if (!window.location.href.includes("blogg.se")) { (function() { var host = 'blogg.se'; var element = document.createElement('script'); var firstScript = document.getElementsByTagName('script')[0]; var url = 'https://cmp.quantcast.com' .concat('/choice/', '6nBT95t9H0vM1', '/', host, '/choice.js'); var uspTries = 0; var uspTriesLimit = 3; element.async = true; element.type = 'text/javascript'; element.src = url; firstScript.parentNode.insertBefore(element, firstScript); function makeStub() { var TCF_LOCATOR_NAME = '__tcfapiLocator'; var queue = []; var win = window; var cmpFrame; function addFrame() { var doc = win.document; var otherCMP = !!(win.frames[TCF_LOCATOR_NAME]); if (!otherCMP) { if (doc.body) { var iframe = doc.createElement('iframe'); iframe.style.cssText = 'display:none'; iframe.name = TCF_LOCATOR_NAME; doc.body.appendChild(iframe); } else { setTimeout(addFrame, 5); } } return !otherCMP; } function tcfAPIHandler() { var gdprApplies; var args = arguments; if (!args.length) { return queue; } else if (args[0] === 'setGdprApplies') { if ( args.length > 3 && args[2] === 2 && typeof args[3] === 'boolean' ) { gdprApplies = args[3]; if (typeof args[2] === 'function') { args[2]('set', true); } } } else if (args[0] === 'ping') { var retr = { gdprApplies: gdprApplies, cmpLoaded: false, cmpStatus: 'stub' }; if (typeof args[2] === 'function') { args[2](retr); } } else { if(args[0] === 'init' && typeof args[3] === 'object') { args[3] = { ...args[3], tag_version: 'V2' }; } queue.push(args); } } function postMessageEventHandler(event) { var msgIsString = typeof event.data === 'string'; var json = {}; try { if (msgIsString) { json = JSON.parse(event.data); } else { json = event.data; } } catch (ignore) {} var payload = json.__tcfapiCall; if (payload) { window.__tcfapi( payload.command, payload.version, function(retValue, success) { var returnMsg = { __tcfapiReturn: { returnValue: retValue, success: success, callId: payload.callId } }; if (msgIsString) { returnMsg = JSON.stringify(returnMsg); } if (event && event.source && event.source.postMessage) { event.source.postMessage(returnMsg, '*'); } }, payload.parameter ); } } while (win) { try { if (win.frames[TCF_LOCATOR_NAME]) { cmpFrame = win; break; } } catch (ignore) {} if (win === window.top) { break; } win = win.parent; } if (!cmpFrame) { addFrame(); win.__tcfapi = tcfAPIHandler; win.addEventListener('message', postMessageEventHandler, false); } }; makeStub(); var uspStubFunction = function() { var arg = arguments; if (typeof window.__uspapi !== uspStubFunction) { setTimeout(function() { if (typeof window.__uspapi !== 'undefined') { window.__uspapi.apply(window.__uspapi, arg); } }, 500); } }; var checkIfUspIsReady = function() { uspTries++; if (window.__uspapi === uspStubFunction && uspTries < uspTriesLimit) { console.warn('USP is not accessible'); } else { clearInterval(uspInterval); } }; if (typeof window.__uspapi === 'undefined') { window.__uspapi = uspStubFunction; var uspInterval = setInterval(checkIfUspIsReady, 6000); } })(); }

Läsarfråga: Hur och när bestämde du dig för att göra en anmälan?

  2013-01-15 / 21:43:00 / Bloggen / 4 KOMMENTARER
Det här är förmodligen den fråga jag fått besvara allra mest under de senaste två veckorna. Sanningen är att det inte finns något enkelt svar på den frågan. Det finns inget "såhär gör du för att hitta orken"-knep som fungerar för alla. 

Om jag ska vara helt ärlig så hade jag nog aldrig tänkt anmäla. Det låter som raka motsatsen till allt jag just nu predikar för, men så var det. Under fyra års tid byggde jag upp ett liv som i grund och botten stod och svajade på en lögn. Nästan ingen visste vad jag hade varit med om och jag kan med handen på hjärtat säga att jag hellre hade dött än låtit någon annan komma in bakom mina murar. Idag vet jag också att jag inte hade klarat av det psykiskt. Jag tror, precis som jag sagt så många gånger förut, att man måste läka själv innan man kan släppa in någon annan. Innan jag kunde släppa in andra i mitt mörker behövde jag veta var jag hade mig själv. Jag behövde lära mig att leva med det som hade hänt, lära mig att acceptera den nya delen av mig som jag aldrig hade bett om att få. 

Det kommer en stämpel från ingenstans när man blir våldtagen. Helt plötsligt är man inte samma gamla vanliga tjej längre. Jag vägrade bära den stämpeln, jag vägrade se mig själv som "tjejen som blivit våldtagen". Jag skämdes så otroligt mycket för något som jag idag vet att någon annan borde skämmas över. Men saken är den att jag var ett barn och den här människan tog ifrån mig precis allt som jag kände igen hos mig själv. Över en natt var jag en helt annan människa, inifrån och ut. Han hade haft sönder så mycket mer än de skador han orsakade fysiskt. Han våldtog hela mig, inte bara min kropp. 

