Min film
2013-01-01 / 14:50:00 / Anonymt / 34 KOMMENTARERKörde lapp-metoden jag med. Att prata fungerar inte så himla bra för mig hehe.. Det här är en film till alla er som hört av sig till mig det senaste året med era tankar och funderingar. Till alla er som, precis som jag gjort i så många år, bär på hemligheter som är alldeles för tunga för en enda människa att bära. Ni är starka, jag lovar. Starkare än vad ni tror! ♥
Det här är jag :-)
2013-01-01 / 13:00:58 / Anonymt / 14 KOMMENTAREROkej, here we go.
Jag har nu drivit den här bloggen anonymt i ungefär ett års tid. Det har varit ett extremt jobbigt år för mig och jag har gått igenom väldigt mycket. När jag startade den här bloggen befann jag mig på botten och jag såg inga utvägar. Idag är jag en helt annan människa med tusen nya erfarenheter i bagaget. När man läser igenom allting jag skrivit så ser man hur jag förändrats på vägen, jag gör det iallafall. Den här bloggen är verkligen jag under hela den här tiden. Jag har tänkt många gånger att jag kanske borde vara anonym föralltid, men sen slår tanken mig, varför då? För att jag skäms? För att jag inte vågar stå för allt jag skriver här? Jag skäms inte, det får han göra. Och allting jag skrivit här är mina tankar och känslor och allt det står jag också för.
Jag har nu drivit den här bloggen anonymt i ungefär ett års tid. Det har varit ett extremt jobbigt år för mig och jag har gått igenom väldigt mycket. När jag startade den här bloggen befann jag mig på botten och jag såg inga utvägar. Idag är jag en helt annan människa med tusen nya erfarenheter i bagaget. När man läser igenom allting jag skrivit så ser man hur jag förändrats på vägen, jag gör det iallafall. Den här bloggen är verkligen jag under hela den här tiden. Jag har tänkt många gånger att jag kanske borde vara anonym föralltid, men sen slår tanken mig, varför då? För att jag skäms? För att jag inte vågar stå för allt jag skriver här? Jag skäms inte, det får han göra. Och allting jag skrivit här är mina tankar och känslor och allt det står jag också för.
Hej! :-)
Jag heter Sara Stille och jag är arton år gammal. Den åttonde augusti år 1994 föddes jag utanför Stockholm. Ett år senare flyttade jag till Dalarna, och det är även där som jag är uppvuxen. Min barndom spenderade jag i en liten stad som heter Säter, och i de områdena har jag fortfarande min familj kvar. Själv bor jag sedan ungefär två och ett halvt år tillbaka i Hudiksvall där jag går tredje året på gymnasiet med inriktning samhälle. I mars ska jag söka till jurist på Stockholms universitet, Örebro universitet och Uppsala universitet. Så i höst flyttar jag (om jag kommer in).
Nu vet ni vem jag är :-) puss!
Dags att släppa taget nu
2012-12-30 / 11:41:27 / Anonymt / 4 KOMMENTARERIdag har jag bestämt mig för att släppa min anonymitet. Jag vet inte hur än, men jag kommer att göra det. Som det kontrollfreak jag är blir detta jävligt svårt. :-)
Spring för livet jag är ur balans
2012-12-29 / 21:05:48 / Anonymt / 1 KOMMENTARERDalarna. Platsen där jag växte upp och där min familj fortfarande bor kvar. Nu vet ni det. Jag klarar inte av att vara där, det gör ont. Allt kommer för nära.
Vi åkte förbi hans hus för ett par dagar sedan. Bara åkte förbi. Vi saktade inte ner men tiden stannade ändå. Det gör den alltid där. Han bor mitt i en uppförsbacke och där finns varken tid eller rum. Bara stillhet och tystnad, och iskalla kårar som vandrar längs ryggraden. Inom ramen av hans röda husväggar finns alla mina minnen bevarade. Tusen fina minnen och tusen mardrömmar. De fina minnena är från tiden innan allt det här började.
