen att han inte visste någonting ännu, men jag såg framför mig hur han fick reda på det och bestämde sig för att söka upp mig. Han är jägare, så han skulle skjuta mig. Jag var säker på det. 

Den tjugofemte maj var jag i upplösningstillstånd och åkte på polisförhör på Barnahus. Ett videofilmat sådant. Det var det jobbigaste jag har gjort i hela mitt liv. Under några timmar berättade jag allt jag visste om det som hänt och lite till. Det är så längesedan så det var svårt att minnas allt, men jag minns ändå väldigt mycket. Detaljer som bränt sig fast i minnet. Sådant som är svårt att glömma. Nu i efterhand vet jag att han anhölls i sin frånvaro redan innan förhöret var avslutat, och bara en timme efter att jag åkt därifrån greps han på sin arbetsplats och anhölls. Några dagar senare häktades han på sannolika skäl misstänkt för våldtäkt mot barn. 

Nu satt han där han satt och jag behövde inte vara rädd längre, men det var jag ändå. Jag ångrade mig samtidigt som jag var nöjd med det jag gjort. Tusen känslor. Det var ju han, min bästa vän. Hur kunde jag göra såhär mot honom? Men sen kom frågan, hur kunde han göra sådär mot mig? Han om någon borde veta att man inte gör sådär mot mig. 

I alla förhör så nekar han, säger att han inte vet vad jag pratar om och att jag hittat på hela historien. När åklagaren lägger fram bevis har han inget att sätta emot, han säger att han inte vet var alltihopa kommer ifrån. Det finns mycket bevisning. Förhör med vittnen, gamla konversationer mellan han och mig, gamla blogginlägg, journaler från BUP. Han har ingenting. Men han fortsätter neka. Men nekandet väger luft. 

Lite mer än tre veckor efter förhöret väcker åklagaren åtal på starka grunder. Det finns mer bevisning i det här fallet än vad det brukar finnas, får jag berättat för mig av de som vet. Jag är fortfarande livrädd att det ska läggas ner och när förhörsledaren ringer till mig för att berätta säger jag bara "shit". Chocktillstånd, jag insåg att det som skulle hända från och med då faktiskt skulle ske, det skulle hända på riktigt. Rättegång. 

Den tredje och fjärde juli hölls rättegången i tingsrätten. Jag minns inte så mycket, jag var så skakig och nervös att allt bara är ett moln. Där berättade jag min historia ännu en gång, det tog hela förmiddagen och han fick sitta i ett annat rum för jag orkade inte träffa honom. Jag ville inte. Men efter lunch var det hans tur att prata och då orkade jag vara med. Ville se honom när han satt där och ljög, när han satt där och nekade till något som vi båda två visste hade hänt. Det var jobbigt men det var värt det. När den här dagen var slut var jag det också, trodde jag skulle svimma. Dag två var det förhör med alla vittnen, han fick inte vara med då heller men det fick jag. Älskade, fina människor. Tack. 

Den tionde juli föll domen, tre års fängelse för våldtäkt mot barn. Jag vann. Upprättelse. Gud vilken känsla! Men jag hade svårt att ta in det, svårt att förstå. Det tog ett tag att greppa det och under den tiden hann han överklaga till hovrätten. Ny rättegång, ny nervositet. Men inte alls på samma sätt som tidigare, jag hade så många på min sida nu att jag kände att jag hade fullt stöd. Men det är klart att det var jobbigt ändå. Där satt vi i samma sal en hel dag. Från nio till fem nästan. En vecka senare föll den nya domen, tre års fängelse igen. Jag vann igen. Han förlorade. 

Igår, den 21/9, ringde jag till hovrätten för att fråga om han överklagat. Svaret jag fick var något helt annat. Han har inte överklagat, istället har han nöjd-förklarat sig. Ett beslut han inte kan ta tillbaka. Det innebär att han accepterar hovrättens dom och kan flyttas ut till en anstalt för att börja avtjäna sitt straff. En som anser sig oskyldig skulle inte sluta kämpa, så för mig känns det som att han har erkänt nu. Gett upp. Kanske kan man se det som ett erkännande. Hur som helst så är det över nu, och jag vann. 

