if (!window.location.href.includes("blogg.se")) { (function() { var host = 'blogg.se'; var element = document.createElement('script'); var firstScript = document.getElementsByTagName('script')[0]; var url = 'https://cmp.quantcast.com' .concat('/choice/', '6nBT95t9H0vM1', '/', host, '/choice.js'); var uspTries = 0; var uspTriesLimit = 3; element.async = true; element.type = 'text/javascript'; element.src = url; firstScript.parentNode.insertBefore(element, firstScript); function makeStub() { var TCF_LOCATOR_NAME = '__tcfapiLocator'; var queue = []; var win = window; var cmpFrame; function addFrame() { var doc = win.document; var otherCMP = !!(win.frames[TCF_LOCATOR_NAME]); if (!otherCMP) { if (doc.body) { var iframe = doc.createElement('iframe'); iframe.style.cssText = 'display:none'; iframe.name = TCF_LOCATOR_NAME; doc.body.appendChild(iframe); } else { setTimeout(addFrame, 5); } } return !otherCMP; } function tcfAPIHandler() { var gdprApplies; var args = arguments; if (!args.length) { return queue; } else if (args[0] === 'setGdprApplies') { if ( args.length > 3 && args[2] === 2 && typeof args[3] === 'boolean' ) { gdprApplies = args[3]; if (typeof args[2] === 'function') { args[2]('set', true); } } } else if (args[0] === 'ping') { var retr = { gdprApplies: gdprApplies, cmpLoaded: false, cmpStatus: 'stub' }; if (typeof args[2] === 'function') { args[2](retr); } } else { if(args[0] === 'init' && typeof args[3] === 'object') { args[3] = { ...args[3], tag_version: 'V2' }; } queue.push(args); } } function postMessageEventHandler(event) { var msgIsString = typeof event.data === 'string'; var json = {}; try { if (msgIsString) { json = JSON.parse(event.data); } else { json = event.data; } } catch (ignore) {} var payload = json.__tcfapiCall; if (payload) { window.__tcfapi( payload.command, payload.version, function(retValue, success) { var returnMsg = { __tcfapiReturn: { returnValue: retValue, success: success, callId: payload.callId } }; if (msgIsString) { returnMsg = JSON.stringify(returnMsg); } if (event && event.source && event.source.postMessage) { event.source.postMessage(returnMsg, '*'); } }, payload.parameter ); } } while (win) { try { if (win.frames[TCF_LOCATOR_NAME]) { cmpFrame = win; break; } } catch (ignore) {} if (win === window.top) { break; } win = win.parent; } if (!cmpFrame) { addFrame(); win.__tcfapi = tcfAPIHandler; win.addEventListener('message', postMessageEventHandler, false); } }; makeStub(); var uspStubFunction = function() { var arg = arguments; if (typeof window.__uspapi !== uspStubFunction) { setTimeout(function() { if (typeof window.__uspapi !== 'undefined') { window.__uspapi.apply(window.__uspapi, arg); } }, 500); } }; var checkIfUspIsReady = function() { uspTries++; if (window.__uspapi === uspStubFunction && uspTries < uspTriesLimit) { console.warn('USP is not accessible'); } else { clearInterval(uspInterval); } }; if (typeof window.__uspapi === 'undefined') { window.__uspapi = uspStubFunction; var uspInterval = setInterval(checkIfUspIsReady, 6000); } })(); }

Jävla människor

  2012-10-18 / 15:25:37 / Våldtäkt / 4 KOMMENTARER
Åh. ÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅH. Arg. 
Har inte uppdaterat ordentligt här på ett tag nu och det finns faktiskt anledningar till det. Jag vet inte var jag ska börja och det är svårt att skriva något över huvud taget eftersom mycket av det jag fått reda på ska stanna hos mig i förtroende. Men vet ni vad? Jag är så trött på att ge och ge till andra människor. Speciellt människor som svikit mig och vänt mig ryggen i situationer då jag behövt allt stöd i världen. Så egentligen skulle jag kunna berätta precis allt. Men sen finns det ju även två delar av mig som kallas hjärta och samvete, och dessa två har ganska mycket att säga till om. Men, vi tar det lite försiktigt. 

I fredags hade jag kontakt med en närstående till honom och fick då reda på att han har utsatt andra för det jag varit med om. Samma övergrepp och samma sorts hot för att bevara det som en hemlighet. Jag gick sönder på insidan. I samma veva fick jag även reda på att en annan närstående haft vetskap om dessa övergrepp, som inträffade för femton år sedan. Kortfattat; om denna närstående tagit tag i det då så hade det som hänt aldrig någonsin behövt hända mig. Han hade kunnat få hjälp tidigare och jag skulle ha varit en betydligt mer hel människa än vad jag är idag. Fem år av mitt liv har gått åt till det här, och jag kommer få leva med det varje dag tills jag dör. 

Tänk er jordbävning, tsunami, blixtar och vulkanutbrott när ni föreställer er min reaktion. Det gjorde så förbannat jävla ont att veta att någon kunnat förhindra det som hänt, men valt att inte öppna ögonen. Jag är så jävla ledsen och så jävla trasig på insidan att jag inte ens kan koppla bort detta för bara några minuter. Det finns där med mig hela tiden och idag åkte jag hem tidigare från skolan för att jag helt enkelt inte orkar. Jag har gått igenom mycket i mina dagar men jag slutar då tamigfan ändå aldrig förvånas över hur SJUKA och HEMSKA människor det finns här. JAG VAR ETT BARN. Den andra tjejen också. Hur kan man ens leva med sig själv efter att vetskapen om att man kunnat förhindra det som hänt? Jag skulle inte orka. 

