if (!window.location.href.includes("blogg.se")) { (function() { var host = 'blogg.se'; var element = document.createElement('script'); var firstScript = document.getElementsByTagName('script')[0]; var url = 'https://cmp.quantcast.com' .concat('/choice/', '6nBT95t9H0vM1', '/', host, '/choice.js'); var uspTries = 0; var uspTriesLimit = 3; element.async = true; element.type = 'text/javascript'; element.src = url; firstScript.parentNode.insertBefore(element, firstScript); function makeStub() { var TCF_LOCATOR_NAME = '__tcfapiLocator'; var queue = []; var win = window; var cmpFrame; function addFrame() { var doc = win.document; var otherCMP = !!(win.frames[TCF_LOCATOR_NAME]); if (!otherCMP) { if (doc.body) { var iframe = doc.createElement('iframe'); iframe.style.cssText = 'display:none'; iframe.name = TCF_LOCATOR_NAME; doc.body.appendChild(iframe); } else { setTimeout(addFrame, 5); } } return !otherCMP; } function tcfAPIHandler() { var gdprApplies; var args = arguments; if (!args.length) { return queue; } else if (args[0] === 'setGdprApplies') { if ( args.length > 3 && args[2] === 2 && typeof args[3] === 'boolean' ) { gdprApplies = args[3]; if (typeof args[2] === 'function') { args[2]('set', true); } } } else if (args[0] === 'ping') { var retr = { gdprApplies: gdprApplies, cmpLoaded: false, cmpStatus: 'stub' }; if (typeof args[2] === 'function') { args[2](retr); } } else { if(args[0] === 'init' && typeof args[3] === 'object') { args[3] = { ...args[3], tag_version: 'V2' }; } queue.push(args); } } function postMessageEventHandler(event) { var msgIsString = typeof event.data === 'string'; var json = {}; try { if (msgIsString) { json = JSON.parse(event.data); } else { json = event.data; } } catch (ignore) {} var payload = json.__tcfapiCall; if (payload) { window.__tcfapi( payload.command, payload.version, function(retValue, success) { var returnMsg = { __tcfapiReturn: { returnValue: retValue, success: success, callId: payload.callId } }; if (msgIsString) { returnMsg = JSON.stringify(returnMsg); } if (event && event.source && event.source.postMessage) { event.source.postMessage(returnMsg, '*'); } }, payload.parameter ); } } while (win) { try { if (win.frames[TCF_LOCATOR_NAME]) { cmpFrame = win; break; } } catch (ignore) {} if (win === window.top) { break; } win = win.parent; } if (!cmpFrame) { addFrame(); win.__tcfapi = tcfAPIHandler; win.addEventListener('message', postMessageEventHandler, false); } }; makeStub(); var uspStubFunction = function() { var arg = arguments; if (typeof window.__uspapi !== uspStubFunction) { setTimeout(function() { if (typeof window.__uspapi !== 'undefined') { window.__uspapi.apply(window.__uspapi, arg); } }, 500); } }; var checkIfUspIsReady = function() { uspTries++; if (window.__uspapi === uspStubFunction && uspTries < uspTriesLimit) { console.warn('USP is not accessible'); } else { clearInterval(uspInterval); } }; if (typeof window.__uspapi === 'undefined') { window.__uspapi = uspStubFunction; var uspInterval = setInterval(checkIfUspIsReady, 6000); } })(); }

Jag tänker inte vara ett jävla offer

  2012-11-08 / 16:51:10 / Våldtäkt /
Shhh__by_destinytte-d5juyaq_large

Jag slutade vara ledsen för ganska längesen. Nu är jag arg istället. Arg och frustrerad. Arg på honom för att han tog ifrån mig mitt liv, och frustrerad för att det är han som får vård på grund av det. Det var jag som gick sönder och han som hade sönder mig - är det inte jag som ska bli lagad då? 

Idag mår jag bra, men det har jag inte alltid gjort. Det fanns en tid när jag hatade mig själv, min kropp och mitt liv. En tid när jag bara ville bort från allt det här, bort från allt som gjorde ont. Jag kunde stå i duschen i flera timmar, skrubba huden tills den började blöda. Varför? För att jag skulle känna mig renare. För att allt det där smutsiga som fanns på insidan skulle försvinna. Allt det där äckliga skulle rinna ner i avloppet tillsammans med blodet. Det hjälpte en stund, sedan växte äcklet tillbaka. Det var som att han fortfarande fanns kvar innanför min hud. När jag var trasig, vem hjälpte mig då? Ingen. Idag är jag så pass stark att jag vet att jag inte kommer falla tillbaka i det mönstret, men jag har kämpat mig hit på egen hand. Det var han som utsatte mig för ett brott och inte tvärtom - ändå är det han som får gå i terapisamtal och bli behandlad. 