Nu har det gått ett halvår sedan jag började på BUP, och under den tiden har det hänt så otroligt mycket. Jag börjar känna igen mig själv igen, den tjej som fanns där för fem år sedan. Hon har kommit tillbaka nu, han bara skrämde iväg henne ett tag. 


I'm wide awake

  2012-09-20 / 07:22:23 / Bloggen / 0 KOMMENTARER
Ibland drömmer jag på nätterna. Om honom, om mig. Om döden. Om att inte orka. Det som var mitt liv förut är bara en jobbig dröm nu. Men den gnager, äter på mig. Ångesten. 

Godmorgon! Efter en jobbig natt bestämde jag mig för att gå upp klockan sex. Låg vaken ett bra tag innan det och såg det ljusna utanför fönstret. Men nu har jag duschat och klätt på mig så är ganska pigg ändå! Redo för skolan i alla fall. Idag är det ett fullt schema tills det är dags att sova igen, gillar såna dagar. Först skola, sen hem och hämta sovsaker, sen hem till K, sen skrivkurs, sen hem till K igen och chilla framför Twilight. Can't wait! 

Nu ska jag göra mig lite frukost och packa väskan. Hörs senare! Kramis

Det börjar bli bättre!

  2012-09-19 / 17:25:49 / Bloggen / 0 KOMMENTARER
Varit hemma från skolan idag också. Imorse hade jag så ont att jag knappt kunde resa mig ur sängen, men sedan hoppade jag in i duschen och tog en promenad och det började släppa! Den där stunden när man känner i hela kroppen att migränen är på väg att lägga sig är obeskrivlig. Obeskrivlig och helt underbar! Så imorgon blir det skola i alla fall, skönt det! Blir så rastlös av att bara gå hemma. Sen på kvällen är det dags för något jag sett fram emot hela veckan, skrivarkurs! Ska bli så himla roligt. 

I helgen kommer nog mamma och syster hit också. Sen blir det jobb och skola hela nästa vecka! Bara att hoppas att huvudet hänger med. Idag är det för övrigt nitton dagar kvar tills domen vinner laga kraft. Ska bli så skönt när detta är över! 

Migrän

  2012-09-18 / 19:36:41 / Bloggen / 0 KOMMENTARER
När dagar som den här ramlar in i mitt liv önskar jag att någon kunde söva ner mig på obestämd tid. Hela dagar försvinner. Kan inte vara ute, kan inte prata med någon. Bara ligga i sängen i fosterställning, eller sitta på golvet i duschen. Minsta lilla ljud gör så att det ilar i hela huvudet. På ena sidan i alla fall. Just nu ligger jag och håller för ena ögat medan jag skriver det här, det underlättar lite och fungerar en stund åtminstone. Hemskt är det! 

Inte varit i skolan idag och ska nog inte dit imorgon heller som det känns just nu. 

2012-09-17

  2012-09-17 / 07:31:19 / Bloggen / 1 KOMMENTARER
Usch, det är höst här. Har regnat hela natten och nu på morgonen också. Var tog sommaren vägen egentligen? Sen att det är måndag på det också, jobbigaste dagen på hela veckan. Men det ska ändå bli skönt med skola! Ha en bra dag så hörs vi mer senare! 

Skrivarlördag!

  2012-09-15 / 22:51:29 / Bloggen / 1 KOMMENTARER
Klockan är snart elva och mina ögon faller nästan ihop. Somnade strax efter åtta igår kväll och vaknade samma tid imorse, så nu har jag varit vaken alldeles för länge! Imorse när jag vaknade sköljde en våg av inspiration över mig och jag har skrivit hela dagen. Sjutton sidor har mina nu väldigt trötta fingrar knappat fram idag! Mot slutet, för några timmar sedan, tog både inspiration och motivation en paus och jag kände hur det var dags att lägga mig word-dokument åt sidan en stund. Så resten av kvällen har jag spenderat framför bloggar och filmklipp! Nu är det iallafall läggdags och imorgon väntar en ny dag, den sista lediga innan det är dags att åka iväg till skolan igen. Ska dra mig i sängen till minst elva! Sköna helg. 

En närmare förklaring!