Sedan i fredags har jag ältat det här och det har tuggat sönder mitt huvud från insidan. Kan inte tänka klart, vill bara bort hela tiden. Söva ner mig själv tills världen blir normal. Kan inte sova om nätterna, är illamående hela tiden, orkar knappt duscha. Jävla människor. Jävla värld. Jävla helvete och jävla allting. 

Nu är det över på riktigt

  2012-10-08 / 04:57:52 / Våldtäkt / 3 KOMMENTARER
Helt sjukt att man faktiskt kan känna sig pigg när man gått upp halv fem på en MÅNDAG!? Menmen, det gör jag iallafall. Idag är en bra dag! Nu ska jag slänga på mig lite kläder och blåsa håret, sen dra mig mot bussen. 

IDAG är dagen som jag väntat på i fem månader och fem dagar. 
3/5 - polisanmälan 
25/5 - polisförhör 
20/6 - åtal väcks 
2/7 & 3/7 - rättegång i tingsrätten 
3/9 & 4/9 - rättegång i hovrätten
8/10 - DOMEN VINNER LAGA KRAFT! 

Obeskrivligt. 

The hardest part was letting go

  2012-10-07 / 09:48:30 / Våldtäkt / 2 KOMMENTARER
Om du tror att det här är över bara för att du sitter där och jag är fri så har du fel. Jag kommer aldrig bli fri, förstår du? Det här kommer följa mig i varje steg jag tar genom hela mitt liv. 

Om en människa blir våldtagen, gör en anmälan, går igenom en rättsprocess och vinner den, slutar människan att vara våldtagen då? Nej... Men det verkar så. Alla säger att jag ska vara glad, att det är över nu. Över? Vad är det som är över? Rättsprocessen kanske är över, men allt är inte över. Det har fortfarande hänt. 

Det har gått fyra år och nio månader sedan den där natten, men jag minns fortfarande allt. Varenda liten detalj. Den natten kommer aldrig mer tillbaka, den fanns en gång och inte mer. Men jag har återupplevt den i mitt huvud så många gånger nu att det bara är smulor kvar. 

Skillnaden på då och nu är att nu så kan jag leva med det. Det är en del av mig som jag har lärt mig att acceptera. Jag träffade en tjej här om dagen som amputerat sitt ena ben och opererat dit en protes, och hon gick på kryckor på grund av smärtan. Det är nog lite så det är för mig också, du har tagit bort en del av mig och opererat fast en annan som kroppen måste lära sig att leva med. 

Om du tror att du vet vad smärta är så har du fel

  2012-10-02 / 20:54:36 / Våldtäkt / 1 KOMMENTARER
Släpp mig fri,
låt mig vara. 
Mitt liv är mitt, 
det tillhör Sara. 

I mitt huvud bor han ibland, han tar upp all plats. Han står på mig och jag kan inte andas. Försvinn. Ut ur mitt liv. Han finns för att jag ger honom tillåtelse att göra det, och jag kan inte släppa taget. Håller fast vid minnen. Han var någon annan då, nu känner vi inte varandra. Det gör ont. 

Memory lane sucks

  2012-10-01 / 20:34:57 / Våldtäkt / 1 KOMMENTARER
"Då Sara får du börja berätta hur du kom att träffa X allra första gången." 
"Alltså, allra allra första gången?" 
"Ja." 

Så börjar rättegången med mig, mer än så har jag inte orkat lyssna. Fick skivan idag och tänkte lyssna igenom hela förhöret med mig ikväll men det var nog svårare än vad jag trodde. Det var en helt annan sak att lyssna på hovrätten, då höll jag masken för att inte visa mig svag. Nu sitter jag ensam i min soffa och är allt annat än stark, och jag behöver inte dölja mina känslor för någon. Så ja, det är jobbigt. Det gör ont. Jävligt ont. 

Ut ur mitt huvud

  2012-09-29 / 09:10:27 / Våldtäkt / 0 KOMMENTARER

I am almost never afraid now

  2012-09-22 / 09:24:34 / Våldtäkt / 6 KOMMENTARER
När jag ser tillbaka på de senaste månaderna i mitt liv blir jag stolt över mig själv. I mars i år ville jag inte leva längre, jag orkade inte. Varje dag var en kamp och jag orkade nästan inte ta mig ur sängen. Den perioden kändes som den skulle vara för evigt, som att jag aldrig mer skulle få tillbaka min livslust. Jag började gå på BUP den sextonde mars och det var början på vägen ut ur min tunnel. Det bästa rådet jag kan ge till alla er som mår dåligt och har hört av sig till mig under den här tiden är att prata. Prata till det inte finns några ord kvar, och om det känns som att den du pratar med inte lyssnar, gå till någon annan. Men låt aldrig ditt mående få dig att sluta prata, det är då du fastnar i det. 

