nulägesanalys
2012-07-03 / 14:57:40 / Våldtäkt / 8 KOMMENTARERHej på er! Har inte uppdaterat här på ett tag av anledningar som ni redan vet om, men nu kommer en LÅNG uppdatering!
Fredag 29e juni var jag på möte med mitt målsägandebiträde. Vi gick igenom hur rättegången skulle gå till; vilka frågor som skulle kunna ställas, vad som förväntades av mig och vad som förväntades av han jag anmält. Redan då började jag bli nervös, men efter det mötet kände jag att jag kunde lugna ner mig. Jag har alltid varit skapt på det sättet att jag blir lugn när jag vet vad som kommer att hända, ovisshet gör mig stressad och nervös. Hon förklarade var jag skulle sitta, var hon och åklagaren skulle sitta, vilka alla andra i rummet var och så vidare. Grundinformation så att säga.
Vi gick även igenom delar av förundersökningen för att jag skulle få en klarare bild av vad han nekar till och vad han har sagt i förhören. Ska jag vara ärlig så blev jag förvånad. Det naturliga för mig om jag blir anklagad för något som jag själv anser att jag inte gjort skulle vara att försvara mig själv, men trots att han nekar så verkar han ha varit helt likgiltig. Han har gett korta svar, sagt att han inte vet, att han inte kommer ihåg och att jag hittar på. Ska jag vara ärlig var det i stort sett allt jag fick ut. Han har inga förklaringar till varför han är oskyldig eller något annat att säga som tyder på att han är det, men han nekar ändå.
Att läsa vad han sagt var riktigt frustrerande eftersom jag visste vad som var sant, medan han bara ljugit. Han påstod exempelvis att vår kontakt via sms bara varit vänskaplig, att han inte skrivit något sexuellt till mig och så vidare. När polisen sedan visade honom bevis på motsatsen kom han inte ihåg att han skrivit det, eller så sa han att det var någon annan som skrivit till mig i hans namn. Ändå var det hans nummer, och samma sak med hans mejladress. Frustrerande var bara förnamnet, det är så mycket jag skulle vilja fråga honom öga mot öga. Är så arg.
Måndag 2a juli
Natten till måndagen kunde jag inte sova alls. Låg vaken och vred och vände på mig. Först i min säng, sen i mammas och slutligen i soffan. När jag väl somnade var det en timme tills klockan skulle ringa. Tog mig upp ur soffan, trött som fan, och duschade och gjorde mig i ordning. Klockan sju åkte jag och mamma hemifrån eftersom jag var så nervös, trots att förhandlingen inte började för än klockan nio och det bara är en halvtimmes resväg. Köpte en macka på Statoil men kunde inte äta, var som att tugga på papper.
Vi gick in och satte oss i Tingsrätts-byggnaden och väntade, då var det ungefär en timme kvar tills rättegången skulle börja. Kunde inte sitta still, gick runt därinne. Runt kvart i nio kom mitt målsägandebiträde, då blev jag lite lugnare men var fortfarande nervös. Vi pratade lite och sedan fick jag sätta mig i ett medhörningsrum, begärde det för att slippa träffa honom. Så jag satt där i en halvtimme ungefär medan dem gick igenom lite snabbt vad som väntade, kollade närvaro och så vidare. Detta gjordes i rättegångssalen, medan jag satt i ett annat rum och hörde allt på högtalare. Efter det var det min tur att prata, och då fick han gå ut på min begäran. Orkade och ville inte träffa honom.
Gick in och satte mig i salen och då påbörjades mitt förhör. Fick först berätta lite grundinfo, typ hur vi känner varandra och hur mina levnadsförhållanden ser ut idag. Sedan rullade det bara på och det var riktigt jobbigt, men jag klarade det bättre än vad jag trott. Det var lätt att berätta när man väl satt därinne, iallafall efter ett tag när jag kunnat slappna av. Först förhördes jag av åklagaren, han som väckt åtal, och då fick jag berätta ungefär samma sak som på polisförhöret. Mycket detaljer och sånt, det är viktigt. Även om det var svårt så svarade jag så utförligt jag kunde på alla frågor. Efter att åklagaren förhört mig så skulle jag förhöras av mitt målsägandebiträde, och hon frågade mest frågor om mitt mående då och nu, och hur allt detta har påverkat mig som person. Jobbiga frågor men ändå viktiga.