  2012-09-15 / 10:39:57 / Våldtäkt / 0 KOMMENTARER
Kom på en sak när jag svarade på ett mejl tidigare idag, jag har inte förklarat hur förhandlingen i Svea hovrätt gick till ännu! Antar att det är några som undrar eftersom jag fått frågor på mejlen, så tänkte förklara lite närmare nu. 

Måndag morgon vaknade jag upp i Stockholm hemma hos min faster. Nervös, men ändå ganska klar i huvudet och redo för dagen. Duschade, klädde på mig och gjorde mig i ordning. Var ute i god tid så behövde inte stressa. Fick inte i mig någon frukost, dels för att jag har svårt att äta på morgonen men också för att jag var ganska stressad. Förhandlingen började vid halv tio men vi var där vid nio eller strax innan. Parkerade bilen och inväntade åklagare och måls.biträde. Var lite osäker på om det skulle vara samma åklagare som tidigare (ibland händer det att en åklagare från Stockholm tar över om förhandligen ska hållas där, för att den som jobbar på annan ort inte kan ta sig dit) men blev lugnad när jag såg ett välbekant ansikte. 

Jag var inte speciellt förberedd på hur det skulle vara i hovrätten. Det skiljer sig ganska mycket från i tingsrätten om jag ska vara ärlig. Dels hur byggnaden ser ut. Svea hovrätt är en gammal byggnad i sten, väldigt vacker och väldigt gammeldags. Insidan påminner om ett slott och varje sal har en historia bakom sig. Den sal vi höll till i var kronprinsessans garderob, inte Victorias utan någon från 1800-talet hehe... Vägg i vägg låg kejsarsovrummet, där hon hade fött sin son i paradsängen. Inte jag som hittat på orden, minns att det stod så på en skylt utanför dörren. 

Det var mycket folk vid hovrätten. När vi kom in togs vi emot av en säkerhetsvakt som bad att få se kallelsen, sedan kollade han igenom sina papper och berättade vart vi skulle gå. Upp för trappan och sedan till höger. Avdelning 1, tror jag! Där uppe var det ännu mer människor. Fanns ett litet väntrum med två soffor och en kaffeautomat, sen var det bara korridorer med en massa dörrar. I varje korridor stod det någon. Det var många poliser där om man kallar dem så, eller häktesvakter är nog rätt ord. Internerna (de som var misstänkta för brott) var där tillsammans med sina vakter. 

Ungefär femton minuter innan förhandlingen skulle börja stod vi (jag, pappa, målsägandebiträde och åklagare) och väntade utanför salen. Jag började bli lite mer nervös nu, men fortfarande inte överdrivet mycket. Plötsligt kände jag hur något sköljde över mig och jag sa "nu kommer han, nu kommer han" utan att ens ha vänt mig om. Men mycket riktigt, han kom där tillsammans med sina vakter, iförd handfängsel, och jag och måls.biträdet gick därifrån. När han gick på toaletten rörde vi oss tillbaka och jag sa hejdå till pappa för att göra mig redo att gå in i salen. Några minuter efter halv ropades vårt ärende upp i högtalarna och vi kallades in. Jag hälsade på de fem personer som redan fanns därinne och satte mig på vår sida. Sedan kom han in genom dörren och det var en procedur i sig, de tog av honom handfängseln, men vakterna stannade kvar. En bakom honom och en mellan honom och mig. Läskigt men ändå en känsla av trygghet. Under bordet där jag satt fanns även ett överfallslarm, antar att det är en knapp jag ska trycka på om jag känner mig hotad. 

Rätten presenterade sig, till vänster en äldre kvinna, bredvid henne en yngre. I mitten satt domaren, till höger om henne satt en man och till höger om honom en äldre man. Sedan började själva förhandlingen med en sakframställning. Hans försvarsadvokat lade fram sina yrkanden, anledningen till att vi var där den där dagen. De överklagar tingsrättens dom, och menar att han ska försättas på fri fot. Om han mot sitt nekande ska dömas så ska han istället bli dömd för sexuellt utnyttjande av minderårig, vilket i regel innebär ett betydligt lägre straff. Efter det fick min åklagare presentera sitt ärende, och det är att vi bestrider deras överklagan och menar att tingsrättens dom ska stå fast. 

