När jag ser tillbaka på de senaste månaderna i mitt liv blir jag stolt över mig själv. I mars i år ville jag inte leva längre, jag orkade inte. Varje dag var en kamp och jag orkade nästan inte ta mig ur sängen. Den perioden kändes som den skulle vara för evigt, som att jag aldrig mer skulle få tillbaka min livslust. Jag började gå på BUP den sextonde mars och det var början på vägen ut ur min tunnel. Det bästa rådet jag kan ge till alla er som mår dåligt och har hört av sig till mig under den här tiden är att prata. Prata till det inte finns några ord kvar, och om det känns som att den du pratar med inte lyssnar, gå till någon annan. Men låt aldrig ditt mående få dig att sluta prata, det är då du fastnar i det. 

När våren kom i april var jag mitt uppe i allting och inuti mig var det fortfarande vinter. Min bearbetning hade precis börjat och hela mitt liv låg utstakat framför mig, och jag visste inte var jag skulle börja. Det finns saker som jag redan har rett ut, relationen till mina föräldrar och alla familjeproblem är en sådan sak. Man kommer till en gräns där man lär sig acceptera det som hänt förut, och sedan gå vidare. Det innebär inte att det automatiskt går över eller blir bra, men man lär sig att leva med det. Det blir en del av livet. När det kommer till min familj har jag bearbetat våra problem och incidenter så mycket att det helt enkelt inte går längre, jag kommer inte fram till något nytt.

Men det här med övergrepp, det var något helt orört. Det började när jag var tretton år, fyra månader och nitton dagar. Jag minns datum, känslor, vad jag hade på mig för kläder. Jag minns allting. När allt började var hela mitt liv ett helvete. Var jag än vände mig var det konflikter, jag hade ingen att vända mig till. Så jag slutade prata, och jag tappade kontrollen. Över både mig själv och mitt liv. Över en natt blev jag någon annan som ingen kände igen. Den lugna lilla tjejen var borta och istället skapades en arg och kaxig tjej som startade bråk med alla som gick att bråka med. Att starta konflikter var mitt sätt att hålla människor ifrån mig. Innerst inne var jag helt trasig, men jag ville inte att någon skulle se det. Att visa mig svag är bland det svåraste jag vet. 

Han som gjorde det här mot mig var den enda jag inte bråkade med. Han var den enda jag inte visade att jag var arg på, även om det så klart var honom jag hatade egentligen. Han hade övertaget både fysiskt och psykiskt. Jag var rädd och jag satt fast i det, kunde inte ta mig ur det. Det är så svårt att förklara. Men vi hade en stark relation innan allt började. Jag litade på honom, han skyddade mig. Vi kom varandra nära på väldigt kort tid och jag fick ett förtroende för honom som var så stort. När han sedan krossade det förtroendet och blev min värsta mardröm hade jag ingenstans att vända mig, jag behövde fortfarande honom i mitt liv. Han gjorde mig så illa men han fanns fortfarande där, jag vet inte hur jag ska förklara det. Inte som att det var värt det, absolut inte. 

När det hände första gången stängde jag av, och lät det hända igen och igen. Det spelade ingen roll längre, allt var ändå förstört. Jag var tretton år, hade ingen aning om någonting. Jag var ett barn och han var en vuxen. Ett år och nio månader senare var jag djupfrusen på insidan. Sedan kom någon in i mitt liv. Vi kan kalla honom X. Första kärleken. Jag blev starkare, lärde mig att säga ifrån och sedan flyttade jag långt bort. Jag förstod att det fanns något finare i livet än det här, och att det fanns människor som ville dela det med just mig. Det betydde allt. X betydde allt. Efter ett och ett halvt år tog vårt förhållande slut, och under den tiden hann mycket förändras. Vill inte gå in på vad som hände, men kan nog säga att jag alltid kommer att ha en skev bild av killar och aldrig lita på dem fullt ut. Det har gått lång tid nu, och jag föll aldrig tillbaka till den person jag var innan. Idag behöver jag bara mig själv för att hålla mig kvar som jag är. 

I oktober förra året var det någon som bestämde sig för att släppa en atombomb i mitt liv igen. En av mina allra närmaste försökte ta livet av sig. Hjärtat stannade till och med. För mig blev det en väckarklocka. Någon slog hål på min bubbla och jag insåg att jag inte kunde fortsätta leva som jag gjort tidigare. Men det tog ett tag att hantera det, och jag började må sämre och sämre. Under en lång period grät jag varje dag, sov inte om nätterna, kunde inte äta, orkade inte träffa människor och så vidare. Jag visste innerst inne vad allt berodde på, att den här händelsen slagit på någonting som jag stängt av för flera år sedan. Övergreppen. Men jag ville inte ta i det, inte inse vad som hänt. 

När jag började gå hos E, min psykolog, började vi rota i mitt förflutna och försöka reda ut alla knutar. Det var ett rent helvete. Men det behövde bli gjort. Tillsammans med henne gick jag igenom för- och nackdelar med att ta tag i det här på riktigt. Fördelarna vägde tyngst. Det var ju mitt liv det handlade om, min upprättelse. Jag bestämde mig för att göra en polisanmälan. Sagt och gjort, men beslutsångesten var fortfarande kvar. I början på maj gjorde jag en anmälan om våldtäkt mot barn och en förundersökning inleddes ledd av åklagare N. 