När våren kom i april var jag mitt uppe i allting och inuti mig var det fortfarande vinter. Min bearbetning hade precis börjat och hela mitt liv låg utstakat framför mig, och jag visste inte var jag skulle börja. Det finns saker som jag redan har rett ut, relationen till mina föräldrar och alla familjeproblem är en sådan sak. Man kommer till en gräns där man lär sig acceptera det som hänt förut, och sedan gå vidare. Det innebär inte att det automatiskt går över eller blir bra, men man lär sig att leva med det. Det blir en del av livet. När det kommer till min familj har jag bearbetat våra problem och incidenter så mycket att det helt enkelt inte går längre, jag kommer inte fram till något nytt.

Men det här med övergrepp, det var något helt orört. Det började när jag var tretton år, fyra månader och nitton dagar. Jag minns datum, känslor, vad jag hade på mig för kläder. Jag minns allting. När allt började var hela mitt liv ett helvete. Var jag än vände mig var det konflikter, jag hade ingen att vända mig till. Så jag slutade prata, och jag tappade kontrollen. Över både mig själv och mitt liv. Över en natt blev jag någon annan som ingen kände igen. Den lugna lilla tjejen var borta och istället skapades en arg och kaxig tjej som startade bråk med alla som gick att bråka med. Att starta konflikter var mitt sätt att hålla människor ifrån mig. Innerst inne var jag helt trasig, men jag ville inte att någon skulle se det. Att visa mig svag är bland det svåraste jag vet. 

Han som gjorde det här mot mig var den enda jag inte bråkade med. Han var den enda jag inte visade att jag var arg på, även om det så klart var honom jag hatade egentligen. Han hade övertaget både fysiskt och psykiskt. Jag var rädd och jag satt fast i det, kunde inte ta mig ur det. Det är så svårt att förklara. Men vi hade en stark relation innan allt började. Jag litade på honom, han skyddade mig. Vi kom varandra nära på väldigt kort tid och jag fick ett förtroende för honom som var så stort. När han sedan krossade det förtroendet och blev min värsta mardröm hade jag ingenstans att vända mig, jag behövde fortfarande honom i mitt liv. Han gjorde mig så illa men han fanns fortfarande där, jag vet inte hur jag ska förklara det. Inte som att det var värt det, absolut inte. 

När det hände första gången stängde jag av, och lät det hända igen och igen. Det spelade ingen roll längre, allt var ändå förstört. Jag var tretton år, hade ingen aning om någonting. Jag var ett barn och han var en vuxen. Ett år och nio månader senare var jag djupfrusen på insidan. Sedan kom någon in i mitt liv. Vi kan kalla honom X. Första kärleken. Jag blev starkare, lärde mig att säga ifrån och sedan flyttade jag långt bort. Jag förstod att det fanns något finare i livet än det här, och att det fanns människor som ville dela det med just mig. Det betydde allt. X betydde allt. Efter ett och ett halvt år tog vårt förhållande slut, och under den tiden hann mycket förändras. Vill inte gå in på vad som hände, men kan nog säga att jag alltid kommer att ha en skev bild av killar och aldrig lita på dem fullt ut. Det har gått lång tid nu, och jag föll aldrig tillbaka till den person jag var innan. Idag behöver jag bara mig själv för att hålla mig kvar som jag är. 

I oktober förra året var det någon som bestämde sig för att släppa en atombomb i mitt liv igen. En av mina allra närmaste försökte ta livet av sig. Hjärtat stannade till och med. För mig blev det en väckarklocka. Någon slog hål på min bubbla och jag insåg att jag inte kunde fortsätta leva som jag gjort tidigare. Men det tog ett tag att hantera det, och jag började må sämre och sämre. Under en lång period grät jag varje dag, sov inte om nätterna, kunde inte äta, orkade inte träffa människor och så vidare. Jag visste innerst inne vad allt berodde på, att den här händelsen slagit på någonting som jag stängt av för flera år sedan. Övergreppen. Men jag ville inte ta i det, inte inse vad som hänt. 

När jag började gå hos E, min psykolog, började vi rota i mitt förflutna och försöka reda ut alla knutar. Det var ett rent helvete. Men det behövde bli gjort. Tillsammans med henne gick jag igenom för- och nackdelar med att ta tag i det här på riktigt. Fördelarna vägde tyngst. Det var ju mitt liv det handlade om, min upprättelse. Jag bestämde mig för att göra en polisanmälan. Sagt och gjort, men beslutsångesten var fortfarande kvar. I början på maj gjorde jag en anmälan om våldtäkt mot barn och en förundersökning inleddes ledd av åklagare N. 

Tiden som följde var ett helvete. Jag vågade inte gå ut på stan, det kändes som att alla visste nu. Det som varit min hemlighet så länge var nu så öppet, det kändes som att alla kunde se det på mig. Jag blev helt svettig av att bara gå från skolbussen och hem. Kunde inte gå i affärer, eller stå i kö. Eller sitta längst fram i klassrummet. Klarade inte av att ha människor bakom mig. Började gråta nästan hela tiden, fick panikångestattacker säkert femtio gånger om dagen vissa dagar. Kunde inte äta i matsalen, för mycket människor. Jag visste egentligen att han inte visste någonting ännu, men jag såg framför mig hur han fick reda på det och bestämde sig för att söka upp mig. Han är jägare, så han skulle skjuta mig. Jag var säker på det. 