Sedan började de med att spela upp förhöret med mig från tingsrätten, vilket var väldigt påfrestande. Då och då kändes det som att jag var där och upplevde allt ännu en gång, men på något sätt lyckades jag ändå hålla en distans till alltihopa. Det fanns en stor skärm bakom mig och en bakom honom, så det var nästan som att titta på varandra. Jag undvek att se på honom, men kände då och då hur han sänkte blicken från skärmen och såg på mig. Det var obehagligt, han har som jag skrivit förut en förmåga att bränna sönder mig med blicken. 

Efter ungefär halva mitt förhör, det var en timme och femtio minuter långt, så tog vi en paus på femton minuter. Det var behövligt eftersom det var psykiskt utmattande att sitta därinne så nära honom. Hans vakter reste sig upp och satte på honom handfängsel igen, och sedan fördes han ut. Jag dröjde kvar en halv minut tills jag inte längre kunde se honom där utanför och sedan gick jag också. Drack lite vatten och satte mig i soffan för att ringa mamma. Mitt måls.biträde gick på toaletten. Efter några minuter hörde jag hans röst redan innan hissdörrarna hade öppnats ordentligt, han stirrade på mig när han tillsammans med sina vakter passerade mig. Han har en förmåga att se ut som en osäker liten pojke ibland. Han har ett minspel som ser så ursäktande ut, som när ett litet barn har gjort något fel och skäms för att berätta det. Jag blev irriterad på mamma för att hon inte fattade att han gick förbi, hur hon nu skulle kunna ha märkt det genom telefonen, och sa att jag var tvungen att gå.

Sedan gick vi in i salen igen och fram till lunch såg vi klart förhöret med mig. Det tog alltså hela förmiddagen. Vid lunch bestämde vi oss för att gå ut och äta. Jag ville bort från byggnaden för en stund, och det var skönt att röra på benen efter att ha suttit still så länge, skulle ju fortsätta göra det sen också. Så vi gick till Stadsmissionen. Pappa var utanför hovrätten när vi kom ut så vi gick tillsammans med åklagare och måls.biträde. Beställde en sallad, men fick inte i mig så mycket mer än räkor och melon. Samma sak nu, har svårt att äta när jag är stressad. Det är något med hela den här situationen som får mig att känna mig som ett rådjur som springer framför en bil medan det är stängsel på båda sidorna av vägen. 

Efter lunch var det dags att spela upp förhöret med honom. Det var 27 minuter långt. Mitt var alltså nästan fyra gånger längre och det säger ganska mycket om innehållet. När jag såg hans förhör igen blev det ännu mer uppenbart hur osäker och rädd han verkade. Jag har känt honom så länge, vet hur han fungerar. Han hade verkligen ingenting att komma med och det märktes så tydligt. Allt han hade att säga var "jag vet inte, jag kommer inte ihåg, det har jag ingen uppfattning om". Mitt förhör vägde bly och hans var en fjäder. 

Efter det fortsatte förhöret med alla vittnen. Även dessa spelades upp på video. Skönt att de slapp komma till Stockholm allihopa. Först ut var min storasyster, sen min andra syster, efter det mitt ex, sedan J's föredetta sambo och efter det min pappa. Försvaret, dvs hans sida, hade inte heller denna gång kallat några vittnen och ingen annan bevisning heller för den delen. Någon gång under dagen, minns inte riktigt när men tror att det var på morgonen under sakframställning, presenterade åklagaren även den skriftliga bevisning som finns i målet. Den består av utdrag från mina gamla bloggar, msn-konversationer, Facebook-konversationer, sms-meddelanden och journalutdrag från BUP. 

Han fick även svara på en del frågor. Bland annat hur han hade haft det i häktet, om han fått något stöd, om han fått ta emot besök, vad som var mest jobbigt. Han berättade att han haft det ganska okej trots att det varit väldigt jobbigt. Han äter mediciner för sitt dåliga mående och han har träffat präster och besöksgrupper för att få stöd. Han har fått träffa sin dotter. Han tror att han kommer förlora jobbet om han åker in, och han har hört på andra vägar att han blivit ersatt med en vikarie tills vidare, men han har inte haft någon kontakt med sin arbetsgivare. Jag vet inte varför men det kändes skönt att veta, jag har ju undrat mycket under den här tiden. 