Jag kommer aldrig glömma den du var och allting du gjorde för mig. Aldrig. Jag lovar. Men den personen är död idag och det gör mer ont att inse det än att ta till mig vem du är nu. Som du är idag, som den du blev, har du ingen plats i mitt liv och jag önskar att du inte hade det i någon annans heller.
Allt det andra... Alla mardrömmar. Jag vill kalla dem det, men det värsta är att allt är på riktigt. Hur mycket jag än önskar att det bara varit drömmar som hållit mig vakna alla dessa nätter så vet jag att det inte är så. Allt som hänt har varit på riktigt. Mina fasthållna händer. Mina tårar. Min smärta. Min trasiga kropp. Min trasiga själ.
Du hade sönder mig inifrån och ut och ibland är jag fortfarande trasig. Just nu är jag det.
I hans fönster stod en adventsljusstake med alla ljusen tända. En känsla av att vilja slå sönder fönstret och släcka den spred sig i min kropp. Jag vill inte att han ska fira jul, och jag vill definitivt inte att det ska finnas några ljus i hans liv. Inte ett enda ljus. Han ska bara omges av mörker, på samma sätt som han släckte varenda brinnande låga i mitt liv under flera års tid.
Vi åkte förbi hans hus för ett par dagar sedan. Bara åkte förbi. Vi saktade inte ner men tiden stannade ändå. Det gör den alltid där. Han bor mitt i en uppförsbacke och där finns varken tid eller rum. Bara stillhet och tystnad, och iskalla kårar som vandrar längs ryggraden. Inom ramen av hans röda husväggar finns alla mina minnen bevarade. Tusen fina minnen och tusen mardrömmar. De fina minnena är från tiden innan allt det här började.
Jag kommer aldrig glömma den du var och allting du gjorde för mig. Aldrig. Jag lovar. Men den personen är död idag och det gör mer ont att inse det än att ta till mig vem du är nu. Som du är idag, som den du blev, har du ingen plats i mitt liv och jag önskar att du inte hade det i någon annans heller.
Allt det andra... Alla mardrömmar. Jag vill kalla dem det, men det värsta är att allt är på riktigt. Hur mycket jag än önskar att det bara varit drömmar som hållit mig vakna alla dessa nätter så vet jag att det inte är så. Allt som hänt har varit på riktigt. Mina fasthållna händer. Mina tårar. Min smärta. Min trasiga kropp. Min trasiga själ.
Du hade sönder mig inifrån och ut och ibland är jag fortfarande trasig. Just nu är jag det.
I hans fönster stod en adventsljusstake med alla ljusen tända. En känsla av att vilja slå sönder fönstret och släcka den spred sig i min kropp. Jag vill inte att han ska fira jul, och jag vill definitivt inte att det ska finnas några ljus i hans liv. Inte ett enda ljus. Han ska bara omges av mörker, på samma sätt som han släckte varenda brinnande låga i mitt liv under flera års tid.
The end of an era
2012-12-21 / 23:14:18 / Anonymt / 2 KOMMENTARER2012 har varit ett händelserikt år. Början på året spenderade jag med några vänner och då hade jag ingen aning om vad som väntade bara ett par månader senare. Det var första nyåret som singel på flera år och jag kände mig lite vilsen. Två månader in på det nya året sprack min bubbla och jag trodde att jag skulle dö. Jag hade levt instängd i mig själv i flera år och helt plötsligt såg jag verkligheten runt omkring mig. Jag tappade greppet helt där ett tag, tappade bort mig själv.
Helt plötsligt var jag "tjejen som blivit våldtagen". Jag som aldrig sett mig själv som ett offer och förnekat allt som hänt.. Det var en sjuk känsla, har aldrig känt mig så trasig och sönder. Allt rasade samman där i mars någon gång. Klarade inte av att se mig själv i spegeln, svara i telefon, gå på stan, träffa vänner och så vidare. Allt var så jävla jobbigt.