Under de fyra år som följde efter det första övergreppet gjorde jag precis allt för att ingen skulle märka att det hade hänt. Jag och min första pojkvän, han som senare skulle komma att vittna i rättegången, bestämde oss för att gå ut med nyheten att han hade tagit min oskuld. Ingen skulle få veta att den hade slitits ifrån mig nästan ett år tidigare. Jag blev en mästare på att skådespela. Jag skötte skolan, umgicks med vänner och var som vilken annan tjej som helst. Att jag kunde vakna mitt i natten av mardrömmar eller att jag grät mig själv till sömns lyckades jag gömma undan bakom min fasad. Det enda som visade att jag dolde någonting var att jag hatade när människor kom nära mig. Ingen fick se mina riktiga känslor, det gick bara inte. Under en period i mitt liv lät jag inte ens människor komma in i mitt sovrum. Jag stängde av hela världen och släppte bara in människor på tillräckligt avstånd. Aldrig mer skulle jag låta någon komma så nära att den kunde såra mig. 

Fasaden var viktig för mig, den skyddade jag till vilket pris som helst. Övergreppen fortsatte dock trots att jag hade förhållanden, ända fram till mitt första seriösa förhållande. När jag träffade den killen förändrades allt. Kärlek fick en ny innebörd. Allt blev så fint på något sätt och jag blev starkare. Jag mådde bättre, orkade resa mig upp igen. Vi blev tillsammans och jag flyttade trettio mil bort från Dalarna och all skit som hade hänt där. När jag och den här killen gjorde slut var jag livrädd att jag skulle falla tillbaka i gamla mönster och rasa ihop igen, men jag höll mig kvar på fötterna. 

Han visste ingenting under hela vårt förhållande. Tänk er att bevara den hemligheten för någon man levt med i arton månader, det var verkligen inte lätt. Att inte kunna förklara varför jag blev arg helt utan anledning, eller varför jag började gråta för småsaker. Han förstod ingenting och det kan jag inte klandra honom för, jag lämnade inte direkt några ledtrådar. Det tärde mycket på vårt förhållande, och till slut gick allt sönder. Men inte jag, jag var fortfarande hård som sten. Ett tag till iallafall. 

Jag gick runt som i en bubbla. En sluten bubbla utan vare sig in- eller utgångar. Ingen kunde komma in och jag kunde inte komma ut. Men jag och min bubbla fortsatte vandra framåt i livet, även om jag förmodligen var mer sovande än vaken om man tänker sig mitt mentala tillstånd. Jag befann mig hela tiden i någon sorts dödläge där jag vägrade känna efter ordentligt. Jag var blind och vägrade inse vad som hade hänt.

I oktober år 2011 vaknade jag upp och såg verkligheten för allra första gången. Någon stack hål på min bubbla och en av de människor som alltid stått mig närmast försökte ta sitt liv. Det var så nära att hen försvann. Jag som redan stod och svajade på min trasiga grund ramlade ihop helt och hållet. Tänk om hen hade dött, utan att hen hade fått veta? Skulle hen dö medan jag fortfarande bar på en hemlighet? Tusen frågor virvlade runt i huvudet men jag befann mig fortfarande i dvala och kunde inte sortera dem. 

Men jag tror ändå att den händelsen blev uppvaknandet för mig. Man behöver en chock, få en smäll rakt i ansiktet liksom. Om man går i samma banor hela livet når man aldrig den där punkten där man känner att det brister. Den punkten höll på att ta död på mig. När bubblan sprack gjorde allt annat det också. Allt blev så verkligt. Det blev på riktigt. 

Under vintern mellan -11 och -12 höll jag på att dö, tror jag. Jag höll på att tappa greppet om min verklighet och om mitt liv i alla fall. I januari och februari blev det värre. Allt gjorde ont. Jag kunde inte gå i skolan, kunde inte gå på stan, kunde inte någonting. Alla minnen av övergreppen regnade över mig och sköljde bort allt vett i mitt huvud. Jag kunde inte se klart. En bil som påminde om hans kunde få mig att vända och gå raka vägen hem. En doft som påminner om hur det luktar i hans säng kunde få mig att kräkas. Att gå på stan med människor framför och bakom mig gav mig panikångest. Jag var så trasig. 

Medan jag hängde på gränsen till att orka leva eller inte så fick jag en akuttid på BUP. Det bästa som hänt mig. När jag träffade E första gången så visste jag att det var vändpunkten. Hur dåligt jag än mådde då så kunde jag fortfarande se en ljusglimta någonstans, även om den var långt borta. Jag hade otroligt mycket arbete kvar, men jag var på väg. Det var allt som räknades. Vi träffades ofta i början, sedan var tionde dag ända fram tills i november. Varje gång jag gick från sjukhuset var jag tom i huvudet. Det var så skönt att veta att jag inte behövde hålla tillbaka någonting, så som jag alltid gjort förut. Den här gången fanns det inga hemligheter som behövde skyddas. 