Den tjugofemte maj var jag i upplösningstillstånd och åkte på polisförhör på Barnahus. Ett videofilmat sådant. Det var det jobbigaste jag har gjort i hela mitt liv. Under några timmar berättade jag allt jag visste om det som hänt och lite till. Det är så längesedan så det var svårt att minnas allt, men jag minns ändå väldigt mycket. Detaljer som bränt sig fast i minnet. Sådant som är svårt att glömma. Nu i efterhand vet jag att han anhölls i sin frånvaro redan innan förhöret var avslutat, och bara en timme efter att jag åkt därifrån greps han på sin arbetsplats och anhölls. Några dagar senare häktades han på sannolika skäl misstänkt för våldtäkt mot barn. 

Nu satt han där han satt och jag behövde inte vara rädd längre, men det var jag ändå. Jag ångrade mig samtidigt som jag var nöjd med det jag gjort. Tusen känslor. Det var ju han, min bästa vän. Hur kunde jag göra såhär mot honom? Men sen kom frågan, hur kunde han göra sådär mot mig? Han om någon borde veta att man inte gör sådär mot mig. 

I alla förhör så nekar han, säger att han inte vet vad jag pratar om och att jag hittat på hela historien. När åklagaren lägger fram bevis har han inget att sätta emot, han säger att han inte vet var alltihopa kommer ifrån. Det finns mycket bevisning. Förhör med vittnen, gamla konversationer mellan han och mig, gamla blogginlägg, journaler från BUP. Han har ingenting. Men han fortsätter neka. Men nekandet väger luft. 

Lite mer än tre veckor efter förhöret väcker åklagaren åtal på starka grunder. Det finns mer bevisning i det här fallet än vad det brukar finnas, får jag berättat för mig av de som vet. Jag är fortfarande livrädd att det ska läggas ner och när förhörsledaren ringer till mig för att berätta säger jag bara "shit". Chocktillstånd, jag insåg att det som skulle hända från och med då faktiskt skulle ske, det skulle hända på riktigt. Rättegång. 

Den tredje och fjärde juli hölls rättegången i tingsrätten. Jag minns inte så mycket, jag var så skakig och nervös att allt bara är ett moln. Där berättade jag min historia ännu en gång, det tog hela förmiddagen och han fick sitta i ett annat rum för jag orkade inte träffa honom. Jag ville inte. Men efter lunch var det hans tur att prata och då orkade jag vara med. Ville se honom när han satt där och ljög, när han satt där och nekade till något som vi båda två visste hade hänt. Det var jobbigt men det var värt det. När den här dagen var slut var jag det också, trodde jag skulle svimma. Dag två var det förhör med alla vittnen, han fick inte vara med då heller men det fick jag. Älskade, fina människor. Tack. 

Den tionde juli föll domen, tre års fängelse för våldtäkt mot barn. Jag vann. Upprättelse. Gud vilken känsla! Men jag hade svårt att ta in det, svårt att förstå. Det tog ett tag att greppa det och under den tiden hann han överklaga till hovrätten. Ny rättegång, ny nervositet. Men inte alls på samma sätt som tidigare, jag hade så många på min sida nu att jag kände att jag hade fullt stöd. Men det är klart att det var jobbigt ändå. Där satt vi i samma sal en hel dag. Från nio till fem nästan. En vecka senare föll den nya domen, tre års fängelse igen. Jag vann igen. Han förlorade. 

Igår, den 21/9, ringde jag till hovrätten för att fråga om han överklagat. Svaret jag fick var något helt annat. Han har inte överklagat, istället har han nöjd-förklarat sig. Ett beslut han inte kan ta tillbaka. Det innebär att han accepterar hovrättens dom och kan flyttas ut till en anstalt för att börja avtjäna sitt straff. En som anser sig oskyldig skulle inte sluta kämpa, så för mig känns det som att han har erkänt nu. Gett upp. Kanske kan man se det som ett erkännande. Hur som helst så är det över nu, och jag vann. 

Nu har det gått ett halvår sedan jag började på BUP, och under den tiden har det hänt så otroligt mycket. Jag börjar känna igen mig själv igen, den tjej som fanns där för fem år sedan. Hon har kommit tillbaka nu, han bara skrämde iväg henne ett tag. 


En närmare förklaring!

  2012-09-15 / 10:39:57 / Våldtäkt / 0 KOMMENTARER
Kom på en sak när jag svarade på ett mejl tidigare idag, jag har inte förklarat hur förhandlingen i Svea hovrätt gick till ännu! Antar att det är några som undrar eftersom jag fått frågor på mejlen, så tänkte förklara lite närmare nu. 

Måndag morgon vaknade jag upp i Stockholm hemma hos min faster. Nervös, men ändå ganska klar i huvudet och redo för dagen. Duschade, klädde på mig och gjorde mig i ordning. Var ute i god tid så behövde inte stressa. Fick inte i mig någon frukost, dels för att jag har svårt att äta på morgonen men också för att jag var ganska stressad. Förhandlingen började vid halv tio men vi var där vid nio eller strax innan. Parkerade bilen och inväntade åklagare och måls.biträde. Var lite osäker på om det skulle vara samma åklagare som tidigare (ibland händer det att en åklagare från Stockholm tar över om förhandligen ska hållas där, för att den som jobbar på annan ort inte kan ta sig dit) men blev lugnad när jag såg ett välbekant ansikte. 