Den sextonde mars fick jag en akuttid på BUP och det blev början på den jobbigaste tiden i mitt liv, men också början på min överlevnad. Sedan väntade ett halvår av helvete. Var knappt i skolan under våren utan var sjukskriven. När anmälan gjordes i maj var jag fortfarande på botten, men hade åtminstone riktat blicken uppåt. Sedan var det bara att slåss. Som fan. Och jag vann. Jag läste någonstans att det anmäldes ungefär 17000 sexualbrott år 2011, men att det bara var 2-300 som klarades upp. SJUKT va?
I år spenderar jag nyår med vänner igen, singel även nu. Skillnaden är att jag inte känner mig vilsen, jag känner mig hel. Under året som passerat har jag gått igenom så mycket med mig själv, hela mitt liv har förändrats. Jag har förändrats. Jag är så stolt över mig själv för att jag har tagit mig igenom det här året. Det har funnits dagar då jag velat lägga mig ner och hålla andan tills mitt hjärta stannat, men på något sätt har jag alltid lyckats ta mig upp på fötterna igen och fortsatt framåt. Mycket av det beror på mig själv, det vet jag, men jag hade aldrig klarat det utan världens finaste människor runt omkring mig.
Helt plötsligt var jag "tjejen som blivit våldtagen". Jag som aldrig sett mig själv som ett offer och förnekat allt som hänt.. Det var en sjuk känsla, har aldrig känt mig så trasig och sönder. Allt rasade samman där i mars någon gång. Klarade inte av att se mig själv i spegeln, svara i telefon, gå på stan, träffa vänner och så vidare. Allt var så jävla jobbigt.
Den sextonde mars fick jag en akuttid på BUP och det blev början på den jobbigaste tiden i mitt liv, men också början på min överlevnad. Sedan väntade ett halvår av helvete. Var knappt i skolan under våren utan var sjukskriven. När anmälan gjordes i maj var jag fortfarande på botten, men hade åtminstone riktat blicken uppåt. Sedan var det bara att slåss. Som fan. Och jag vann. Jag läste någonstans att det anmäldes ungefär 17000 sexualbrott år 2011, men att det bara var 2-300 som klarades upp. SJUKT va?
I år spenderar jag nyår med vänner igen, singel även nu. Skillnaden är att jag inte känner mig vilsen, jag känner mig hel. Under året som passerat har jag gått igenom så mycket med mig själv, hela mitt liv har förändrats. Jag har förändrats. Jag är så stolt över mig själv för att jag har tagit mig igenom det här året. Det har funnits dagar då jag velat lägga mig ner och hålla andan tills mitt hjärta stannat, men på något sätt har jag alltid lyckats ta mig upp på fötterna igen och fortsatt framåt. Mycket av det beror på mig själv, det vet jag, men jag hade aldrig klarat det utan världens finaste människor runt omkring mig.
Svar från frågestunden
2012-12-10 / 13:09:10 / Anonymt / 2 KOMMENTARERSom ni vet är jag fortfarande ganska anonym av mig i den här bloggen, men jag ska försöka svara så gott det går ändå. Fått in ganska många frågor så kanske inte svarar på alla nu :-)
Vem är din bästa vän?
Det är du som kommenterade!
Vem är din bästa vän?
Det är du som kommenterade!
Hur går det på killfronten?
Jag har ju ganska svårt för killar, men jag försöker iallafall.
Vad har du för planer för framtiden?
Jag har skrivit om detta ganska mycket på senaste tiden. Jag har många planer för min framtid. Den mest aktuella är att gå ut gymnasiet, och i höst vill jag fortsätta plugga och utbilda mig till jurist. Målet är att jobba med ungdomar som varit med om samma sak som jag varit med om. Vet inte än om jag vill stanna vid advokat eller om jag vill fortsätta utbilda mig till åklagare eller domare. På sidan om vill jag bli författare. Sedan har jag väl helt "vanliga" planer som att träffa den rätte och bilda familj. Vill ha både egna och adopterade barn.
Hur vågade du anmäla?