Under tiden arbetade jag mig fram till en anmälan. Jag behövde först och främst förstå själv. Jag kunde inte sortera i huvudet så det gjorde jag på BUP. Skrev också väldigt mycket under den här tiden, det var här boken föddes. I och med att allt klarnade för mig kom jag också till insikt med vad som faktiskt hade hänt. Den här människan hade begått samma brott mot mig upprepade gånger, under hemska former. Han hade utnyttjat min situation, tagit ifrån mig allt som jag hade kvar. 

Jag kommer alltid ha svårt för vissa saker. Vissa dofter, vissa ljud, vissa minnen. Upprättelse har jag fått så att det räcker och blir över, men vissa delar läker aldrig igen. Men det här ockuperar inte mina tankar längre, jag lever ett normalt liv idag. Idag kan jag erkänna mina svagheter, idag är de en del av mig. Ärren visar bara var vi har varit, inte var vi ska. Men trots att det fortfarande gör ont ibland är jag så förbannat glad att jag satte ner foten. Jag accepterar inte att någon gör såhär mot mig.

När jag ser tillbaka på mitt liv så önskar jag inte samma känslor på någon. Inte en enda människa förtjänar att få sitt liv förstört. Jag var ett barn och det finns inget försvarstal i världen som befriar den här människan från det ansvar han faktiskt hade. Samma sak hade gällt om jag varit vuxen. Vad som händer när man blir våldtagen eller sexuellt utnyttjad har aldrig varit och kommer aldrig att vara offrets fel. Det är SÅ jävla viktigt att vi som varit med om övergrepp ställer oss upp och säger ifrån. Om inte för att visa svinen som hade sönder oss vad som är rätt och fel, så för att visa våra söner och döttrar och resten av alla nya generationer vad som är viktigt på riktigt. Vi lever på 2000-talet och det är ta mig fan dags att vi slutar blunda.

Till dig som tvivlar på att göra en anmälan har jag två frågor. 
När du blev utsatt, var du med på det? Är svaret nej så har du blivit utsatt för ett brott och då ska den som utsatte dig stå till svars för det. Det är din rättighet. 

Om du tänker dig att din framtida son eller dotter sitter i samma situation som du gör nu, vad skulle du ge honom eller henne för råd då? Ge samma råd till dig själv. 

Det är ditt liv och din kropp - låt ingen ta det ifrån dig. 

542102_387043494720777_1660755668_n_large

Läsarfråga: var ni bästa vänner eller hade ni ett förhållande fast du var 14?

  2013-01-13 / 13:44:38 / Bloggen / 0 KOMMENTARER
Jag har besvarat den är frågan om man tittar längre tillbaka i bloggen, men eftersom det är många nya som hittat hit nu så besvarar jag den igen. 

Den här människan kom in i mitt liv under en väldigt trasslig period. Han gav mig trygghet när jag mer eller mindre inte hade någon. Jag var nedbruten och svag och han byggde upp både mig och mitt liv runt honom, det var som att jag blev beroende av att ha honom i mitt liv. I domen står det att han utnyttjade min utsatta situation, och det är det enklaste sättet att beskriva det. 

Jag har många gånger beskrivit honom som någon som är två personer för mig. Någon som räddade mig, fanns där, tröstade mig. Någon som jag litade på och som betydde så otroligt mycket för mig. Sen den personen han blev.. Någon jag är livrädd för, någon jag hatar och någon jag önskar att jag aldrig hade behövt träffa. Under rättegången beskrev jag honom som min bästa vän och värsta fiende på samma gång, och det är även så jag beskrivit honom i min bok. Han var som min storebror och bästa vän på samma gång, och sen blev han människan jag hatar allra mest. 

Från min sida har det aldrig funnits någonting annat än vänskapskänslor för honom. Jag har aldrig varit kär i honom och aldrig velat röra honom eller någonting sådant. Aldrig någonsin. Bara att tänka på det gör mig illamående. 

Så ja vi var bästa vänner, och nej, vi hade inget förhållande. 

Tumblr_m09r49kyw81r3gutdo1_500_large

Läsarfråga: Vem är han som gjorde det här mot dig?

  2013-01-12 / 22:38:18 / Bloggen / 0 KOMMENTARER
Den här frågan ramlar in lite överallt. Här på bloggen, på mejlen, på Facebook och privat. Jag tänker inte besvara den, men jag tänker förklara varför. 

Om jag bara tänkte på mig själv och om jag var helt dum i huvudet skulle jag utan tvekan publicera hans namn, personuppgifter, telefonnummer, anstalt, you name it. Skulle till och med kunna publicera en bild på honom. Men saken är den att jag inte tänker på mig själv i det fallet, och jag vet bättre än så. 