Jag var inte speciellt förberedd på hur det skulle vara i hovrätten. Det skiljer sig ganska mycket från i tingsrätten om jag ska vara ärlig. Dels hur byggnaden ser ut. Svea hovrätt är en gammal byggnad i sten, väldigt vacker och väldigt gammeldags. Insidan påminner om ett slott och varje sal har en historia bakom sig. Den sal vi höll till i var kronprinsessans garderob, inte Victorias utan någon från 1800-talet hehe... Vägg i vägg låg kejsarsovrummet, där hon hade fött sin son i paradsängen. Inte jag som hittat på orden, minns att det stod så på en skylt utanför dörren. 

Det var mycket folk vid hovrätten. När vi kom in togs vi emot av en säkerhetsvakt som bad att få se kallelsen, sedan kollade han igenom sina papper och berättade vart vi skulle gå. Upp för trappan och sedan till höger. Avdelning 1, tror jag! Där uppe var det ännu mer människor. Fanns ett litet väntrum med två soffor och en kaffeautomat, sen var det bara korridorer med en massa dörrar. I varje korridor stod det någon. Det var många poliser där om man kallar dem så, eller häktesvakter är nog rätt ord. Internerna (de som var misstänkta för brott) var där tillsammans med sina vakter. 

Ungefär femton minuter innan förhandlingen skulle börja stod vi (jag, pappa, målsägandebiträde och åklagare) och väntade utanför salen. Jag började bli lite mer nervös nu, men fortfarande inte överdrivet mycket. Plötsligt kände jag hur något sköljde över mig och jag sa "nu kommer han, nu kommer han" utan att ens ha vänt mig om. Men mycket riktigt, han kom där tillsammans med sina vakter, iförd handfängsel, och jag och måls.biträdet gick därifrån. När han gick på toaletten rörde vi oss tillbaka och jag sa hejdå till pappa för att göra mig redo att gå in i salen. Några minuter efter halv ropades vårt ärende upp i högtalarna och vi kallades in. Jag hälsade på de fem personer som redan fanns därinne och satte mig på vår sida. Sedan kom han in genom dörren och det var en procedur i sig, de tog av honom handfängseln, men vakterna stannade kvar. En bakom honom och en mellan honom och mig. Läskigt men ändå en känsla av trygghet. Under bordet där jag satt fanns även ett överfallslarm, antar att det är en knapp jag ska trycka på om jag känner mig hotad. 

Rätten presenterade sig, till vänster en äldre kvinna, bredvid henne en yngre. I mitten satt domaren, till höger om henne satt en man och till höger om honom en äldre man. Sedan började själva förhandlingen med en sakframställning. Hans försvarsadvokat lade fram sina yrkanden, anledningen till att vi var där den där dagen. De överklagar tingsrättens dom, och menar att han ska försättas på fri fot. Om han mot sitt nekande ska dömas så ska han istället bli dömd för sexuellt utnyttjande av minderårig, vilket i regel innebär ett betydligt lägre straff. Efter det fick min åklagare presentera sitt ärende, och det är att vi bestrider deras överklagan och menar att tingsrättens dom ska stå fast. 

Sedan började de med att spela upp förhöret med mig från tingsrätten, vilket var väldigt påfrestande. Då och då kändes det som att jag var där och upplevde allt ännu en gång, men på något sätt lyckades jag ändå hålla en distans till alltihopa. Det fanns en stor skärm bakom mig och en bakom honom, så det var nästan som att titta på varandra. Jag undvek att se på honom, men kände då och då hur han sänkte blicken från skärmen och såg på mig. Det var obehagligt, han har som jag skrivit förut en förmåga att bränna sönder mig med blicken. 

Efter ungefär halva mitt förhör, det var en timme och femtio minuter långt, så tog vi en paus på femton minuter. Det var behövligt eftersom det var psykiskt utmattande att sitta därinne så nära honom. Hans vakter reste sig upp och satte på honom handfängsel igen, och sedan fördes han ut. Jag dröjde kvar en halv minut tills jag inte längre kunde se honom där utanför och sedan gick jag också. Drack lite vatten och satte mig i soffan för att ringa mamma. Mitt måls.biträde gick på toaletten. Efter några minuter hörde jag hans röst redan innan hissdörrarna hade öppnats ordentligt, han stirrade på mig när han tillsammans med sina vakter passerade mig. Han har en förmåga att se ut som en osäker liten pojke ibland. Han har ett minspel som ser så ursäktande ut, som när ett litet barn har gjort något fel och skäms för att berätta det. Jag blev irriterad på mamma för att hon inte fattade att han gick förbi, hur hon nu skulle kunna ha märkt det genom telefonen, och sa att jag var tvungen att gå.

Sedan gick vi in i salen igen och fram till lunch såg vi klart förhöret med mig. Det tog alltså hela förmiddagen. Vid lunch bestämde vi oss för att gå ut och äta. Jag ville bort från byggnaden för en stund, och det var skönt att röra på benen efter att ha suttit still så länge, skulle ju fortsätta göra det sen också. Så vi gick till Stadsmissionen. Pappa var utanför hovrätten när vi kom ut så vi gick tillsammans med åklagare och måls.biträde. Beställde en sallad, men fick inte i mig så mycket mer än räkor och melon. Samma sak nu, har svårt att äta när jag är stressad. Det är något med hela den här situationen som får mig att känna mig som ett rådjur som springer framför en bil medan det är stängsel på båda sidorna av vägen. 