Något som dock stör mig är att det som verkade störa honom mest var att polisen kommer att beslagta hans jaktvapen. Han har tre stycken. Älgstudsare, hagelbössa och salongsgevär. När han kommer ut får han inte ha dem på fem år. Skönt tycker jag, jobbigt tycker han. Om jag varit i hans sits hade jag tyckt att det allra jobbigaste var att inte få träffa min dotter. Jag har sett henne växa upp och jag vet vilken underbar liten tjej hon är, men han nämnde knappt henne. Utom då han berättade att han fått träffa henne i häktet. Inget mer. Ändå berättade han att han saknade sina hundar, samma hundar som jag sett honom sparka efter och skrika åt. Samma hundar som han skriver om på Facebook där han skänker bort dem. Men vapnen var jobbigast, att inte kunna jaga eftersom det är ett så pass stort intresse. Ja okej, kul för dig att du har ett intresse. Men din dotter då? Dina syskon? Dina föräldrar? Dina vänner? Hur mycket kan tre vapen egentligen betyda? Jag förstår mig inte på honom. 

Det sista som hände under dagen, vi drog över tiden för att slippa hålla förhandling på tisdagen också, var att åklagare, måls.biträde och hans försvarsadvokat höll sina slutpläderingar. Åklagaren berättade hela historien. Varför vittnena stärker min berättelse, varför den skriftliga bevisen gör det. Varför han ska dömas och vad han ska dömas till. På vilka grunder tingsrättens som ska stå fast helt enkelt. Målsägandebiträdet förklarade mitt mående under den här tiden, att jag gått på BUP och att de har slagit fast att jag har ångest- och depressionstillstånd. Grunden till varför han ska betala skadestånd. 

Hans försvarsadvokat, en människa jag kan reta mig själv till gallfeber över, förklarade varför han ska bli frikänd. Att bevisningen inte håller till exempel. Vilket den gör, uppenbarligen. Han sa även att jag är släkt med vittnena, vilket nästan fick mig att börja skratta. Ja okej, jag är släkt med mina systrar och min pappa. Men inte med mitt ex och inte med hans föredetta sambo. Hela hans attityd får mig att känna att han kommer till varje förhandling oförberedd och måste stamma fram det han har att säga samtidigt som han ögnar igenom sina papper.

Dagen efter, på tisdagen, skulle rätten överlägga och besluta domen. Då på tisdagen togs även beslut om han skulle bli kvar i häkte i väntan på domen, och när vi satt i bilen på väg hem från Stockholm ringde min mobil. Mitt måls.biträde. Han blev kvar i häkte! En vecka senare släpptes domen på Svea hovrätt, i måndags klockan elva, och jag hängde på telefonen. När jag fick beskedet strax efter elva svämmade känslorna över. Jag grät och skrattade på samma gång, och sedan gick jag till min skolsköterska för att berätta. Såhär ser domen ut! Med stjärnor har jag ersatt ort, namn på åklagare, namn på måls.biträde, hans namn, hans försvarares namn. 

ÖVERKLAGAT AVGÖRANDE
********** tingsrätts dom den 10 juli 2012 i mål nr ********, se bilaga A
PARTER (antal tilltalade 1)
Motpart (Åklagare)
Kammaråklagaren ************
Åklagarkammaren i ***********
Motpart (Målsägande)
Målsägande A
Sekretessbelagda identitetsuppgifter, se bilaga B
Ombud och målsägandebiträde: *************

Klagande (Tilltalad)
*********************
Frihetsberövande: Häktad
Adress hos ombudet
Ombud och offentlig försvarare: Advokaten **************

SAKEN
Våldtäkt mot barn
_____________________________
HOVRÄTTENS DOMSLUT
1. Hovrätten fastställer tingsrättens dom.
2. Vad tingsrätten förordnat om sekretess ska bestå.

 

Författardrömmar!