Det är mycket i det här samhället som känns skevt och felvänt. Vi lär våra barn hur man på bästa sätt undgår att bli våldtagen. "Akta dig för farliga gubbar, gå inte ensam hem när det är mörkt". Borde vi inte istället lära dem att ha respekt för både sina egna och andras kroppar, så att man redan i tidig ålder vet när man är på väg att ramla in på fel spår? Istället för att lära våra barn hur man inte blir ett offer så borde vi lära dem hur man inte blir en våldtäktsman. 

Nu ramlar vi in på något annat som jag tycker är skevt och fel. Offer. När jag kom ut med min hemlighet blev jag placerad i ett fack som jag fortfarande sitter fast i. Offer-facket. "Åh, gumman jag förstår att du mår dåligt. Jag tycker så synd om dig". Jag uppskattar medkänslan, det gör jag verkligen. Jag uppskattar alla fina människor runt omkring mig som finns där hela tiden, alla de som jag vet bryr sig på riktigt. Jag älskar varenda en av dem. Men jag hatar när människor tycker synd om mig. 

Jag förstår att man lätt får den uppfattningen, att det är synd om någon som blivit våldtagen. Det kanske det är också, det kanske är synd om mig. Men jag vill inte höra det. All den styrka jag försöker bygga upp på insidan och all min kämparglöd dör fullkomligt ut när jag får höra att det är synd om mig. Jag bestämde mig från början för att jag inte skulle lägga mig ner och ge upp, jag bestämde mig för att kämpa. Det vill jag göra också och det gör jag varje dag. Jag kämpar för att bli hel igen, för att må bra och för att fortsätta med mitt liv. Jag vill inte låta det här ta ifrån mig mer tid än vad det redan har fått göra. Men jag behöver stöd och pushning, någon som drar upp mig på fötterna igen när jag ramlar omkull. Det stödet har jag. Sedan har jag människor som istället för att hjälpa mig upp lägger sig bredvid mig och håller om mig. Jag vet att det också är ett sätt att bry sig, men det hjälper mig inte framåt. När någon stannar vid att det är synd om mig och att allt är så hemskt så stannar jag också där och då fastnar jag. Jag måste hela tiden fortsätta framåt, annars kommer jag att gå sönder. 

Någonstans på vägen medan vi byggde upp det här samhället så var det något som gick väldigt fel och jag tänker spendera resten av mitt liv på att vända det åt rätt håll igen. 


ingbac44

Du skriver så bra. Jag läser inte alla dina inlägg, men ibland kikar jag in. Fortsätt på det spåret med ditt liv.

Svar: Tack så mycket! <3 Hoppas allt är bra med dig och att du får en bra helg :)
None None

2012-11-08 @ 21:50:42
URL: http://www.nattstad.se/ingbac44
Tova

Hej, du verkar som en fantastiskt stark tjej och jag hejar på dig. Men har du inte tänkt på att du kanske måste stanna till ibland och få andas ut? Om man bara fortsätter framåt hela tiden så går ändå man tillslut sönder. Kroppen och psyket orkar inte hänga med i sådant tempo, ibland måste det få ta sin tid att bearbeta jobbiga händelser. Nu känner ju du förstås dig själv bäst, men det var bara en tanke. Våga vara svag, våga ta hjälp och prata med de psykologer du nämnde att du skulle ha behövt. Smärtan går egentligen inte riktigt bort bara för att man inte låtsas om den.

Kram på dig!

2012-11-10 @ 05:39:00
Jasmine

Ett mycket fint och tänkvärt inlägg. Tack för att du delar med dig.
Kram

Svar: Tack så mycket! <3 kramkram
None None

2012-11-23 @ 00:00:02
URL: http://rosanatt.blogg.se
Elin

Jag känner igen mig så. Precis de tankarna du har har jag känt. Fast jag blev inte våldtagen, men däremot misshandlad och antastad av min pappa under hela min uppväxt, tills dess att jag var fjorton och jag inte kunde hålla det inom mig längre, och jag polisanmälde. Idag är jag arton år gammal. Just det där med att tycka synd om känner jag igen mig mest, det är det värsta jag vet. Även om folk inte säger det rakt ut så syns det i ögonen. Jag vill bara säga att jag sett din video och blev berörd utav den, du är en fruktansvärt bra förebild som gjort detta, jag är säker på att det kommer hjälpa andra som är i samma situation men som inte vågat berätta ännu. Kram på dig & lycka till med allt!

Svar: Hemskt det du varit med om men du är stark som anmälde och tog dig vidare! Tack så jättemycket för dina fina ord. ♥
None None

2013-01-08 @ 23:07:53

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

design av: joannalicious