Jag får den här frågan hela tiden. Det var inte så att jag vaknade en morgon och kände mig helt annorlunda och bara "shit, nu händer det, nu vågar jag äntligen". Den känslan kom aldrig. Jag vaknade en morgon och insåg att jag aldrig skulle orka leva mitt liv om jag inte tog tag i det här, Jag lyckades stänga av alla känslor en väldigt lång tid, men sen en dag exploderade någonting inuti mig och då var jag bara tvungen. Jag vet idag att jag förmodligen inte hade överlevt det här året om jag inte hade gjort någonting.
Jag läste någonstans att du fick missfall, stämmer det?
Ja, det stämmer. Jag var fjorton år gammal och vaknade upp en morgon med blod över hela benen och hela täcket. Vågade inte berätta för någon förutom hon jag pratade med på ungdomsmottagningen. Det jag minns allra tydligast är när jag duschade av mig allt blod. Vi hade ett vitt kakelgolv i badrummet och jag minns att det färgades rosa av allt blod.
Vad är din älsklingsfärg och varierar den beroende på ditt humör?
Marinblå och vinrött har alltid varit mina favoriter, det spelar ingen roll vilket humör jag är på.
Hur gammal är du och var bor du?
Jag är arton år gammal, född år 1994.
Hur ser din familjesituation ut?
Den är ganska komplicerad :-)
Hur tänker du kring anonymiteten just nu?
Jag tänker inte så mycket på det just nu faktiskt. Har mycket annat att tänka på om dagarna. Jag vet fortfarande inte hur jag vill göra.
När det kommer till killar, hur har dina relationer till killar sett ut sen det här började?
Jag har alltid haft en väldigt komplicerad relation till det motsatta könet. Jag har svårt att släppa in killar i mitt liv och det är nästan omöjligt för mig att lita på dem. Jag har haft ett seriöst förhållande i mitt liv, sen en hel del oseriösa och alldeles för många "one night stands". Sex är lättare än kärlek.
Om han som utsatt dig kontaktade dig igen, hur skulle du reagera då?
Den här frågan ställer jag mig själv väldigt ofta. Vissa dagar tänker jag på honom väldigt mycket och då kommer den här frågan automatiskt. Tänk om han kontaktade mig, tänk om han inte gör det... Jag vet inte hur jag skulle reagera. Det enda jag egentligen är säker på är att jag aldrig kommer att kontakta honom. Han har fått alldeles för stor plats i mitt liv, eller han har tagit alldeles för stor plats. Jag tänker inte lägga någon mer tid eller energi på honom, den chansen har han förbrukat.
Hur går dina tankar om honom idag?
Jag försöker att inte tänka på honom men när jag gör det så går mina tankar i vågor. Ena dagen kan jag vara livrädd och knappt våga gå ut. Den känslan beror ofta på mardrömmar. Jag drömmer ibland att han rymt från anstalten han sitter på.. Andra dagar är jag ledsen, då tycker jag synd om honom. Då känner jag också att jag förstört hans liv. Mestadels av tiden gör det ont när jag tänker på honom. Jag är rädd för honom och jag är rädd för att tänka på honom, för när jag gör det så fastnar jag i de tankarna.
Du har skrivit förut om självskadebeteende, har du skadat dig själv?
Vad handlar din bok om?
Det är en självbiografi så den handlar om mitt liv och om saker jag varit med om.
Har du hört någonting från förlagen du skickade den till?
Ja, Bonniers har tackat nej. Väntar på svar från Norstedts och Kalla kulor.
Du brukar skriva att du ska åka till din mamma eller att hon ska åka till dig, bor ni långt ifrån varandra?
Ja det gör vi. Trettio mil för att vara exakt!
Har du någon annan blogg än den här?
Jag har haft många olika bloggar, men just nu har jag bara den här.
Är det många i din närhet som vet om vad du gått/går igenom?
Det är inte så många som vet, det är inte "allmänt känt" om man säger så. Det är ingenting som jag går runt och pratar om frivilligt, men jag svarar hellre på frågor och sånt själv än att människor pratar med varandra och går runt undrar.