Ja, visst, jag hatar honom. Föraktar honom. Han äcklar mig. Det tänker jag inte förneka. Han gjorde fel och han får stå för det, och det gör han. På anstalt. Sen om det är "vad han förtjänar" är en helt annan fråga som jag inte tänker spekulera i för tillfället då det skulle ta mig hela natten att förklara vad jag tycker att han förtjänar. Det går inte ens att förklara det. 

Men jag måste lägga vad jag känner för honom åt sidan. För hur det än är och vad den här människan än har gjort så har han en familj som inte förtjänar att bli uthängda. Om jag publicerar hans namn är det långt ifrån bara han själv som kommer att påverkas. 

Sen förstår jag faktiskt inte varför människor ens vill veta vem människan är. Vad ska ni göra med den informationen? Jag förstår verkligen inte det. Om jag kunde glömma hans namn eller hur han ser ut så skulle jag gladeligen göra det. 

Tumblr_mgj5vhkqrp1rpiri2o1_500_large



En magisk vecka

  2013-01-12 / 00:02:00 / Bloggen / 3 KOMMENTARER
Den första januari postade jag en film här på bloggen för att jag ville komma ut och visa er vem jag är. Men jag ville inte att filmen skulle vara som vilken annan film som helst - den skulle ha ett budskap. Budskapet blev då att man borde anmäla de övergrepp man blir utsatt för. Jag levde i mörker med mina hemligheter så himla länge. All lycka och glädje jag kände i mitt liv hade en mörk kant runt sig. Jag kunde aldrig vara glad fullt ut, aldrig må riktigt bra. När jag skrattade var det alltid någonting som skar inuti mig. Som att jag inte fick vara glad, som att jag inte kunde vara det. Men idag ler jag på riktigt, idag mår jag bra. 

Sex dagar efter att jag lagt ut filmen här fick jag kommentarer om att jag borde sprida budskapet ännu mer genom att lägga ut filmen på Facebook. Sagt och gjort. Jag delade länken till mitt Youtube-klipp för mina Facebook-vänner och fick hur fin respons som helst. Då fick jag också kommentarer om att jag borde göra filmen offentlig. Det kändes lite läskigt i början - att gå från helt anonym till att lägga ut min historia offentlig på ett så stort forum som Facebook. 

Jag bestämde mig för att våga och det är ett av de bästa besluten jag någonsin tagit. På tre dagar var det verkligen storm på Facebook. Tusentals människor gillade den, tusentals delade den, tusentals kommenterade den och flera hundra människor skickade meddelanden till mig. Känslan går inte ens att beskriva, det är så otroligt häftigt. Idag har filmen närmare 20 000 likes på Facebook. 

För ett par dagar sedan berättade min syster för mig att Globen rymmer 13 000 människor, det är alltså fler som gillar min film än som ryms i Globen. SÅ jävla sjukt! Och häftigt. 

Responsen jag fått från människor är så underbar. Jag förstod att filmen skulle väcka reaktioner men att de skulle vara såhär stora hade jag aldrig någonsin kunnat tänka mig. Det är så många som skrivit att de ser upp till mig, att jag är stark och modig. Blir lika berörd varje gång. Men det finns något som berör mig ännu mer, och det är när någon berättar att jag fått dem att tänka om. Det är många som skrivit att de ska anmäla, att jag fått dem att våga. Känslan det framkallar inom mig får mig att gråta av lycka. Så underbart. 

Sen allt annat runt omkring som hade hänt. Jag trodde det var ett skämt när SVT skrev till mig på Facebook. Men nej det var på riktigt och sedan publicerades en artikel om mig på deras hemsida. Dagen efter spelade jag in tv tillsammans med SVT Gävledala. SJUKT roligt och häftigt. Precis när jag kommit hem från den inspelningen ringde telefonen och då var det Gomorron Sverige i Stockholm som ville att jag skulle komma ner samma dag för att delta i deras sändning som var idag den elfte. En chans jag verkligen inte kunde missa. Klockan två igår blev jag även intervjuad av lokaltidningen här i Hudiksvall och efter det var det bara att packa väskorna och hoppa på tåget till Stockholm. 

Imorse sändes en direktsänd intervju med mig på SVT1. Så jävla nervöst, pirrigt, läskigt. Men underbart. Helt fantastisk känsla. 

Jag hade ett budskap med min film och det var att nå ut till människor och att hjälpa andra. Det känns helt sjukt att det här har blivit så stort, och jag tror nog att jag nått mitt mål för längesen.

Tusen tack till er allihopa för allt fint ni skriver 




På Facebook!