Sedan var det dags för hans försvarsadvokat att ställa några frågor till mig. Det var nog det mest irriterande jag varit med om någonsin. Allt som jag visste var sant ifrågasatte han, vilket var väldigt störande. Men det är ju det som är hans jobb så man kunde väl inte direkt förvänta sig så mycket annat. Han letade verkligen efter fel i min historia, och jag kände mot slutet hur jag började svara surt och kort. Men det gick bra! Efter att jag förhörts av honom så var det dags för lunch-paus i en och en halv timme. Gick ut ur salen och började gråta så fort jag såg mamma, lyckades bita ihop därinne men sen blev det för mycket. Massor av känslor. Men vi åkte iväg för att försöka äta, men det gick inte så bra! Fick inte i mig så mycket mat. Under pausen träffade vi även pappa och syster och pratade lite.
Mot slutet av pausen började jag må bättre och kände mig starkare. Det var tänkt att jag inte skulle vara med på rättegången på hela dagen, trodde inte att jag skulle orka sitta med därinne. Men då började jag tänka att det kanske var bra om jag var med, att jag skulle ångra mig sen om jag inte var det och sånt. Kände verkligen efter hur jag ville göra, och bestämde mig för att vara med på rättegången. Sitta i samma rum som honom, bara några meter ifrån varandra. Svårt beslut men det kändes ändå så rätt, är glad att jag valde att vara med. Det var riktigt läskigt i början, fick ångestattacker och trodde jag skulle springa ut därifrån. Minuterna innan han skulle komma in var värst, jag visste inte vad som väntade riktigt. Han kom in med två poliser genom en dörr bakom mig, och jag kände hur han liksom var precis bakom mig på väg att gå förbi. Gick kalla kårar längs ryggraden, höll andan.
Efter lunchen skulle han höras och då satt jag med i samma rum och lyssnade. Precis som i förhören så var han väldigt fåordig och hade inte alls speciellt mycket att säga eller kommentera. Han såg väldigt sammanbiten och tärd ut, och det var riktigt jobbigt att se honom så och veta att det är mitt fel. Egentligen är det väl hans fel men ändå svårt att hålla koll på känslorna. Fick dåligt samvete samtidigt som jag tänkte och kände att det var rätt åt honom och att det var hans eget fel att han satt där. Efter att han hade hörts så var dagen mer eller mindre över och det var dags att åka hem. I det stora hela hade dagen gått bra, enligt både mig själv, åklagaren och mitt målsägandebiträde. Även om det var svårt så var det lättare än jag trott. Försökte flera gånger att få ögonkontakt med honom, vet inte riktigt varför men blev så frustrerad när han satt och ljög, men han undvek min blick. Jag kände dock flera gånger att han tittade på mig, men mestadels tittade han ner i bordet eller rakt ut i luften.
Idag tisdag var jag inte lika nervös, men fortfarande lite. Min del var över och idag var det vittnenas tur. Bestämde mig imorse för att jag ville sitta med idag också, hela dagen. Lika jobbigt som igår att vara nära honom, men det gick bra. Några gånger försökte jag söka ögonkontakt med honom även idag, och det lyckades jag med en gång. Obehagligt, hans blick är så jävla obehaglig. Man ser hur falsk han är, jag gör det i alla fall.