Hur reagerade folk när de fick veta?
Människor har reagerat lite olika men de flesta har varit väldigt stöttande och omtänksamma.
Jag har ju ganska svårt för killar, men jag försöker iallafall.
Vad har du för planer för framtiden?
Jag har skrivit om detta ganska mycket på senaste tiden. Jag har många planer för min framtid. Den mest aktuella är att gå ut gymnasiet, och i höst vill jag fortsätta plugga och utbilda mig till jurist. Målet är att jobba med ungdomar som varit med om samma sak som jag varit med om. Vet inte än om jag vill stanna vid advokat eller om jag vill fortsätta utbilda mig till åklagare eller domare. På sidan om vill jag bli författare. Sedan har jag väl helt "vanliga" planer som att träffa den rätte och bilda familj. Vill ha både egna och adopterade barn.
Hur vågade du anmäla?
Jag får den här frågan hela tiden. Det var inte så att jag vaknade en morgon och kände mig helt annorlunda och bara "shit, nu händer det, nu vågar jag äntligen". Den känslan kom aldrig. Jag vaknade en morgon och insåg att jag aldrig skulle orka leva mitt liv om jag inte tog tag i det här, Jag lyckades stänga av alla känslor en väldigt lång tid, men sen en dag exploderade någonting inuti mig och då var jag bara tvungen. Jag vet idag att jag förmodligen inte hade överlevt det här året om jag inte hade gjort någonting.
Jag läste någonstans att du fick missfall, stämmer det?
Ja, det stämmer. Jag var fjorton år gammal och vaknade upp en morgon med blod över hela benen och hela täcket. Vågade inte berätta för någon förutom hon jag pratade med på ungdomsmottagningen. Det jag minns allra tydligast är när jag duschade av mig allt blod. Vi hade ett vitt kakelgolv i badrummet och jag minns att det färgades rosa av allt blod.
Vad är din älsklingsfärg och varierar den beroende på ditt humör?
Marinblå och vinrött har alltid varit mina favoriter, det spelar ingen roll vilket humör jag är på.
Hur gammal är du och var bor du?
Jag är arton år gammal, född år 1994.
Hur ser din familjesituation ut?
Den är ganska komplicerad :-)
Hur tänker du kring anonymiteten just nu?
Jag tänker inte så mycket på det just nu faktiskt. Har mycket annat att tänka på om dagarna. Jag vet fortfarande inte hur jag vill göra.
När det kommer till killar, hur har dina relationer till killar sett ut sen det här började?
Jag har alltid haft en väldigt komplicerad relation till det motsatta könet. Jag har svårt att släppa in killar i mitt liv och det är nästan omöjligt för mig att lita på dem. Jag har haft ett seriöst förhållande i mitt liv, sen en hel del oseriösa och alldeles för många "one night stands". Sex är lättare än kärlek.
Om han som utsatt dig kontaktade dig igen, hur skulle du reagera då?
Den här frågan ställer jag mig själv väldigt ofta. Vissa dagar tänker jag på honom väldigt mycket och då kommer den här frågan automatiskt. Tänk om han kontaktade mig, tänk om han inte gör det... Jag vet inte hur jag skulle reagera. Det enda jag egentligen är säker på är att jag aldrig kommer att kontakta honom. Han har fått alldeles för stor plats i mitt liv, eller han har tagit alldeles för stor plats. Jag tänker inte lägga någon mer tid eller energi på honom, den chansen har han förbrukat.
Hur går dina tankar om honom idag?
Jag försöker att inte tänka på honom men när jag gör det så går mina tankar i vågor. Ena dagen kan jag vara livrädd och knappt våga gå ut. Den känslan beror ofta på mardrömmar. Jag drömmer ibland att han rymt från anstalten han sitter på.. Andra dagar är jag ledsen, då tycker jag synd om honom. Då känner jag också att jag förstört hans liv. Mestadels av tiden gör det ont när jag tänker på honom. Jag är rädd för honom och jag är rädd för att tänka på honom, för när jag gör det så fastnar jag i de tankarna.