  2013-01-06 / 15:04:02 / Våldtäkt / 8 KOMMENTARER
 

Min film

  2013-01-01 / 14:50:00 / Anonymt / 34 KOMMENTARER
 
 
Körde lapp-metoden jag med. Att prata fungerar inte så himla bra för mig hehe.. Det här är en film till alla er som hört av sig till mig det senaste året med era tankar och funderingar. Till alla er som, precis som jag gjort i så många år, bär på hemligheter som är alldeles för tunga för en enda människa att bära. Ni är starka, jag lovar. Starkare än vad ni tror!  ♥

I still remember how it all changed

  2012-12-31 / 00:46:57 / Tankar / 3 KOMMENTARER
Det är vinter men vår på samma gång. Det droppar från taket och grusvägen mellan våra hus är täckt av is. Jag halkar fram och har svårt att hålla mig på benen. Inte bara fysiskt, psykiskt också. Jag går snabbt från en konflikt och förmodligen rakt in i en annan. Du vet att jag flyr från något, det gör jag alltid när jag kommer till dig. Skillnaden är att förut så brukade du ta emot mig trasig som jag var och hjälpa mig att limma ihop alla delar, nuförtiden sprider du ut dem ännumer och sen lämnar du mig där ensam att plocka upp resterna av den jag en gång var. 

Jag minns hur allt förändrades. Över en natt var du någon annan och under samma natt passerade du alla gränser i hela världen. Den pusselbiten jag saknar är den som förklarar hur allt kunde bli så här. Var du aldrig på riktigt, vem fan var du egentligen? Var det detta som var tanken hela tiden? Jag kommer aldrig förstå, men jag önskar att du hade förklarat för mig. Inte att du ska göra det nu, för den du är nu vill jag aldrig mer prata med. Jag vill aldrig mer se dig eller höra din röst. Du är död för mig. 

Spring för livet jag är ur balans

  2012-12-29 / 21:05:48 / Anonymt / 1 KOMMENTARER
Dalarna. Platsen där jag växte upp och där min familj fortfarande bor kvar. Nu vet ni det. Jag klarar inte av att vara där, det gör ont. Allt kommer för nära. 

Vi åkte förbi hans hus för ett par dagar sedan. Bara åkte förbi. Vi saktade inte ner men tiden stannade ändå. Det gör den alltid där. Han bor mitt i en uppförsbacke och där finns varken tid eller rum. Bara stillhet och tystnad, och iskalla kårar som vandrar längs ryggraden. Inom ramen av hans röda husväggar finns alla mina minnen bevarade. Tusen fina minnen och tusen mardrömmar. De fina minnena är från tiden innan allt det här började. 

Jag kommer aldrig glömma den du var och allting du gjorde för mig. Aldrig. Jag lovar. Men den personen är död idag och det gör mer ont att inse det än att ta till mig vem du är nu. Som du är idag, som den du blev, har du ingen plats i mitt liv och jag önskar att du inte hade det i någon annans heller. 

Allt det andra... Alla mardrömmar. Jag vill kalla dem det, men det värsta är att allt är på riktigt. Hur mycket jag än önskar att det bara varit drömmar som hållit mig vakna alla dessa nätter så vet jag att det inte är så. Allt som hänt har varit på riktigt. Mina fasthållna händer. Mina tårar. Min smärta. Min trasiga kropp. Min trasiga själ. 

Du hade sönder mig inifrån och ut och ibland är jag fortfarande trasig. Just nu är jag det. 

I hans fönster stod en adventsljusstake med alla ljusen tända. En känsla av att vilja slå sönder fönstret och släcka den spred sig i min kropp. Jag vill inte att han ska fira jul, och jag vill definitivt inte att det ska finnas några ljus i hans liv. Inte ett enda ljus. Han ska bara omges av mörker, på samma sätt som han släckte varenda brinnande låga i mitt liv under flera års tid. 

527299_210154002449686_2094177112_n_large

  2012-12-13 / 22:52:32 / Bloggen / 4 KOMMENTARER
 

Om jag kunde så skulle jag radera dig från mitt minne. NU.

  2012-12-03 / 22:33:58 / Våldtäkt / 1 KOMMENTARER


Jag hatar dig för att du har haft sönder mig och för att jag inte vet hur jag ska laga mig själv igen. Jag hatar att jag inte kan vara nära någon utan att det känns som att det är du som rör vid mig. Du äcklar mig. Att du lever äcklar mig. Ibland känns det som att du bor innanför mitt skinn, som att du alltid finns med mig i varje steg jag tar. Som att du förföljer mig och som att jag aldrig kommer att bli fri från dig. Det skrämmer mig för jag vill inte leva såhär föralltid, jag vill inte att du alltid ska vara en del av mig. 



Upptagen tjej hela tiden

  2012-11-22 / 12:32:24 / Bloggen / 3 KOMMENTARER
Hejsan! Det känns som att det händer någonting hela tiden och jag hinner inte slappna av. Jobbat måndag, tisdag och onsdag den här veckan och sen gått i skolan. På måndagen stannade jag kvar i skolan till klockan fem och extra-pluggade matte. På tisdagen hade jag handledarkurs på körskolan nästan direkt efter skolan. Igår var jag och simmade med en vän. Utöver det har jag försökt planera den här dagen men på något sätt går det inte som jag vill. Är så sjukt nervös! 