Den första som vittnade var min syster. Hon pratade om hur jag förändrades som person genom kontakten med honom, hur jag gick från en vanlig tjej till någon som var arg hela tiden. Efter henne var det min andra systers tur, och hon berättade ungefär samma sak med några tillägg eftersom vi står närmare varandra och hon vet mer om mig. När hon var klar var det dags för ett vittnesmål av min föredetta pojkvän, någon jag aldrig trodde skulle ställa upp för mig så mycket som vi bråkat dem senaste åren. Han hade mycket viktigt att berätta eftersom han är den enda jag själv berättade för på den tiden. När han var klar var det dags för min pappa, och efter det tog rätten en paus för att invänta dem andra två vittnena. Bara ett av dem dök upp, och det var också det viktigaste vittnet. Exet till han jag anmält, hon som han själv berättat för om mig. Är tacksam för att så många valde att ställa upp för mig, speciellt mitt ex och exet till han jag anmält! Fina människor. ♥
Sedan var det dags för slutpläderingen. Åklagaren började. Han förklarade vad som hänt och vilka bevis som funnits för att stärka min berättelse, utifrån både skriftliga bevis och vittnen. Det var ganska mycket att gå igenom så det tog ett tag, men det var skönt att lyssna på vad som fanns för att bevisa att jag talar sanning. Han förklarade varför jag var trovärdig, massa andra saker. Som avslutande del berättade han vad han yrkar på för straff, och det är tre års fängelse. Han förklarade även varför han ska dömas för våldtäkt och inte för något mildare, exempelvis sexuellt utnyttjande. Minimibrottet är två år, och han förklarade även varför han ska sitta inne längre än så. När straffyrkandet är högre än två år ska förövaren också automatiskt häktas efter förhandlingen (beroende på vad rätten dömer), men det var det som åklagaren yrkade på. Sedan var det mitt målsägandebiträdes tur, och hon förde min talan när det gäller skadestånd, vilket jag har begärt. Hon förklarade vad som gjorde att jag borde få skadestånd, och även vilket belopp det skulle ligga på och på vilka grunder. Hans försvarare avslutade "sammanfattningen" och sa sin version, dvs att han jag anmält skulle försättas på fri fot och inte dömas för något brott. Han yrkade på att bevisningen inte var tillräcklig och massa annat skitsnack. Sedan var det dags för rätten att överlägga, och då fick alla vi andra gå ut. Efter en stund kallades vi in igen, och då meddelades beslutet.
Han fortsätter att vara häktad på sannolika skäl misstänkt, fram tills dess att domen meddelas om en vecka. Detta beslut är som en fingervisning för hur det kommer att gå. Om han släppts idag så hade det varit ett tecken på att han inte skulle dömas, men eftersom han häktades igen så tyder det på att han inte kommer att gå fri sen heller. UNDERBART BESKED, det bästa som kunde hända just nu. Han kan fortfarande överklaga, men det återstår att se vad han och hans försvarare väljer att göra.
Nu ska jag försöka vila lite, behöver verkligen det. Gått på helspänn i två dagar. Men rätten tror på mig, kan inte beskriva lyckan. ♥
Fredag 29e juni var jag på möte med mitt målsägandebiträde. Vi gick igenom hur rättegången skulle gå till; vilka frågor som skulle kunna ställas, vad som förväntades av mig och vad som förväntades av han jag anmält. Redan då började jag bli nervös, men efter det mötet kände jag att jag kunde lugna ner mig. Jag har alltid varit skapt på det sättet att jag blir lugn när jag vet vad som kommer att hända, ovisshet gör mig stressad och nervös. Hon förklarade var jag skulle sitta, var hon och åklagaren skulle sitta, vilka alla andra i rummet var och så vidare. Grundinformation så att säga.
Vi gick även igenom delar av förundersökningen för att jag skulle få en klarare bild av vad han nekar till och vad han har sagt i förhören. Ska jag vara ärlig så blev jag förvånad. Det naturliga för mig om jag blir anklagad för något som jag själv anser att jag inte gjort skulle vara att försvara mig själv, men trots att han nekar så verkar han ha varit helt likgiltig. Han har gett korta svar, sagt att han inte vet, att han inte kommer ihåg och att jag hittar på. Ska jag vara ärlig var det i stort sett allt jag fick ut. Han har inga förklaringar till varför han är oskyldig eller något annat att säga som tyder på att han är det, men han nekar ändå.