Du har skrivit förut om självskadebeteende, har du skadat dig själv?
Vad handlar din bok om?
Det är en självbiografi så den handlar om mitt liv och om saker jag varit med om.
Har du hört någonting från förlagen du skickade den till?
Ja, Bonniers har tackat nej. Väntar på svar från Norstedts och Kalla kulor.
Du brukar skriva att du ska åka till din mamma eller att hon ska åka till dig, bor ni långt ifrån varandra?
Ja det gör vi. Trettio mil för att vara exakt!
Har du någon annan blogg än den här?
Jag har haft många olika bloggar, men just nu har jag bara den här.
Är det många i din närhet som vet om vad du gått/går igenom?
Det är inte så många som vet, det är inte "allmänt känt" om man säger så. Det är ingenting som jag går runt och pratar om frivilligt, men jag svarar hellre på frågor och sånt själv än att människor pratar med varandra och går runt undrar.
Hur reagerade folk när de fick veta?
Människor har reagerat lite olika men de flesta har varit väldigt stöttande och omtänksamma.
Anonym eller inte anonym?
2012-11-11 / 14:36:52 / Anonymt / 8 KOMMENTARERDen senaste veckan har jag haft stora funderingar på hur jag ska göra med bloggen. Jag har varit anonym ända sedan jag började blogga och har gjort allt för att mitt namn inte ska komma ut, har aldrig skrivit var jag bor eller namnen på mina familjemedlemmar eller vänner till exempel. Tanken bakom det var från början att skydda mig själv. Jag använde den här bloggen som en dagbok där jag nästan inte höll tillbaka någonting förutom just min identitet, och jag var rädd att det på något sätt skulle skada mig om jag lämnade ut mig själv på det sättet.
När jag skapade den här bloggen var det ingen som visste vad jag varit med om, förutom min föredetta pojkvän och mannen som utsatte mig. I mars berättade jag för min mamma, och i april för resten av min familj och för min rektor och en lärare. I mars började jag även gå på BUP. När jag gjorde anmälan i maj var det fler som visste om det, men inte alls speciellt många. Det dröjde ett tag till innan jag ens berättade för mina närmsta vänner. Jag var så svag och så trasig att jag helt enkelt inte orkade prata om det.
Nu är allt annorlunda. Idag känner jag mig starkare och jag mår bättre än vad jag har gjort på väldigt länge. Det är fler som vet om vad som har hänt och jag kan prata om det utan att börja gråta eller bli upprörd. Jag är inte lika trasig längre. Så nu till den stora frågan, tycker ni att jag ska fortsätta vara anonym eller vill ni att jag berättar vem jag är?
Bild: weheartit
När jag skapade den här bloggen var det ingen som visste vad jag varit med om, förutom min föredetta pojkvän och mannen som utsatte mig. I mars berättade jag för min mamma, och i april för resten av min familj och för min rektor och en lärare. I mars började jag även gå på BUP. När jag gjorde anmälan i maj var det fler som visste om det, men inte alls speciellt många. Det dröjde ett tag till innan jag ens berättade för mina närmsta vänner. Jag var så svag och så trasig att jag helt enkelt inte orkade prata om det.
Nu är allt annorlunda. Idag känner jag mig starkare och jag mår bättre än vad jag har gjort på väldigt länge. Det är fler som vet om vad som har hänt och jag kan prata om det utan att börja gråta eller bli upprörd. Jag är inte lika trasig längre. Så nu till den stora frågan, tycker ni att jag ska fortsätta vara anonym eller vill ni att jag berättar vem jag är?