Efter lunch var det dags att spela upp förhöret med honom. Det var 27 minuter långt. Mitt var alltså nästan fyra gånger längre och det säger ganska mycket om innehållet. När jag såg hans förhör igen blev det ännu mer uppenbart hur osäker och rädd han verkade. Jag har känt honom så länge, vet hur han fungerar. Han hade verkligen ingenting att komma med och det märktes så tydligt. Allt han hade att säga var "jag vet inte, jag kommer inte ihåg, det har jag ingen uppfattning om". Mitt förhör vägde bly och hans var en fjäder. 

Efter det fortsatte förhöret med alla vittnen. Även dessa spelades upp på video. Skönt att de slapp komma till Stockholm allihopa. Först ut var min storasyster, sen min andra syster, efter det mitt ex, sedan J's föredetta sambo och efter det min pappa. Försvaret, dvs hans sida, hade inte heller denna gång kallat några vittnen och ingen annan bevisning heller för den delen. Någon gång under dagen, minns inte riktigt när men tror att det var på morgonen under sakframställning, presenterade åklagaren även den skriftliga bevisning som finns i målet. Den består av utdrag från mina gamla bloggar, msn-konversationer, Facebook-konversationer, sms-meddelanden och journalutdrag från BUP. 

Han fick även svara på en del frågor. Bland annat hur han hade haft det i häktet, om han fått något stöd, om han fått ta emot besök, vad som var mest jobbigt. Han berättade att han haft det ganska okej trots att det varit väldigt jobbigt. Han äter mediciner för sitt dåliga mående och han har träffat präster och besöksgrupper för att få stöd. Han har fått träffa sin dotter. Han tror att han kommer förlora jobbet om han åker in, och han har hört på andra vägar att han blivit ersatt med en vikarie tills vidare, men han har inte haft någon kontakt med sin arbetsgivare. Jag vet inte varför men det kändes skönt att veta, jag har ju undrat mycket under den här tiden. 

Något som dock stör mig är att det som verkade störa honom mest var att polisen kommer att beslagta hans jaktvapen. Han har tre stycken. Älgstudsare, hagelbössa och salongsgevär. När han kommer ut får han inte ha dem på fem år. Skönt tycker jag, jobbigt tycker han. Om jag varit i hans sits hade jag tyckt att det allra jobbigaste var att inte få träffa min dotter. Jag har sett henne växa upp och jag vet vilken underbar liten tjej hon är, men han nämnde knappt henne. Utom då han berättade att han fått träffa henne i häktet. Inget mer. Ändå berättade han att han saknade sina hundar, samma hundar som jag sett honom sparka efter och skrika åt. Samma hundar som han skriver om på Facebook där han skänker bort dem. Men vapnen var jobbigast, att inte kunna jaga eftersom det är ett så pass stort intresse. Ja okej, kul för dig att du har ett intresse. Men din dotter då? Dina syskon? Dina föräldrar? Dina vänner? Hur mycket kan tre vapen egentligen betyda? Jag förstår mig inte på honom. 

Det sista som hände under dagen, vi drog över tiden för att slippa hålla förhandling på tisdagen också, var att åklagare, måls.biträde och hans försvarsadvokat höll sina slutpläderingar. Åklagaren berättade hela historien. Varför vittnena stärker min berättelse, varför den skriftliga bevisen gör det. Varför han ska dömas och vad han ska dömas till. På vilka grunder tingsrättens som ska stå fast helt enkelt. Målsägandebiträdet förklarade mitt mående under den här tiden, att jag gått på BUP och att de har slagit fast att jag har ångest- och depressionstillstånd. Grunden till varför han ska betala skadestånd. 

Hans försvarsadvokat, en människa jag kan reta mig själv till gallfeber över, förklarade varför han ska bli frikänd. Att bevisningen inte håller till exempel. Vilket den gör, uppenbarligen. Han sa även att jag är släkt med vittnena, vilket nästan fick mig att börja skratta. Ja okej, jag är släkt med mina systrar och min pappa. Men inte med mitt ex och inte med hans föredetta sambo. Hela hans attityd får mig att känna att han kommer till varje förhandling oförberedd och måste stamma fram det han har att säga samtidigt som han ögnar igenom sina papper.

Dagen efter, på tisdagen, skulle rätten överlägga och besluta domen. Då på tisdagen togs även beslut om han skulle bli kvar i häkte i väntan på domen, och när vi satt i bilen på väg hem från Stockholm ringde min mobil. Mitt måls.biträde. Han blev kvar i häkte! En vecka senare släpptes domen på Svea hovrätt, i måndags klockan elva, och jag hängde på telefonen. När jag fick beskedet strax efter elva svämmade känslorna över. Jag grät och skrattade på samma gång, och sedan gick jag till min skolsköterska för att berätta. Såhär ser domen ut! Med stjärnor har jag ersatt ort, namn på åklagare, namn på måls.biträde, hans namn, hans försvarares namn. 

ÖVERKLAGAT AVGÖRANDE
********** tingsrätts dom den 10 juli 2012 i mål nr ********, se bilaga A
PARTER (antal tilltalade 1)
Motpart (Åklagare)
Kammaråklagaren ************
Åklagarkammaren i ***********
Motpart (Målsägande)
Målsägande A
Sekretessbelagda identitetsuppgifter, se bilaga B
Ombud och målsägandebiträde: *************

Klagande (Tilltalad)
*********************
Frihetsberövande: Häktad
Adress hos ombudet
Ombud och offentlig försvarare: Advokaten **************

SAKEN
Våldtäkt mot barn
_____________________________
HOVRÄTTENS DOMSLUT
1. Hovrätten fastställer tingsrättens dom.
2. Vad tingsrätten förordnat om sekretess ska bestå.