Att läsa vad han sagt var riktigt frustrerande eftersom jag visste vad som var sant, medan han bara ljugit. Han påstod exempelvis att vår kontakt via sms bara varit vänskaplig, att han inte skrivit något sexuellt till mig och så vidare. När polisen sedan visade honom bevis på motsatsen kom han inte ihåg att han skrivit det, eller så sa han att det var någon annan som skrivit till mig i hans namn. Ändå var det hans nummer, och samma sak med hans mejladress. Frustrerande var bara förnamnet, det är så mycket jag skulle vilja fråga honom öga mot öga. Är så arg.
Måndag 2a juli
Natten till måndagen kunde jag inte sova alls. Låg vaken och vred och vände på mig. Först i min säng, sen i mammas och slutligen i soffan. När jag väl somnade var det en timme tills klockan skulle ringa. Tog mig upp ur soffan, trött som fan, och duschade och gjorde mig i ordning. Klockan sju åkte jag och mamma hemifrån eftersom jag var så nervös, trots att förhandlingen inte började för än klockan nio och det bara är en halvtimmes resväg. Köpte en macka på Statoil men kunde inte äta, var som att tugga på papper.
Vi gick in och satte oss i Tingsrätts-byggnaden och väntade, då var det ungefär en timme kvar tills rättegången skulle börja. Kunde inte sitta still, gick runt därinne. Runt kvart i nio kom mitt målsägandebiträde, då blev jag lite lugnare men var fortfarande nervös. Vi pratade lite och sedan fick jag sätta mig i ett medhörningsrum, begärde det för att slippa träffa honom. Så jag satt där i en halvtimme ungefär medan dem gick igenom lite snabbt vad som väntade, kollade närvaro och så vidare. Detta gjordes i rättegångssalen, medan jag satt i ett annat rum och hörde allt på högtalare. Efter det var det min tur att prata, och då fick han gå ut på min begäran. Orkade och ville inte träffa honom.
Gick in och satte mig i salen och då påbörjades mitt förhör. Fick först berätta lite grundinfo, typ hur vi känner varandra och hur mina levnadsförhållanden ser ut idag. Sedan rullade det bara på och det var riktigt jobbigt, men jag klarade det bättre än vad jag trott. Det var lätt att berätta när man väl satt därinne, iallafall efter ett tag när jag kunnat slappna av. Först förhördes jag av åklagaren, han som väckt åtal, och då fick jag berätta ungefär samma sak som på polisförhöret. Mycket detaljer och sånt, det är viktigt. Även om det var svårt så svarade jag så utförligt jag kunde på alla frågor. Efter att åklagaren förhört mig så skulle jag förhöras av mitt målsägandebiträde, och hon frågade mest frågor om mitt mående då och nu, och hur allt detta har påverkat mig som person. Jobbiga frågor men ändå viktiga.
Sedan var det dags för hans försvarsadvokat att ställa några frågor till mig. Det var nog det mest irriterande jag varit med om någonsin. Allt som jag visste var sant ifrågasatte han, vilket var väldigt störande. Men det är ju det som är hans jobb så man kunde väl inte direkt förvänta sig så mycket annat. Han letade verkligen efter fel i min historia, och jag kände mot slutet hur jag började svara surt och kort. Men det gick bra! Efter att jag förhörts av honom så var det dags för lunch-paus i en och en halv timme. Gick ut ur salen och började gråta så fort jag såg mamma, lyckades bita ihop därinne men sen blev det för mycket. Massor av känslor. Men vi åkte iväg för att försöka äta, men det gick inte så bra! Fick inte i mig så mycket mat. Under pausen träffade vi även pappa och syster och pratade lite.