Tiden som följde var ett helvete. Jag vågade inte gå ut på stan, det kändes som att alla visste nu. Det som varit min hemlighet så länge var nu så öppet, det kändes som att alla kunde se det på mig. Jag blev helt svettig av att bara gå från skolbussen och hem. Kunde inte gå i affärer, eller stå i kö. Eller sitta längst fram i klassrummet. Klarade inte av att ha människor bakom mig. Började gråta nästan hela tiden, fick panikångestattacker säkert femtio gånger om dagen vissa dagar. Kunde inte äta i matsalen, för mycket människor. Jag visste egentligen att han inte visste någonting ännu, men jag såg framför mig hur han fick reda på det och bestämde sig för att söka upp mig. Han är jägare, så han skulle skjuta mig. Jag var säker på det. 

Den tjugofemte maj var jag i upplösningstillstånd och åkte på polisförhör på Barnahus. Ett videofilmat sådant. Det var det jobbigaste jag har gjort i hela mitt liv. Under några timmar berättade jag allt jag visste om det som hänt och lite till. Det är så längesedan så det var svårt att minnas allt, men jag minns ändå väldigt mycket. Detaljer som bränt sig fast i minnet. Sådant som är svårt att glömma. Nu i efterhand vet jag att han anhölls i sin frånvaro redan innan förhöret var avslutat, och bara en timme efter att jag åkt därifrån greps han på sin arbetsplats och anhölls. Några dagar senare häktades han på sannolika skäl misstänkt för våldtäkt mot barn. 

Nu satt han där han satt och jag behövde inte vara rädd längre, men det var jag ändå. Jag ångrade mig samtidigt som jag var nöjd med det jag gjort. Tusen känslor. Det var ju han, min bästa vän. Hur kunde jag göra såhär mot honom? Men sen kom frågan, hur kunde han göra sådär mot mig? Han om någon borde veta att man inte gör sådär mot mig. 

I alla förhör så nekar han, säger att han inte vet vad jag pratar om och att jag hittat på hela historien. När åklagaren lägger fram bevis har han inget att sätta emot, han säger att han inte vet var alltihopa kommer ifrån. Det finns mycket bevisning. Förhör med vittnen, gamla konversationer mellan han och mig, gamla blogginlägg, journaler från BUP. Han har ingenting. Men han fortsätter neka. Men nekandet väger luft. 

Lite mer än tre veckor efter förhöret väcker åklagaren åtal på starka grunder. Det finns mer bevisning i det här fallet än vad det brukar finnas, får jag berättat för mig av de som vet. Jag är fortfarande livrädd att det ska läggas ner och när förhörsledaren ringer till mig för att berätta säger jag bara "shit". Chocktillstånd, jag insåg att det som skulle hända från och med då faktiskt skulle ske, det skulle hända på riktigt. Rättegång. 

Den tredje och fjärde juli hölls rättegången i tingsrätten. Jag minns inte så mycket, jag var så skakig och nervös att allt bara är ett moln. Där berättade jag min historia ännu en gång, det tog hela förmiddagen och han fick sitta i ett annat rum för jag orkade inte träffa honom. Jag ville inte. Men efter lunch var det hans tur att prata och då orkade jag vara med. Ville se honom när han satt där och ljög, när han satt där och nekade till något som vi båda två visste hade hänt. Det var jobbigt men det var värt det. När den här dagen var slut var jag det också, trodde jag skulle svimma. Dag två var det förhör med alla vittnen, han fick inte vara med då heller men det fick jag. Älskade, fina människor. Tack. 

Den tionde juli föll domen, tre års fängelse för våldtäkt mot barn. Jag vann. Upprättelse. Gud vilken känsla! Men jag hade svårt att ta in det, svårt att förstå. Det tog ett tag att greppa det och under den tiden hann han överklaga till hovrätten. Ny rättegång, ny nervositet. Men inte alls på samma sätt som tidigare, jag hade så många på min sida nu att jag kände att jag hade fullt stöd. Men det är klart att det var jobbigt ändå. Där satt vi i samma sal en hel dag. Från nio till fem nästan. En vecka senare föll den nya domen, tre års fängelse igen. Jag vann igen. Han förlorade. 

Igår, den 21/9, ringde jag till hovrätten för att fråga om han överklagat. Svaret jag fick var något helt annat. Han har inte överklagat, istället har han nöjd-förklarat sig. Ett beslut han inte kan ta tillbaka. Det innebär att han accepterar hovrättens dom och kan flyttas ut till en anstalt för att börja avtjäna sitt straff. En som anser sig oskyldig skulle inte sluta kämpa, så för mig känns det som att han har erkänt nu. Gett upp. Kanske kan man se det som ett erkännande. Hur som helst så är det över nu, och jag vann. 

Nu har det gått ett halvår sedan jag började på BUP, och under den tiden har det hänt så otroligt mycket. Jag börjar känna igen mig själv igen, den tjej som fanns där för fem år sedan. Hon har kommit tillbaka nu, han bara skrämde iväg henne ett tag.