Hej på er! Har inte uppdaterat här på ett tag av anledningar som ni redan vet om, men nu kommer en LÅNG uppdatering! 

Fredag 29e juni var jag på möte med mitt målsägandebiträde. Vi gick igenom hur rättegången skulle gå till; vilka frågor som skulle kunna ställas, vad som förväntades av mig och vad som förväntades av han jag anmält. Redan då började jag bli nervös, men efter det mötet kände jag att jag kunde lugna ner mig. Jag har alltid varit skapt på det sättet att jag blir lugn när jag vet vad som kommer att hända, ovisshet gör mig stressad och nervös. Hon förklarade var jag skulle sitta, var hon och åklagaren skulle sitta, vilka alla andra i rummet var och så vidare. Grundinformation så att säga. 

Vi gick även igenom delar av förundersökningen för att jag skulle få en klarare bild av vad han nekar till och vad han har sagt i förhören. Ska jag vara ärlig så blev jag förvånad. Det naturliga för mig om jag blir anklagad för något som jag själv anser att jag inte gjort skulle vara att försvara mig själv, men trots att han nekar så verkar han ha varit helt likgiltig. Han har gett korta svar, sagt att han inte vet, att han inte kommer ihåg och att jag hittar på. Ska jag vara ärlig var det i stort sett allt jag fick ut. Han har inga förklaringar till varför han är oskyldig eller något annat att säga som tyder på att han är det, men han nekar ändå.

Att läsa vad han sagt var riktigt frustrerande eftersom jag visste vad som var sant, medan han bara ljugit. Han påstod exempelvis att vår kontakt via sms bara varit vänskaplig, att han inte skrivit något sexuellt till mig och så vidare. När polisen sedan visade honom bevis på motsatsen kom han inte ihåg att han skrivit det, eller så sa han att det var någon annan som skrivit till mig i hans namn. Ändå var det hans nummer, och samma sak med hans mejladress. Frustrerande var bara förnamnet, det är så mycket jag skulle vilja fråga honom öga mot öga. Är så arg. 

Måndag 2a juli 
Natten till måndagen kunde jag inte sova alls. Låg vaken och vred och vände på mig. Först i min säng, sen i mammas och slutligen i soffan. När jag väl somnade var det en timme tills klockan skulle ringa. Tog mig upp ur soffan, trött som fan, och duschade och gjorde mig i ordning. Klockan sju åkte jag och mamma hemifrån eftersom jag var så nervös, trots att förhandlingen inte började för än klockan nio och det bara är en halvtimmes resväg. Köpte en macka på Statoil men kunde inte äta, var som att tugga på papper. 

Vi gick in och satte oss i Tingsrätts-byggnaden och väntade, då var det ungefär en timme kvar tills rättegången skulle börja. Kunde inte sitta still, gick runt därinne. Runt kvart i nio kom mitt målsägandebiträde, då blev jag lite lugnare men var fortfarande nervös. Vi pratade lite och sedan fick jag sätta mig i ett medhörningsrum, begärde det för att slippa träffa honom. Så jag satt där i en halvtimme ungefär medan dem gick igenom lite snabbt vad som väntade, kollade närvaro och så vidare. Detta gjordes i rättegångssalen, medan jag satt i ett annat rum och hörde allt på högtalare. Efter det var det min tur att prata, och då fick han gå ut på min begäran. Orkade och ville inte träffa honom. 

Gick in och satte mig i salen och då påbörjades mitt förhör. Fick först berätta lite grundinfo, typ hur vi känner varandra och hur mina levnadsförhållanden ser ut idag. Sedan rullade det bara på och det var riktigt jobbigt, men jag klarade det bättre än vad jag trott. Det var lätt att berätta när man väl satt därinne, iallafall efter ett tag när jag kunnat slappna av. Först förhördes jag av åklagaren, han som väckt åtal, och då fick jag berätta ungefär samma sak som på polisförhöret. Mycket detaljer och sånt, det är viktigt. Även om det var svårt så svarade jag så utförligt jag kunde på alla frågor. Efter att åklagaren förhört mig så skulle jag förhöras av mitt målsägandebiträde, och hon frågade mest frågor om mitt mående då och nu, och hur allt detta har påverkat mig som person. Jobbiga frågor men ändå viktiga. 

Sedan var det dags för hans försvarsadvokat att ställa några frågor till mig. Det var nog det mest irriterande jag varit med om någonsin. Allt som jag visste var sant ifrågasatte han, vilket var väldigt störande. Men det är ju det som är hans jobb så man kunde väl inte direkt förvänta sig så mycket annat. Han letade verkligen efter fel i min historia, och jag kände mot slutet hur jag började svara surt och kort. Men det gick bra! Efter att jag förhörts av honom så var det dags för lunch-paus i en och en halv timme. Gick ut ur salen och började gråta så fort jag såg mamma, lyckades bita ihop därinne men sen blev det för mycket. Massor av känslor. Men vi åkte iväg för att försöka äta, men det gick inte så bra! Fick inte i mig så mycket mat. Under pausen träffade vi även pappa och syster och pratade lite. 