  2012-09-15 / 09:15:07 / Bloggen / 1 KOMMENTARER
Som jag redan berättat många gånger förut så vill jag bli författare. Drömmen just nu är att ge ut en självbiografi, en tryckt version av den här bloggen kanske man kan kalla det. Men jag har så svårt att komma nånstans! Än så länge har jag inte någon "början" som fungerar för mig. Har kommit ganska långt med resten, saker som jag vill ska vara med. Men början då, hur fasiken ska man börja? 

Någon som har ett tips eller två? Vill skriva i jag-form. Dvs inte om mig någon annan utan ur mitt eget perspektiv. Det här med att kasta sig in i en händelse fungerar inte heller för mig! 

En lista! Kopiera och gör den du också :-)

  2012-09-13 / 17:52:02 / Bloggen / 0 KOMMENTARER

Hur länge har du bloggat?

Oj, det är en bra fråga. Tror jag skapade min första blogg när jag var tretton, så i fem år ungefär. Men inte hela tiden, det har gått i perioder. 

Hur såg din bild av bloggar och bloggare ut innan du själv började blogga?

Den fanns nog inte ens. Eller ja, bilden av bloggar i sig var väl "dagbok på Internet, kan vara något för mig" men bloggare visste jag inte så mycket om. Jag tror att Kenzas blogg var den första jag läste, och den följer jag fortfarande! 

Vilken var den första blogg du förälskade dig i?

Den allra första minns jag inte, men på senare tid är det flera. Den allra senaste är dock denna; ikroppenmin.blogspot.se 
Den etsade sig fast i mitt hjärta förra veckan och jag gråter varje gång jag läser den. Så otroligt poetisk människa bakom bloggen, magiskt skriven och så förbannat sorglig. Läs själv och du kommer, precis som jag, inse hur fruktansvärt orättvis världen är. 

Hur känner du nu inför dina allra första blogginlägg?

Första inläggen på den här bloggen är jag nöjd med. Eller ja, så nöjd man kan vara över att skriva något sådant. Såhär i efterhand skulle jag nog formulera mig annorlunda, men i helhet är jag nöjd. Med den här bloggen känner jag att jag gör skillnad genom det jag skriver, så har jag aldrig känt förut. Då har jag bara skrivit om min vardag, och det gör jag ju i och för sig nu med på ett djupare plan, men då har det känts ganska meningslöst vid närmare eftertanke. 

 

Hur många bloggar återvänder du till regelbundet?

Jadu, ett femtiotal kanske, plus eller minus. Vissa bloggar läser man bara för att läsa (kissies), andra bloggar läser man för att man vill (släkt, familj, kompisars, bloggvänners, Kenza, Blondinbella) och andra läser man för att bli informerad eller berörd (intetillsalu, ikroppenmin) för att bara nämna några alltså! Finns flera. 

Hur många procent av de bloggar du läser är dagboksbloggar och inte ämnesbloggar (som t.ex. teknik- eller modebloggar och politiska bloggar)?

Jag dras nog mest till dagboksbloggar, älskar när det blir sådär personligt att det känns som att någon sitter och berättar om sitt liv över en fika! 

Vad tycker dina närmaste om att du bloggar?

Det är inte så många av mina allra närmaste som vet att jag bloggar idag, men de som vet tycker det är bra tror jag! Ingen har väl någon direkt åsikt, men av de som läser min blogg vet jag att de flesta förmodligen lär känna mig bättre än om de pratar med mig. Jag besvarar frågorna bättre här än i verkligheten, det är lättare att skriva än att prata om vissa saker. 

Tycker folk som känner dig att du är dig själv i din blogg?

Ja det tror jag i alla fall, även om jag är snäppet djupare här än vad jag är i verkligheten. Detta är ju verkligen min dagbok, och mycket av det jag skriver här skulle jag aldrig få för mig att prata öppet om. 

Har du hittat en fungerande gräns för hur privat du vill vara i din blogg?