Ikväll är det avslutning på en kurs som jag har gått på i tio veckor. Skrivkurs! Ikväll har vi bjudit in våra närmaste och allmänheten, och sedan ska var och en av oss läsa upp någonting som vi har skrivit under kvällens gång. Jag ska läsa upp en dikt från min självbiografi. För första gången någonsin ska jag, jag som knappt vågar hålla en redovisning inför min egen klass, läsa upp en del av det mest personliga jag någonsin skrivit inför hur många främmande människor som helst. 

Jag är så nervös att jag skakar men jag tror att det kommer att gå bra. Jag vet att det kommer att gå bra. Alla andra som hört och läst den här dikten har blivit fångade och jag har fått så himla mycket stöd. Det känns jobbigt nu innan men det kommer kännas så himla mycket bättre sen. 

Igår sa en fin människa såhär till mig: Du har gått igenom så jävla mycket annat skit och du är stark som människa, en dikt är väl ingenting? Det stämmer verkligen. En dikt är inte ens att jämföra med allt annat som jag har tagit mig igenom det senaste året och den tanken tänker jag bära med mig ikväll. 

Till dig: Tack. Tack för att du slog omkull mig och gjorde mig svag, och lät mig resa mig upp på egen hand sen igen. Jag hade aldrig blivit så stark som jag är idag om det inte vore för dig. Jag tänker inte vara rädd för dig längre. Du ska aldrig mer få ta ifrån mig det som är mitt. 

Tumblr_m9jbwnsy9l1qbjt25o1_500_50ade7f9e087c35c7918f286_large

Orkar inte

  2012-11-21 / 12:20:23 / Våldtäkt / 0 KOMMENTARER
Jag orkar inte. Jag bar... orkar inte. Vill inte. Kan inte. Klarar inte av. Fan vad jag hatar att allting påminner mig om dig och allt som du har gjort. Ibland önskar jag att alla minnen som väcktes till liv när jag drog igång allt det här slocknade igen när domen van laga kraft. Alla jävla minnen äter upp mig inifrån. Fan också. Fan. Fan. Fan. 

546866_545492395465370_1465680071_n_large

I have died every day

  2012-11-19 / 19:59:55 / Våldtäkt / 1 KOMMENTARER
"Posttraumatisk stressyndrom kan drabba en person som varit med om exempelvis misshandel, våldtäkt, olycka, krig eller en naturkatastrof. Helt enkelt om du varit med om någonting jobbigt. Förkortas PTSD. PTSD är ofta värre om traumat varit långvarit. Syndromet innebär att du återupplever traumat om och om igen, både i vaket tillstånd och i sovande. Vanliga tecken på att du lider av syndromet är att du undviker allt som på något sätt påminner om traumat, att du får minnesluckor och att du blir överdrivet vaksam. Du drabbas efter traumat, och ibland kan det ta flera år innan du reagerar." 

Jag och en brottsofferstödjare jag pratade med i somras började prata om det här redan då. För mig går det i vågor och ibland upplever jag att det är mer påtagligt. Just nu är jag inne i en period där allt påminner mig om honom och allt som hände. En låt, en bil, en doft, en röst. Allt möjligt verkligen. Jag vaknar på nätterna för att jag drömmer om honom och ibland flyter jag iväg i tankarna under dagen också. Det är så jävla jobbigt. 

Spent a lifetime stuck in silence

  2012-11-14 / 18:52:12 / Våldtäkt / 0 KOMMENTARER
När gick det fel? När bestämde du dig för att min kropp skulle bli din, när bestämde du dig för att ta den ifrån mig? Vad var det som fick dig att göra det? Var det någonting jag gjorde, någonting jag sa? Jag förstår inte. Jag kommer aldrig att förstå. 

Allt jag vet är att du har haft sönder mig. Du har förstört mig för resten av livet. Jag vill så mycket, men jag kan inte. Det är på grund av dig. Du finns fortfarande kvar där inuti. Allting du gjorde, allting du sa. Jag minns allt. Ibland känns det som att jag aldrig kommer bli fri från dig, och det får mig att känna mig så äcklig. Någon dag önskar jag att jag vågar släppa in någon i mitt liv igen, låta någon komma nära. Låta någon röra vid allt det där som fortfarande gör ont. Just nu kan jag inte, jag vågar inte. Jag är så rädd för att historien ska upprepa sig. 

Jag tror inte att du förstår eller att du någonsin kommer att göra det. Det var inte bara fysiskt jag gick sönder, huvudet är mer trasigt nu än vad kroppen någonsin var. Jag vågar inte lita på någon, jag är rädd för allting. Kroppen är ganska hel även om jag fortfarande har problem, men psykiskt är det värre. Förstår du hur det känns att bli påmind varje gång jag hör en låt, läser en text, ser någon som liknar dig, ser en bil som påminner om dina, få en mini-hjärtattack varje gång det står dolt nummer på displayen? Jag lever ensam idag för att jag har byggt upp murar runt mig själv och all den smärta som du gav mig, tack vare dig vågar jag inte släppa in någon. 