Bild: weheartit
till min pappa
2012-04-01 / 13:32:55 / Anonymt / 13 KOMMENTARERHej! Just nu har jag en dagensblogg-tävling där vinnaren bli länkad inför mina 4000 besökare, så ta chansen och anmäl dig du med, vad har du att förlora!? Förlåt om du inte gillar sånahär kommentarer! :)
Länk till tävlingen;
http://sarashemligheter.blogg.se/2012/april/dagens-blogg-anmal-er-har-avslutas-imorgon.html#comment
We watched him drink his pain away, a little at a time. But he never could get drunk enough to get her of his mind. - Brad Paisley, whiskey lullaby.
And if you have to leave, I wish that you would just leave. Your presence still lingers here, and it won't leave me alone. These wounds won't seem to heal, this pain is just too real. There's just too much that time can not erace. - Evanescence, my immortal.
varför sarashemligheter och varför en anonym blogg?
2012-03-31 / 16:40:39 / Anonymt / 9 KOMMENTARERVarför startade du bloggen, vad är målet med den och varför är du anonym?
Sen jag var tretton år gammal har jag varit med om väldigt mycket. Våldtäkt, misshandel, mordhot och så vidare. Listan kan göras ganska lång. Jag har varit på botten och klättrat upp igen. Det är inte alla som klarar det. När jag varit i mina värsta svackor har jag ofta tänkt tanken att jag är helt ensam i världen, att det inte finns någon som förstår mig eller vad jag går igenom. Jag har aldrig kunnat prata om saker, utan istället varit tyst och sagt att jag mår bra. Det funkar att göra så till en viss gräns, men en dag brister det. Det har det gjort för mig nu.
Jag har lättare att skriva om saker än att prata om dem, och på grund av det startade jag en blogg som jag kan använda som en dagbok. På samma gång vill jag att andra som befinner sig längst nere ska veta att de inte är ensamma, och att det går att ta sig uppåt. Jag klarade ju det. Men just då hade jag önskat att jag hade någon att prata med, någon som förstod. Målet med min blogg är att människor ska känna att jag kan vara den personen för dem, och jag vet redan flera som gör det.
Varje dag får jag mejl och kommentarer från främst tjejer som berättar att de beundrar mig och att det jag skriver inspirerar dem. Människor mejlar mig och berättar om sina historier, öppnar upp delar av sig själva som de aldrig vågat prata om. Jag hade ett mål med den här bloggen, och det var att göra skillnad för någon genom att berätta min historia. Jag vet att jag gjort skillnad, och det känns så jävla bra.
Hur svårt det än är att tro det, så lever jag faktiskt ett helt vanligt liv. Jag går i skolan, umgås med vänner och träffar killar som vilken annan tjej i min ålder som helst. Många av de människor jag möter varje dag, nästintill alla, har ingen aning om vad jag varit med om och det är så jag vill ha det. Jag vill kunna gå till skolan och klara en hel dag där utan att någon kommer fram och ställer frågor. Det är viktigt för mig. Jag vill inte vara hon som har blivit våldtagen eller hon som har psykiskt sjuka föräldrar, även om det är en del av vem jag är. Mitt förflutna och mina hemligheter kommer alltid finnas där, men jag vill inte att de ska påverka och på något sätt förstöra hela mitt liv. Därför är jag anonym.
För mig är bloggen en plats där jag kan öppna upp mig själv och släppa ut allt det som jag håller inne varje dag. Jag kommer aldrig bli den personen som gråter öppet i skolan eller skriver ut på Facebook att jag blivit våldtagen. Det är inte jag helt enkelt. Även om jag mår otroligt vissa dagar så kämpar jag på i skolan, att ha ett normalt liv är det enda jag begär. Jag vill inte att människor ska tycka synd om mig, för det är inte synd om mig. Visst, jag har haft det jävligt jobbigt och varit med om för mycket, men på något sätt går livet ändå vidare. Just nu, med allt som händer och alla anmälningar som är på väg, vet jag inte om jag skulle orka med allas frågor. Att svara på dem via en blogg är en helt annan sak, då kan jag svara när jag vill och personen jag svarar till vet inte hur jag känner. Att konfronteras med dessa saker öga mot öga skulle vara så mycket jobbigare.