Det beror nog lite på hur man ser det, jag tycker allt sånt är så svårt. Jag skulle egentligen inte ha något emot att "komma ut ur garderoben" och berätta vem jag är på riktigt. Jag vill ju trots allt skriva en självbiografi och ge ut den med mitt namn på framsidan. Men med bloggen är det ändå något som håller mig tillbaka än så länge, även om det växer bort mer och mer. Om jag lämnade ut mitt namn här skulle det vara som att jag förstörde allt. Jag valde ju redan från början att vara anonym. Även om det inte är det som är själva poängen med bloggen så känns det ändå som att jag rubbar själva grunden om jag identifierar mig själv. Jag är ju väldigt privat här, lämnar inte ut mycket alls om mitt liv, bara mina tankar och erfarenheter i stort sett. Inte ens berättat var jag bor ju! Så en gräns finns det nog, även om den svajar lite. Jag tyckte att mina egentagna bilder från Svea hovrätt var ett steg ifrån min gräns, det är de första egna bilderna jag publicerat här. 

Nämn några saker som du aldrig bloggar om och anledningen till det.

Skriver aldrig om något som kan kopplas direkt till mig eller som gör det möjligt att ta reda på vem jag är. Då skulle som sagt grunden till bloggen rubbas, har pratat med flera som jag känner som inte vet att det är mig de pratat med. Förstör förtroendet på något sätt. 

I vilken utsträckning bloggar du för att få bekräftelse?

Bekräftelse får jag utan att blogga. Jag är ganska säker i mig själv på det sättet och behöver inte blogga för uppmärksamhetens skull. Jag bloggar för att jag behöver få ur mig vissa saker, och för att hjälpa andra. Att jag sedan får bekräftelse i kommentarsfältet är ett plus, men inte det jag strävar efter. 

Tror du att man kan lära känna en person genom att läsa hennes/hans blogg?

Ja, absolut. Dock så tror jag att det är omöjligt att veta om personen bakom bloggen lämnar ut hela sitt liv eller bara en del. Det är ju lätt för mig att tro att jag känner Kenza till exempel eftersom jag läser om hennes liv varje dag, men vad vet jag egentligen? Ingenting som går djupare än att skrapa på ytan. För att lära känna någon på riktigt behöver man nog träffas i verkligheten också. 

Har du träffat folk IRL (in real life) efter att ha fått kontakt med dem via bloggen?

Inte genom denna blogg, men kanske i framtiden! 

Kan det vara ”skadligt” att blogga?

Det beror nog på varför man bloggar. Lägger man ut bilder på sig själv och berättar allt så kan det självklart få konsekvenser. Fel människa kan se eller läsa fel saker, och få fel uppfattning. Någon kan bli förbannad och det är lättare att vara förbannad på någon man få verklig kontakt med än med någon man bara känner anonymt, och därav lättare att göra något mot den personen. Men så länge man har kontroll på sig själv och sin blogg är det ingen fara enligt mig.  

Bloggar du om två år? i så fall: är ditt bloggande annorlunda då?

Ja det gör jag! Men då har jag nått en högre höjd av bloggande, och kanske öppnat en hemsida kopplat till den verksamhet jag vill driva senare i livet. Hemlighetsmakeri! 

Har bloggarna någon inverkan på vår kultur?

Ja, det är en del av vår kultur. 

Vad har bloggskrivandet betytt för dig?

Allt. Nästan. Väldigt, väldigt mycket. Har spenderat många nätter framför den här bloggen och skrivit långa inlägg om känslor som jag knappt klarat av att sätta ord på. Har gått igenom mycket med den här bloggen och dess läsare vid min sida. Responsen jag fått har gett mig otroligt mycket styrka och glädje, och många tankeställare. Bloggen har varit och är jätteviktig för mig! 

Vad har bloggläsandet betytt för dig?

Också väldigt mycket. Man lär sig något nytt hela tiden tycker jag, om inte faktamässigt så om människor. Genom att läsa bloggar har jag insett hur olika perspektiven på saker kan vara från människa till människa! 


I believe the children are our future

  2012-09-13 / 17:22:43 / Tankar / 2 KOMMENTARER
Jag tänkte börja det här inlägget med "när jag blir vuxen" men sedan insåg jag att jag faktiskt är myndig nu, så jag ändrar mig. När jag är klar med min utbildning finns det något jag vill jobba med hela livet. Barn och ungdomar. Inte vilka barn och ungdomar som helst, utan barn som jag själv. För en månad och fem dagar sedan var jag ett av dessa barn, nu är jag en av de vuxna som arbetar för att hjälpa dem. Det är mitt ansvar, ett ansvar jag tagit på mig själv. 