Mot slutet av pausen började jag må bättre och kände mig starkare. Det var tänkt att jag inte skulle vara med på rättegången på hela dagen, trodde inte att jag skulle orka sitta med därinne. Men då började jag tänka att det kanske var bra om jag var med, att jag skulle ångra mig sen om jag inte var det och sånt. Kände verkligen efter hur jag ville göra, och bestämde mig för att vara med på rättegången. Sitta i samma rum som honom, bara några meter ifrån varandra. Svårt beslut men det kändes ändå så rätt, är glad att jag valde att vara med. Det var riktigt läskigt i början, fick ångestattacker och trodde jag skulle springa ut därifrån. Minuterna innan han skulle komma in var värst, jag visste inte vad som väntade riktigt. Han kom in med två poliser genom en dörr bakom mig, och jag kände hur han liksom var precis bakom mig på väg att gå förbi. Gick kalla kårar längs ryggraden, höll andan. 

Efter lunchen skulle han höras och då satt jag med i samma rum och lyssnade. Precis som i förhören så var han väldigt fåordig och hade inte alls speciellt mycket att säga eller kommentera. Han såg väldigt sammanbiten och tärd ut, och det var riktigt jobbigt att se honom så och veta att det är mitt fel. Egentligen är det väl hans fel men ändå svårt att hålla koll på känslorna. Fick dåligt samvete samtidigt som jag tänkte och kände att det var rätt åt honom och att det var hans eget fel att han satt där. Efter att han hade hörts så var dagen mer eller mindre över och det var dags att åka hem. I det stora hela hade dagen gått bra, enligt både mig själv, åklagaren och mitt målsägandebiträde. Även om det var svårt så var det lättare än jag trott. Försökte flera gånger att få ögonkontakt med honom, vet inte riktigt varför men blev så frustrerad när han satt och ljög, men han undvek min blick. Jag kände dock flera gånger att han tittade på mig, men mestadels tittade han ner i bordet eller rakt ut i luften. 

Idag tisdag var jag inte lika nervös, men fortfarande lite. Min del var över och idag var det vittnenas tur. Bestämde mig imorse för att jag ville sitta med idag också, hela dagen. Lika jobbigt som igår att vara nära honom, men det gick bra. Några gånger försökte jag söka ögonkontakt med honom även idag, och det lyckades jag med en gång. Obehagligt, hans blick är så jävla obehaglig. Man ser hur falsk han är, jag gör det i alla fall. 

Den första som vittnade var min syster. Hon pratade om hur jag förändrades som person genom kontakten med honom, hur jag gick från en vanlig tjej till någon som var arg hela tiden. Efter henne var det min andra systers tur, och hon berättade ungefär samma sak med några tillägg eftersom vi står närmare varandra och hon vet mer om mig. När hon var klar var det dags för ett vittnesmål av min föredetta pojkvän, någon jag aldrig trodde skulle ställa upp för mig så mycket som vi bråkat dem senaste åren. Han hade mycket viktigt att berätta eftersom han är den enda jag själv berättade för på den tiden. När han var klar var det dags för min pappa, och efter det tog rätten en paus för att invänta dem andra två vittnena. Bara ett av dem dök upp, och det var också det viktigaste vittnet. Exet till han jag anmält, hon som han själv berättat för om mig. Är tacksam för att så många valde att ställa upp för mig, speciellt mitt ex och exet till han jag anmält! Fina människor. ♥

Sedan var det dags för slutpläderingen. Åklagaren började. Han förklarade vad som hänt och vilka bevis som funnits för att stärka min berättelse, utifrån både skriftliga bevis och vittnen. Det var ganska mycket att gå igenom så det tog ett tag, men det var skönt att lyssna på vad som fanns för att bevisa att jag talar sanning. Han förklarade varför jag var trovärdig, massa andra saker. Som avslutande del berättade han vad han yrkar på för straff, och det är tre års fängelse. Han förklarade även varför han ska dömas för våldtäkt och inte för något mildare, exempelvis sexuellt utnyttjande. Minimibrottet är två år, och han förklarade även varför han ska sitta inne längre än så. När straffyrkandet är högre än två år ska förövaren också automatiskt häktas efter förhandlingen (beroende på vad rätten dömer), men det var det som åklagaren yrkade på. Sedan var det mitt målsägandebiträdes tur, och hon förde min talan när det gäller skadestånd, vilket jag har begärt. Hon förklarade vad som gjorde att jag borde få skadestånd, och även vilket belopp det skulle ligga på och på vilka grunder. Hans försvarare avslutade "sammanfattningen" och sa sin version, dvs att han jag anmält skulle försättas på fri fot och inte dömas för något brott. Han yrkade på att bevisningen inte var tillräcklig och massa annat skitsnack. Sedan var det dags för rätten att överlägga, och då fick alla vi andra gå ut. Efter en stund kallades vi in igen, och då meddelades beslutet. 

Han fortsätter att vara häktad på sannolika skäl misstänkt, fram tills dess att domen meddelas om en vecka. Detta beslut är som en fingervisning för hur det kommer att gå. Om han släppts idag så hade det varit ett tecken på att han inte skulle dömas, men eftersom han häktades igen så tyder det på att han inte kommer att gå fri sen heller. UNDERBART BESKED, det bästa som kunde hända just nu. Han kan fortfarande överklaga, men det återstår att se vad han och hans försvarare väljer att göra. 

Nu ska jag försöka vila lite, behöver verkligen det. Gått på helspänn i två dagar. Men rätten tror på mig, kan inte beskriva lyckan. ♥