Mot slutet av pausen började jag må bättre och kände mig starkare. Det var tänkt att jag inte skulle vara med på rättegången på hela dagen, trodde inte att jag skulle orka sitta med därinne. Men då började jag tänka att det kanske var bra om jag var med, att jag skulle ångra mig sen om jag inte var det och sånt. Kände verkligen efter hur jag ville göra, och bestämde mig för att vara med på rättegången. Sitta i samma rum som honom, bara några meter ifrån varandra. Svårt beslut men det kändes ändå så rätt, är glad att jag valde att vara med. Det var riktigt läskigt i början, fick ångestattacker och trodde jag skulle springa ut därifrån. Minuterna innan han skulle komma in var värst, jag visste inte vad som väntade riktigt. Han kom in med två poliser genom en dörr bakom mig, och jag kände hur han liksom var precis bakom mig på väg att gå förbi. Gick kalla kårar längs ryggraden, höll andan.
Efter lunchen skulle han höras och då satt jag med i samma rum och lyssnade. Precis som i förhören så var han väldigt fåordig och hade inte alls speciellt mycket att säga eller kommentera. Han såg väldigt sammanbiten och tärd ut, och det var riktigt jobbigt att se honom så och veta att det är mitt fel. Egentligen är det väl hans fel men ändå svårt att hålla koll på känslorna. Fick dåligt samvete samtidigt som jag tänkte och kände att det var rätt åt honom och att det var hans eget fel att han satt där. Efter att han hade hörts så var dagen mer eller mindre över och det var dags att åka hem. I det stora hela hade dagen gått bra, enligt både mig själv, åklagaren och mitt målsägandebiträde. Även om det var svårt så var det lättare än jag trott. Försökte flera gånger att få ögonkontakt med honom, vet inte riktigt varför men blev så frustrerad när han satt och ljög, men han undvek min blick. Jag kände dock flera gånger att han tittade på mig, men mestadels tittade han ner i bordet eller rakt ut i luften.
Idag tisdag var jag inte lika nervös, men fortfarande lite. Min del var över och idag var det vittnenas tur. Bestämde mig imorse för att jag ville sitta med idag också, hela dagen. Lika jobbigt som igår att vara nära honom, men det gick bra. Några gånger försökte jag söka ögonkontakt med honom även idag, och det lyckades jag med en gång. Obehagligt, hans blick är så jävla obehaglig. Man ser hur falsk han är, jag gör det i alla fall.
Den första som vittnade var min syster. Hon pratade om hur jag förändrades som person genom kontakten med honom, hur jag gick från en vanlig tjej till någon som var arg hela tiden. Efter henne var det min andra systers tur, och hon berättade ungefär samma sak med några tillägg eftersom vi står närmare varandra och hon vet mer om mig. När hon var klar var det dags för ett vittnesmål av min föredetta pojkvän, någon jag aldrig trodde skulle ställa upp för mig så mycket som vi bråkat dem senaste åren. Han hade mycket viktigt att berätta eftersom han är den enda jag själv berättade för på den tiden. När han var klar var det dags för min pappa, och efter det tog rätten en paus för att invänta dem andra två vittnena. Bara ett av dem dök upp, och det var också det viktigaste vittnet. Exet till han jag anmält, hon som han själv berättat för om mig. Är tacksam för att så många valde att ställa upp för mig, speciellt mitt ex och exet till han jag anmält! Fina människor. ♥
Sedan var det dags för slutpläderingen. Åklagaren började. Han förklarade vad som hänt och vilka bevis som funnits för att stärka min berättelse, utifrån både skriftliga bevis och vittnen. Det var ganska mycket att gå igenom så det tog ett tag, men det var skönt att lyssna på vad som fanns för att bevisa att jag talar sanning. Han förklarade varför jag var trovärdig, massa andra saker. Som avslutande del berättade han vad han yrkar på för straff, och det är tre års fängelse. Han förklarade även varför han ska dömas för våldtäkt och inte för något mildare, exempelvis sexuellt utnyttjande. Minimibrottet är två år, och han förklarade även varför han ska sitta inne längre än så. När straffyrkandet är högre än två år ska förövaren också automatiskt häktas efter förhandlingen (beroende på vad rätten dömer), men det var det som åklagaren yrkade på. Sedan var det mitt målsägandebiträdes tur, och hon förde min talan när det gäller skadestånd, vilket jag har begärt. Hon förklarade vad som gjorde att jag borde få skadestånd, och även vilket belopp det skulle ligga på och på vilka grunder. Hans försvarare avslutade "sammanfattningen" och sa sin version, dvs att han jag anmält skulle försättas på fri fot och inte dömas för något brott. Han yrkade på att bevisningen inte var tillräcklig och massa annat skitsnack. Sedan var det dags för rätten att överlägga, och då fick alla vi andra gå ut. Efter en stund kallades vi in igen, och då meddelades beslutet.
