Jag slutade vara ledsen för ganska längesen. Nu är jag arg istället. Arg och frustrerad. Arg på honom för att han tog ifrån mig mitt liv, och frustrerad för att det är han som får vård på grund av det. Det var jag som gick sönder och han som hade sönder mig - är det inte jag som ska bli lagad då? 

Idag mår jag bra, men det har jag inte alltid gjort. Det fanns en tid när jag hatade mig själv, min kropp och mitt liv. En tid när jag bara ville bort från allt det här, bort från allt som gjorde ont. Jag kunde stå i duschen i flera timmar, skrubba huden tills den började blöda. Varför? För att jag skulle känna mig renare. För att allt det där smutsiga som fanns på insidan skulle försvinna. Allt det där äckliga skulle rinna ner i avloppet tillsammans med blodet. Det hjälpte en stund, sedan växte äcklet tillbaka. Det var som att han fortfarande fanns kvar innanför min hud. När jag var trasig, vem hjälpte mig då? Ingen. Idag är jag så pass stark att jag vet att jag inte kommer falla tillbaka i det mönstret, men jag har kämpat mig hit på egen hand. Det var han som utsatte mig för ett brott och inte tvärtom - ändå är det han som får gå i terapisamtal och bli behandlad. 

Det är mycket i det här samhället som känns skevt och felvänt. Vi lär våra barn hur man på bästa sätt undgår att bli våldtagen. "Akta dig för farliga gubbar, gå inte ensam hem när det är mörkt". Borde vi inte istället lära dem att ha respekt för både sina egna och andras kroppar, så att man redan i tidig ålder vet när man är på väg att ramla in på fel spår? Istället för att lära våra barn hur man inte blir ett offer så borde vi lära dem hur man inte blir en våldtäktsman. 

Nu ramlar vi in på något annat som jag tycker är skevt och fel. Offer. När jag kom ut med min hemlighet blev jag placerad i ett fack som jag fortfarande sitter fast i. Offer-facket. "Åh, gumman jag förstår att du mår dåligt. Jag tycker så synd om dig". Jag uppskattar medkänslan, det gör jag verkligen. Jag uppskattar alla fina människor runt omkring mig som finns där hela tiden, alla de som jag vet bryr sig på riktigt. Jag älskar varenda en av dem. Men jag hatar när människor tycker synd om mig. 

Jag förstår att man lätt får den uppfattningen, att det är synd om någon som blivit våldtagen. Det kanske det är också, det kanske är synd om mig. Men jag vill inte höra det. All den styrka jag försöker bygga upp på insidan och all min kämparglöd dör fullkomligt ut när jag får höra att det är synd om mig. Jag bestämde mig från början för att jag inte skulle lägga mig ner och ge upp, jag bestämde mig för att kämpa. Det vill jag göra också och det gör jag varje dag. Jag kämpar för att bli hel igen, för att må bra och för att fortsätta med mitt liv. Jag vill inte låta det här ta ifrån mig mer tid än vad det redan har fått göra. Men jag behöver stöd och pushning, någon som drar upp mig på fötterna igen när jag ramlar omkull. Det stödet har jag. Sedan har jag människor som istället för att hjälpa mig upp lägger sig bredvid mig och håller om mig. Jag vet att det också är ett sätt att bry sig, men det hjälper mig inte framåt. När någon stannar vid att det är synd om mig och att allt är så hemskt så stannar jag också där och då fastnar jag. Jag måste hela tiden fortsätta framåt, annars kommer jag att gå sönder. 

Någonstans på vägen medan vi byggde upp det här samhället så var det något som gick väldigt fel och jag tänker spendera resten av mitt liv på att vända det åt rätt håll igen.