Om jag var tyst i över fyra år, förstår du då hur rädd jag var, och fortfarande är, för dig? Om jag inte orkade prata på fyra år, förstår du då hur ont det gör att sätta ord på allt det här, så ont att jag helt enkelt inte orkade? Jag är arton år gammal och har hela livet framför mig, men det känns ibland som att du har tagit ifrån mig det. Som att det helt enkelt inte är värt det, för att allt redan är förstört på så många olika nivåer. 

Jag vet att det här är en period som kommer att gå över. Det kommer kännas bättre en dag, det vet jag. Det lovar jag. En dag kommer det inte göra såhär jävla ont. Men just nu har jag precis lärt mig att känna efter på riktigt utan att trycka undan någonting. I fyra år höll jag tyst och sen började jag prata. Efter det har allt handlat om att få honom dömd för det här brottet och nu är den delen avklarad. Nu är det resten kvar. Lära mig leva igen. Leva på riktigt. I'm done being stuck in silence. 

597_478920042147682_714967024_n_large


En dålig dag

  2012-11-12 / 19:43:54 / Våldtäkt / 5 KOMMENTARER

Ibland orkar jag ingenting alls. Det finns dagar då jag knappt vill resa mig upp ur sängen. Jag vet inte vad det beror på. Jag antar att det finns mycket kvar på insidan som bubblar till ibland. Jag är skör och lättpåverkad och när jag mår dåligt tar jag åt mig extra mycket av allt.

Idag vill jag inte andas. Allt gör bara ont.


-'

  2012-11-10 / 10:26:41 / Våldtäkt / 0 KOMMENTARER
Tumblr_md8lpvsbwt1rwdwo9o1_500_large

“I just want to sleep. A coma would be nice. Or amnesia. Anything, just to get rid of this, these thoughts, whispers in my mind. Did he rape my head, too?”

Jag tänker inte vara ett jävla offer

  2012-11-08 / 16:51:10 / Våldtäkt / 4 KOMMENTARER
Shhh__by_destinytte-d5juyaq_large

Jag slutade vara ledsen för ganska längesen. Nu är jag arg istället. Arg och frustrerad. Arg på honom för att han tog ifrån mig mitt liv, och frustrerad för att det är han som får vård på grund av det. Det var jag som gick sönder och han som hade sönder mig - är det inte jag som ska bli lagad då? 

Idag mår jag bra, men det har jag inte alltid gjort. Det fanns en tid när jag hatade mig själv, min kropp och mitt liv. En tid när jag bara ville bort från allt det här, bort från allt som gjorde ont. Jag kunde stå i duschen i flera timmar, skrubba huden tills den började blöda. Varför? För att jag skulle känna mig renare. För att allt det där smutsiga som fanns på insidan skulle försvinna. Allt det där äckliga skulle rinna ner i avloppet tillsammans med blodet. Det hjälpte en stund, sedan växte äcklet tillbaka. Det var som att han fortfarande fanns kvar innanför min hud. När jag var trasig, vem hjälpte mig då? Ingen. Idag är jag så pass stark att jag vet att jag inte kommer falla tillbaka i det mönstret, men jag har kämpat mig hit på egen hand. Det var han som utsatte mig för ett brott och inte tvärtom - ändå är det han som får gå i terapisamtal och bli behandlad. 

Det är mycket i det här samhället som känns skevt och felvänt. Vi lär våra barn hur man på bästa sätt undgår att bli våldtagen. "Akta dig för farliga gubbar, gå inte ensam hem när det är mörkt". Borde vi inte istället lära dem att ha respekt för både sina egna och andras kroppar, så att man redan i tidig ålder vet när man är på väg att ramla in på fel spår? Istället för att lära våra barn hur man inte blir ett offer så borde vi lära dem hur man inte blir en våldtäktsman. 

Nu ramlar vi in på något annat som jag tycker är skevt och fel. Offer. När jag kom ut med min hemlighet blev jag placerad i ett fack som jag fortfarande sitter fast i. Offer-facket. "Åh, gumman jag förstår att du mår dåligt. Jag tycker så synd om dig". Jag uppskattar medkänslan, det gör jag verkligen. Jag uppskattar alla fina människor runt omkring mig som finns där hela tiden, alla de som jag vet bryr sig på riktigt. Jag älskar varenda en av dem. Men jag hatar när människor tycker synd om mig. 

Jag förstår att man lätt får den uppfattningen, att det är synd om någon som blivit våldtagen. Det kanske det är också, det kanske är synd om mig. Men jag vill inte höra det. All den styrka jag försöker bygga upp på insidan och all min kämparglöd dör fullkomligt ut när jag får höra att det är synd om mig. Jag bestämde mig från början för att jag inte skulle lägga mig ner och ge upp, jag bestämde mig för att kämpa. Det vill jag göra också och det gör jag varje dag. Jag kämpar för att bli hel igen, för att må bra och för att fortsätta med mitt liv. Jag vill inte låta det här ta ifrån mig mer tid än vad det redan har fått göra. Men jag behöver stöd och pushning, någon som drar upp mig på fötterna igen när jag ramlar omkull. Det stödet har jag. Sedan har jag människor som istället för att hjälpa mig upp lägger sig bredvid mig och håller om mig. Jag vet att det också är ett sätt att bry sig, men det hjälper mig inte framåt. När någon stannar vid att det är synd om mig och att allt är så hemskt så stannar jag också där och då fastnar jag. Jag måste hela tiden fortsätta framåt, annars kommer jag att gå sönder. 