Jag antar att jag någon dag kommer berätta min identitet, men det dröjer nog. ♡
Sen jag var tretton år gammal har jag varit med om väldigt mycket. Våldtäkt, misshandel, mordhot och så vidare. Listan kan göras ganska lång. Jag har varit på botten och klättrat upp igen. Det är inte alla som klarar det. När jag varit i mina värsta svackor har jag ofta tänkt tanken att jag är helt ensam i världen, att det inte finns någon som förstår mig eller vad jag går igenom. Jag har aldrig kunnat prata om saker, utan istället varit tyst och sagt att jag mår bra. Det funkar att göra så till en viss gräns, men en dag brister det. Det har det gjort för mig nu.
Jag har lättare att skriva om saker än att prata om dem, och på grund av det startade jag en blogg som jag kan använda som en dagbok. På samma gång vill jag att andra som befinner sig längst nere ska veta att de inte är ensamma, och att det går att ta sig uppåt. Jag klarade ju det. Men just då hade jag önskat att jag hade någon att prata med, någon som förstod. Målet med min blogg är att människor ska känna att jag kan vara den personen för dem, och jag vet redan flera som gör det.
Varje dag får jag mejl och kommentarer från främst tjejer som berättar att de beundrar mig och att det jag skriver inspirerar dem. Människor mejlar mig och berättar om sina historier, öppnar upp delar av sig själva som de aldrig vågat prata om. Jag hade ett mål med den här bloggen, och det var att göra skillnad för någon genom att berätta min historia. Jag vet att jag gjort skillnad, och det känns så jävla bra.
Hur svårt det än är att tro det, så lever jag faktiskt ett helt vanligt liv. Jag går i skolan, umgås med vänner och träffar killar som vilken annan tjej i min ålder som helst. Många av de människor jag möter varje dag, nästintill alla, har ingen aning om vad jag varit med om och det är så jag vill ha det. Jag vill kunna gå till skolan och klara en hel dag där utan att någon kommer fram och ställer frågor. Det är viktigt för mig. Jag vill inte vara hon som har blivit våldtagen eller hon som har psykiskt sjuka föräldrar, även om det är en del av vem jag är. Mitt förflutna och mina hemligheter kommer alltid finnas där, men jag vill inte att de ska påverka och på något sätt förstöra hela mitt liv. Därför är jag anonym.
För mig är bloggen en plats där jag kan öppna upp mig själv och släppa ut allt det som jag håller inne varje dag. Jag kommer aldrig bli den personen som gråter öppet i skolan eller skriver ut på Facebook att jag blivit våldtagen. Det är inte jag helt enkelt. Även om jag mår otroligt vissa dagar så kämpar jag på i skolan, att ha ett normalt liv är det enda jag begär. Jag vill inte att människor ska tycka synd om mig, för det är inte synd om mig. Visst, jag har haft det jävligt jobbigt och varit med om för mycket, men på något sätt går livet ändå vidare. Just nu, med allt som händer och alla anmälningar som är på väg, vet jag inte om jag skulle orka med allas frågor. Att svara på dem via en blogg är en helt annan sak, då kan jag svara när jag vill och personen jag svarar till vet inte hur jag känner. Att konfronteras med dessa saker öga mot öga skulle vara så mycket jobbigare.
Jag antar att jag någon dag kommer berätta min identitet, men det dröjer nog. ♡
huvudet håller på att sprängas
2012-03-28 / 18:14:33 / Anonymt / 7 KOMMENTARERJag vet inte hur jag ska förklara den här känslan. För första gången någonsin har jag lagt över allting jag vet om mig själv, allting jag varit med om, i händerna på någon annan. Jag har aldrig litat på någon på det sättet, men nu har jag äntligen valt att göra det. Det känns helt fel. Men ändå så skönt. Jag känner mig så tom, som om jag lämnat bort en bit av mig själv. När man har hemligheter för länge så blir de till slut en del av en själv, svårt att förklara men så är det iallafall.. Sjukt