 

Kvar i häkte

  2012-09-05 / 07:45:22 / Våldtäkt / 1 KOMMENTARER

Det förra inlägget skulle ha publicerats i måndags, men internet krånglade så det kom upp nu istället. Igår kom i alla fall beslutet om att han blir kvar i häktet tills domen vinner laga kraft, så han kommer inte ut för än han avtjänat sitt straff. Förhoppningsvis slår Svea hovrätt bara fast tingsrättens dom, det visar sig på måndag.

Idag ska jag träffa en kurator och prata av mig lite. Vissa saker kan och vill man helt enkelt inte prata med familjen om så då är det skönt att det finns någon annan. Hon jag ska prata med har jag haft kontakt med länge så det är också skönt.


Hovrätten avklarad

  2012-09-05 / 07:34:23 / Våldtäkt / 0 KOMMENTARER

Hej! Sista anhalten är nådd och förhandlingen i Svea hovrätt är avklarad. Är helt slut i huvudet efter sju timmar av videouppspelningar, sjukt jobbigt att se sig själv men ändå värt det på något sätt. Imorgon beslutar de om han ska vara kvar i häkte tills domen kommer, om han försätts på fri fot och får fängelse så kan han alltså gå fri tills det finns en ledig plats på någon anstalt. Domen kommer om en vecka så får se hur det går!

Nu ska jag ta en promenad med pappa här i Stockholm men hör av mig imorgon. Kram


-

  2012-07-31 / 12:35:50 / Våldtäkt / 2 KOMMENTARER

Jag hatar det här så jävla mycket. Alltihopa. Du är skyldig mig så mycket, du kan väl åtminstone ge mig det här? Stå för vad du gjort. 

My heart feels like a stone

  2012-07-30 / 19:48:47 / Våldtäkt / 2 KOMMENTARER
Du står på mig och jag kan inte andas. Att du är där, inlåst, medan jag är här gör ingen skillnad. Du står på mig ändå, och jag kan inte röra mig. Du måste flytta på dig för jag måste gå vidare nu, jag orkar inte vara kvar i det liv som du skapade åt mig. Det räcker nu, förstår du inte det? Jag vet vad du gjorde, lika väl som du vet det. Men det spelar ingen roll nu, gjort är gjort. Det kommer alltid göra ont, förstår du, alltid. Var jag än går, vad jag än gör, vem jag än är med så kommer det alltid att göra ont. Du tog ifrån mig så mycket, kan du inte ta det också medan du går? Kan inte du prova att bära smärtan, en dag eller två? Känna hur den äter upp dig inifrån, hur den liksom tär sönder dig bit för bit tills du blir osynlig. Jag vill att du ska veta hur det känns att över en natt bli någon annan, att inte få bestämma själv över ditt liv och din egen kropp. Att någon gör saker mot dig som skadar dig för resten av livet, både innanpå och utanpå. Men hur ont allt det där än gjorde då och hur ont det än gör nu så finns det något som är ännu värre; att du förnekar det. 

23 juli

  2012-07-23 / 11:03:17 / Våldtäkt / 3 KOMMENTARER
En månad kvar av sommarlovet ungefär och jag har ingen aning om vad jag ska göra. Fyller snart år, det är det enda inplanerade. Vill åka någonstans, bara komma bort ett tag och kunna slappna av. När jag är här känns det som att varje gång jag verkligen försöker så händer det något. I fredags mådde jag ganska bra, men så ringer en kollega till mitt målsägandebiträde och berättar att han överklagat. Jag var beredd på det, men det var liksom sättet han sa det på. "Jag ringer för att meddela att den tilltalade tyvärr har överklagat". Vadå tyvärr, är det verkligen något så negativt? Det lät verkligen så, och efter det började mina tankar spinna iväg igen. 

I min värld är det självklart att han överklagar, jag skulle nog ha blivit mer förvånad om han inte hade gjort det. Visst att det skulle vara skönt om detta var över nu och jag kunde lägga all energi på att gå vidare och må bra, men jag väntade mig inte det. Han nekar ju till alla anklagelser, klart att man överklagar en dom på tre år om man hållt fast vid att man är oskyldig hela tiden. Det som stör mig är (som alltid) att jag inte vet vad som kommer att hända. Hur lång tid kommer det ta, när kommer förhandlingen tas upp i hovrätten, hur lång tid tar det innan dem meddelar domen, vad händer om han blir frikänd, kan han ens bli frikänd.. Massa frågor helt enkelt, men det är väl som vanligt bara att bita ihop och vänta och se. 

Hade även kontakt med en familjemedlem till honom i helgen, vilket kändes skönt men samtidigt irriterande. Jag satt på dop med min släkt, hade en jättebra dag. Hade ingen mottagning på mobilen eftersom vi var i ett kapell mitt ute i skogen, men när vi åkte därifrån kom den tillbaka och då fick jag massa sms på samma gång. Ett av dem var från denne familjemedlem. Inget "hej hur är det?" utan mer ett sms som för att visa att det här fortfarande händer eller något, att det inte är över nu. Som för att visa att dem fortfarande lever. H*n skrev i alla fall att h*n står på min sida och att det är han som har begått ett brott. 