Vadå "barn som jag själv"? Jo, barn som har haft det eller fortfarande har det svårt. Som skriker i tystnad. Som inte litar på någon, som inte vågar göra det. Som lever sina liv som vilka andra barn som helst, utan att någon misstänker något. Barn som kräks varje gång de kliver av bussen när de kommer hem från skolan för att den psykiska påfrestningen en skoldag bär med sig är så extrem. Barn som kan duscha i flera timmar och fortfarande känner sig äckliga och smutsiga när de klär på sig igen. Barn som blir utsatta för alla övergrepp man kan tänka sig. Barn som lever under hot. Barn som blir svikna av myndigheter. 

Mitt hjärta slår dubbla slag när jag tänker på allt som sker i samhället idag. Våldtäkter mot barn ökar dagligen. BARN som blir utnyttjade av VUXNA människor. Det är så sjukt och så skrämmande att det går rysningar längs ryggraden på mig. Barn ska kunna ty sig till vuxna i sin närhet, barn ska ha vuxna runt sig som kan lära dem rätt och fel, barn ska ha vuxna att lita på, barn ska ha vuxna som skydd och som trygghet. Det är ett barns förbannade rättighet! 

Från och med nu tänker jag ha som mål i mitt liv att förändra någon annans liv. Ett barns liv. Ge någon trygghet, ge någon kärlek. 

One, two, three years!

  2012-09-10 / 16:13:10 / Bloggen / 9 KOMMENTARER
Kan inte beskriva känslan. Det är över. JAG VANN! Svea hovrätt fastställer tingsrättens dom och han ska in i fängelse i tre år! 

10/9

  2012-09-10 / 08:22:18 / Bloggen / 1 KOMMENTARER
Hej på er! 
Uppdaterar nästan aldrig här längre känns det som, men det finns inte så mycket att skriva nuförtiden. Jag mår bättre och bättre, har tagit mig igenom en väldigt jobbig period och just nu försöker jag bara lämna allt som varit bakom mig och sikta framåt istället. 

Mamma har varit hos mig hela helgen. Har hittat på en massa saker! Nu har hon åkt hem så det känns lite tomt och ensamt, men vi ses nog snart igen. 

Idag är den sista dagen på min resa inom rättsväsendet eller vad man nu ska kalla det. Domen från Svea hovrätt släpps idag klockan elva och jag ska hänga på telefonen fram tills dess. Sen är det över. Klart. Färdigt. SÅ JÄVLA SKÖNT. 

Jobbat nu på morgonen men nu ska jag packa väskan och dra iväg till skolan. Ha en bra dag och hoppas ni fått en skön start på veckan. Pussen

Kvar i häkte

  2012-09-05 / 07:45:22 / Våldtäkt / 1 KOMMENTARER

Det förra inlägget skulle ha publicerats i måndags, men internet krånglade så det kom upp nu istället. Igår kom i alla fall beslutet om att han blir kvar i häktet tills domen vinner laga kraft, så han kommer inte ut för än han avtjänat sitt straff. Förhoppningsvis slår Svea hovrätt bara fast tingsrättens dom, det visar sig på måndag.

Idag ska jag träffa en kurator och prata av mig lite. Vissa saker kan och vill man helt enkelt inte prata med familjen om så då är det skönt att det finns någon annan. Hon jag ska prata med har jag haft kontakt med länge så det är också skönt.


Hovrätten avklarad

  2012-09-05 / 07:34:23 / Våldtäkt / 0 KOMMENTARER

Hej! Sista anhalten är nådd och förhandlingen i Svea hovrätt är avklarad. Är helt slut i huvudet efter sju timmar av videouppspelningar, sjukt jobbigt att se sig själv men ändå värt det på något sätt. Imorgon beslutar de om han ska vara kvar i häkte tills domen kommer, om han försätts på fri fot och får fängelse så kan han alltså gå fri tills det finns en ledig plats på någon anstalt. Domen kommer om en vecka så får se hur det går!

Nu ska jag ta en promenad med pappa här i Stockholm men hör av mig imorgon. Kram