Någonstans på vägen medan vi byggde upp det här samhället så var det något som gick väldigt fel och jag tänker spendera resten av mitt liv på att vända det åt rätt håll igen. 

Just another wednesday morning

  2012-11-07 / 06:04:16 / Bloggen / 2 KOMMENTARER
Ja som ni såg igår så skickade jag iväg min bok till två olika förlag, Norstedts och Bonniers! Känns lite smått overkligt måste jag säga, men otroligt spännande. Får svar om sisådär tre månader. Att skriva den har varit sjukt svårt men samtidigt väldigt roligt. Jag vet att det har varit bra för mig och att det har hjälpt mig att bearbeta saker. Igår när jag läste igenom den tillsammans med en vän så insåg jag hur mycket av mig själv och mina tankar den innehåller. Det är en sammanfattning av hela den här tiden, först och främst av allt som har hänt men också av alla mina känslor. På något sätt så känns det som att den är mig själv, fast vänd ut och in. 

Idag väntar skolan. Fick reda på för tjugo minuter sen att jag inte behöver jobba idag på morgonen nu nu ska jag gå och lägga mig och sova ett par timmar till. Behövs verkligen kan jag säga! Hoppas ni får en bra dag så hörs vi senare. 


Tumblr_m6193c3srh1r7ee0jo1_500_large

På hemmaplan

  2012-10-29 / 12:26:09 / Våldtäkt / 0 KOMMENTARER

Det är skönt att vara hemma, jag trivs här. Här är jag nära de människor som ligger allra närmast mitt hjärta. Men samtidigt är jag så nära allt som gör ont också. Alla platser jag inte vill se och besöka är häromkring. Alla människor jag inte orkar möta. Hans arbetsplats. Hans hus, platsen där allt hände.. Det är klart att det är jobbigt. Hemma hos mig har jag en distans till allt dethär, flera mils avstånd. Här ligger det rakt framför mig.


Jag mår bra, jag är okej, jag är lycklig, jag lever

  2012-10-25 / 11:58:46 / Våldtäkt / 4 KOMMENTARER
Precis varit på BUP för allra sista gången. Känns skönt att veta att jag kan sluta där för att jag idag mår bra. När jag ser tillbaka på de månader som gått sedan jag började där kan jag se min egen utveckling, det är ganska häftigt måste jag säga. Jag fick en akut-tid på BUP den sextonde mars och då levde jag med dagliga tankar om att jag inte orkade leva längre. Jag kunde inte se min framtid, allt framför mig var bara svart och mörkt. Det var som att befinna sig i en bubbla. 

Mitt liv var kaos när jag träffade E för första gången. Jag kunde inte hålla tårarna tillbaka i ens några timmar utan grät hela tiden, jag kunde inte sova på nätterna, jag orkade inte med skolan och jag vågade knappt vara ute på stan för att jag var så paranoid. 

Under de månader som passerat har jag förändrats så otroligt mycket. Jag märkte det inte medan det skedde men nu i efterhand så ser jag det. Små, små steg som tagit mig dit jag är idag. Det började med att gråta tills det inte fanns några tårar kvar. Sedan började jag prata om det, och jag pratade tills orden tog slut. I början gjorde det så jävla ont att sätta ord på allting att jag bara ville dö, men med tiden blev det lättare. Det tredje steget jag tog var att börja ta tag i allting. När jag hade pratat så kom jag fram till att jag ville göra någonting åt det som hänt och då behövde jag fånga upp alla lösa trådar, så det gjorde jag. Jag anmälde människan som förstörde mitt liv, jag bröt kontakten med de som försvårat min resa framåt och jag ska (om allt går bra) ge ut min egen bok. Min bearbetningsprocess är så gott som avklarad. 

Idag kan jag vara helt ärlig när jag säger att jag är så förbannat stolt över mig själv och så glad att jag tagit mig hit. Tänk vad mycket jag missat om mitt liv tagit slut där i mars.. Herregud. Det har varit en hård kamp med otroligt mycket slit, tårar och smärta, men det har varit värt det. Under den här resans gång har jag tagit så många stora beslut och vartenda en av dem har varit lönsamma och bra för mig. Jag är en helt annan människa idag än vad jag var för ett halvår sedan. 

Jag lever. 
Jag orkar. 
Jag mår bra. 
Jag är lycklig. 

Ingenting här i livet kommer gratis, men allt ont har något gott med sig. Glöm ALDRIG det.