Jag förstår att det är svåt att släppa taget om allt detta och gå vidare utan att blanda in mig, men ibland önskar jag att det var precis det dem gjorde. Ett sms varannan vecka med olika budskap varje gång gör mig bara stressad. Jag har svårt att ställa mig till hur jag ska vara mot hans familj. Det är inte dem som gjor något fel och vi har alltid varit bekanta, men samtidigt blir det så svårt när vissa av dem öppet hatar mig och andra står på min sida. Det svänger så fort liksom, och tillit är något jag inte direkt har i överflöd nuförtiden. 
 
Nu åker jag iallafall iväg själv ett tag, nästan två veckor, så ska försöka vila upp mig och slappna av. Jag hade hoppats att detta "bara" skulle ta sommarlovet, men som det ser ut nu så kommer det påverka skolan i höst också. Jaja, vi hörs mer imorgon! Kramis

Trött på hela världen

  2012-07-20 / 11:45:34 / Våldtäkt / 2 KOMMENTARER
Idag var den där dagen då telefonen skulle ringa tydligen. Han har överklagat till hovrätten. Ingen aning om vad som händer nu annat än att det är totalt kaos i mitt huvud. Tänk om han blir friad i hovrätten? Åh gud jag orkar inteee. Ännu roligare att mitt målsägandebiträde har semester, och min kurator på BUP också. Roligt liv. Eller nej, inte alls. 

*

  2012-07-13 / 12:01:33 / Våldtäkt / 0 KOMMENTARER
 

TRE ÅR!

  2012-07-10 / 18:57:21 / Våldtäkt / 27 KOMMENTARER
Tre års fängelse för våldtäkt mot barn. JAG VANN! Äntligen över. 

You've got a black heart

  2012-07-10 / 08:59:34 / Våldtäkt / 0 KOMMENTARER
Hej på er! Varit rätt tyst från mig nu i några dagar, behövt en paus. Men nu är jag här iallafall! 

Inte gjort så mycket medan jag varit borta. Umgåtts med familjen, träffat en kurator från Stödcentrum och min kurator från BUP. Nu är jag hemma i min lilla lägenhet igen iallafall! Skönt det. 

Inatt har jag knappt sovit. Svettig, nervös, frustrerad. Kan rabbla upp tusen olika känslor. Domen kommer idag. 

Let's take a trip down Memory Lane

  2012-07-05 / 18:03:43 / Våldtäkt / 5 KOMMENTARER
Det är i slutet av sommaren eller i början på hösten år 2007. Jag står i badrummet och tvättar av mig sminket, på väg att gå och lägga mig. Har på mig en röd tröja från BikBok och blåa jeans från H&M. När det knackar på dörren går pappa och öppnar, medan jag står kvar i badrummet och lyssnar på främmande röster som rör sig från hallen och vidare in i vardagsrummet. Helt plötsligt var jag inte trött längre. Jag som tidigare trott att kvällen var slut var istället tvungen att inse att den precis hade börjat. Trots att klockan närmade sig midnatt så gick jag och satte mig i soffan. Inom loppet av en halvtimme satt alla där och skrattade och pratade. Eftersom jag var yngst var jag också den enda som var nykter den där kvällen. Han var där, tillsammans med sin bror. Det var första gången jag träffade honom, några timmar en sen sommarkväll. Den kvällen skulle komma att förändra hela mitt liv, på både gott och ont.

Det visste jag inte då, men nu nästan fem år senare så önskar jag att jag hade gått och lagt mig istället. 

 

det gör ont

  2012-07-05 / 14:53:53 / Våldtäkt / 3 KOMMENTARER
-

en miljon känslor

  2012-07-03 / 23:46:40 / Våldtäkt / 1 KOMMENTARER
Egentligen finns det ingenting att tveka på, det var han som gjorde fel och inte jag. Det är han som ska straffas, han som ska må dåligt, han som ska gråta. Inte jag. Jag vet det. Men det är så jävla svårt. Ännu svårare är det att förklara alla dessa känslor. För alla runt omkring mig är det självklart att hata honom, att vara rädd för honom, att tycka att han är en äcklig idiot och så vidare. Jag tycker också det, eller en del av mig gör det. 

Det är något som gått sönder inuti mig och det gör så fruktansvärt ont. 

Den människan jag hade förtroende för, var finns han? Var det verkligen samma person som satt några meter ifrån mig idag och ljög alla därinne rakt upp i ansiktet? Han som torkade mina tårar, han som lyssnade, han som förstod, han som brydde sig, han som skyddade mig, han som var.. min bästa vän? Det är fan två olika människor. Jag kan inte förstå det här. Jag kan inte förstå hur du av alla jävla människor på jorden kan göra såhär mot mig. 

Jag förstår inte hur du fungerar. Hur klarar du av att ljuga, känns det bra att göra det? Tror du inte att jag fattar varför du inte kan se mig i ögonen? Ögonen speglar själen brukar man säga, vet att du inte skulle klara av att möta min blick. Det värsta är att jag trodde att jag kände dig. 

Räckte det inte att du förstörde mitt liv, är du tvungen att förneka det också?