function getCookie(cname) { var name = cname + "="; var ca = document.cookie.split(';'); for(var i = 0; i

Tre veckor kvar

  2014-01-24 / 09:58:56 / Bloggen / 4 KOMMENTARER
Idag är det tre veckor kvar till releasen av Bära leggings i januari! MAGISKT.
 



2014-01-11

  2014-01-11 / 15:49:08 / Bloggen / 7 KOMMENTARER
Det är den elfte januari idag. Det spelar ingen roll hur mycket jag intalar mig själv att inte tänka på det så finns tanken där i bakhuvudet ändå, den liksom gnager på min hjärna:

Det är tre dagar tills han kommer ut. Tre dagar.

Han kommer inte ut som en fri man, en fotboja och en massa regler och begränsningar kommer följa med honom. Men det spelar ingen roll. Det enda jag kan tänka är att han är hemma, i huset där han förgrep sig på mig. Att han får vara där, att han har rätt till det. Jag har varit så trygg med vetskapen om att han suttit där i Göteborg på sin anstalt, flera timmar ifrån mig och ifrån alla som jag bryr mig om. Och nu helt plötsligt är han ute, bara några minuter ifrån min familj. Jag hatar alla dessa tankar. Jag vet inte om jag är rädd, och om jag är det så vet jag inte vad jag är rädd för. Jag har ingen aning om någonting, jag vet bara att jag känner så jävla mycket. Till stor del tror jag att det handlar om att jag är arg på systemet, att jag har svårt att komma till ro med att det får gå till såhär. Det finns ingenting som är rimligt med att man avtjänar ett straff som är kortare än tiden som brottet man döms för pågick. Det är bara ologiskt och så jävla fel. Och det är jag arg för.

Och sen är jag arg för att han kommer ut nu, när jag har så mycket annat i mitt liv. Jag är arg för att det inte finns plats i mitt liv för alla dessa känslor, jag är arg för att han kommer ut och tar upp tid av mitt liv som jag egentligen inte har. Det är en vecka tills jag har tenta, och jag måste plugga som en idiot. Jag behöver nog inte plugga egentligen, men det är så jag fungerar. Plugga är något jag måste göra och tanken på honom gör att jag inte kan koncentrera mig som jag vill. Och på dagen då han kommer ut är det en månad tills min bok släpps, och han får inte komma ivägen för det. Han bara får inte. Jag har sett fram emot den här dagen så otroligt länge, kämpat och slitit och skrivit nätter igenom. Och nu är jag klar. Jag står här på mållinjen och vi planerar releasen, och så kommer han ut. Mitt i allt. Bara för att det är hans förbannade rättighet att göra det. Mina rättigheter då, att jag vill leva mitt liv utan den där parasiten, vem tar till vara på dem? Inte fan är det rättssystemet i alla fall. Han hade permission på min student, så mycket koll har man på mitt liv och på vad man förstör för mig när man väljer att släppa ut honom.

Men ja, nu ska jag plugga. För att jag ska bli jurist och sätta dit äckel som honom. För att jag vill, för att jag kan.

Igår: ventilation. Idag: soptunna.

  2014-01-05 / 21:11:16 / Bloggen / 1 KOMMENTARER
Min hjärna skriker på insidan. Bok. Intervjuer. Tenta. KU-förhör. Vänner. Liv. Kärlek. Pengar. Framtid. OCH SÅ VIDARE. Det är fullt på insidan och alla jävla tankar får inte plats just nu, så här kommer några av dem.

Jag orkar inte vara rädd för X om han kommer ut. Jag orkar inte lägga ner någon energi på honom över huvud taget egentligen, så från och med nu slutar jag vara rädd. Lämnar rädslan här på bloggen, i form av de här orden. Han ska inte få ta min tid.

Jag har tenta om tretton dagar och det här är den mest förvirrade och ostrukturerade delkursen i mitt liv. Inställda och ombokade föreläsningar och seminarier hit och dit, vissa placerade på dagar då vi för flera veckor sedan blivit utlovade ledighet vilket leder till att många av oss (inklusive jag) inte kan ta mig till skolan. Jag har ett läshuvud och jag älskar att plugga men jag vill gärna ha en liten introducering i vad fan det är jag läser om. Statsrätt är mer eller mindre det jag vet om den här kursen. Riksdagen, regeringen, normgivning, mänskliga rättigheter, EU-rätt, tryckfrihetsförordningen och lite till ska präntas in på hjärnbalken på tretton dagar. Det mesta sitter nog där just nu ändå, gömd bakom frustrationen av den här kursen, och jag måste lägga frustrationen åt sidan för att hitta kunskapen igen. Så, nu lämnar jag även den här.

På onsdag har vi KU-förhör, vilket innebär att vi ska iscensätta förhören som Katastrofkommissionen höll med berörda aktörer efter tsunamikatastrofen 2004. KatK granskade regeringens handlande efter katastrofen och kom fram till att det fanns extrema brister i systemen, främst vad gäller krishanterings- och kommunikationsförmåga. Min uppgift är att försvara regeringen och framhålla förmildrande omständigheter för att behövliga insatser dröjde. Rolig uppgift. Ska fokusera på den fram till onsdag så den får stanna kvar i min hjärna.

Bok. Det närmar sig utgivning, snart bara en månad kvar, och det finns ingenting med tanken på detta som är jobbigt. Jag älskar att tänka på det, men jag har inte tid att göra det just nu. Efter förhöret och efter tentan finns utrymme till det. Men inte nu. Så nu lämnar jag även den bollen här! Älskade bok.

Så, lite lättare nu i alla fall. Nu väntar sista minuterna på hockeyn!

Ventilation

  2014-01-04 / 23:31:37 / Bloggen / 0 KOMMENTARER
Det är fantastiskt hur ord kan få mig att andas på ett helt nytt sätt. Det är som att när fingrarna slår emot tangenterna så befrias en del av mig som varit fångad och instängd tidigare och ny luft kommer ner i mina lungor.

Det är rörigt i mitt huvud just nu och jag måste sortera tankarna lite. Ibland känner jag att jag går på högvarv hela tiden och aldrig riktigt slappnar av, och när jag väl gör det blir jag så rastlös att jag genast tar tag i någonting nytt igen och arbetar i ett ännu högre tempo. Det gör mig ingenting egentligen, jag älskar det. Jag älskar allting jag gör just nu, men jag måste lära mig att slappna av ibland också. Det går inte annars. De senaste dagarna har jag känt mig stressad utan att veta varför, men innerst inne tror jag att jag vet vad känslan beror på. Årsskiftet har passerat och jag vet att när som helst nu kommer telefonen ringa och rösten på andra sidan kommer berätta att han ska komma ut. När som helst och jag är inte redo. Jag önskar att han aldrig någonsin kom ut.

Jag är en mästare på att tänka på allt det andra. På resten av livet. Min pojkvän, vänner, familj, skola, boken och allt möjligt annat utom just honom. Jag vill inte tänka på honom, men ibland kommer tankarna ändå. Utan förvarning och jag hatar det. Jag hatar att han blir fri snart, medan jag alltid kommer vara fångad med alla jävla minnen. Jag hatar det. Jag hatar honom.

Så, nu kan jag andas igen.