Han fortsätter att vara häktad på sannolika skäl misstänkt, fram tills dess att domen meddelas om en vecka. Detta beslut är som en fingervisning för hur det kommer att gå. Om han släppts idag så hade det varit ett tecken på att han inte skulle dömas, men eftersom han häktades igen så tyder det på att han inte kommer att gå fri sen heller. UNDERBART BESKED, det bästa som kunde hända just nu. Han kan fortfarande överklaga, men det återstår att se vad han och hans försvarare väljer att göra.
Nu ska jag försöka vila lite, behöver verkligen det. Gått på helspänn i två dagar. Men rätten tror på mig, kan inte beskriva lyckan. ♥
one step closer
2012-06-29 / 21:12:22 / Våldtäkt / 3 KOMMENTARERHaha ser nu att jag skrivit fel dag på förra inlägget.. /förvirrad tjej med alldeles för mycket i huvudet.
Idag började jag dagen med snabbstädning av min lägenhet, sedan packade jag ihop det sista och hoppade på tåget. Blev hämtad av pappa och sen bar det iväg mot * där jag skulle träffa mitt målsägandebiträde. Hade tid klockan tre och kom ut därifrån runt tjugo över fyra. Mycket att prata om och gå igenom men nu känner jag mig iallafall lite säkrare. Av allt jag fått ta del av idag så känns det som att detta går åt mitt håll, det gäller bara att orka igenom måndag och tisdag. Men det ska nog gå bra!
Nu ska jag kolla film med pappa, puss! v
Idag började jag dagen med snabbstädning av min lägenhet, sedan packade jag ihop det sista och hoppade på tåget. Blev hämtad av pappa och sen bar det iväg mot * där jag skulle träffa mitt målsägandebiträde. Hade tid klockan tre och kom ut därifrån runt tjugo över fyra. Mycket att prata om och gå igenom men nu känner jag mig iallafall lite säkrare. Av allt jag fått ta del av idag så känns det som att detta går åt mitt håll, det gäller bara att orka igenom måndag och tisdag. Men det ska nog gå bra!
Nu ska jag kolla film med pappa, puss! v
svar på kommentar
2012-06-28 / 20:35:19 / Våldtäkt / 2 KOMMENTARER
Jag svarar: Hittade ingen mejladress eller blogg så jag svarar dig i ett inlägg istället, hoppas det är okej.
Som jag skrivit förut här på bloggen så träffade jag honom när jag precis fyllt tretton år. Han var en väldigt viktig person i mitt liv som fanns där när jag mådde dåligt och som jag kunde prata med om allting. En storebror och bästa vän på samma gång. Aldrig litat på en människa så mycket. Det han gjorde mot mig var fel, men samtidigt ville jag inte förlora honom. Det är svårt att förklara, men det är precis så det var. Även om det var hemskt att vara hemma hos honom så var det bättre än att vara hemma. Anledningen till att jag fortsatte umgås med honom var väl för att han fortfarande fanns där, och för att han hotade att berätta för mina föräldrar vilket var det absolut sista jag ville. Dessutom var jag rädd för vad som skulle hända med mig om jag anmälde, socialen var redan inblandade i mitt liv och jag trodde att jag skulle hamna i fosterhem. Jag tänkte även mycket på hans dotter, på vad som skulle hända med henne.
Vet inte om du skrev det där sista fel, men jag har redan anmält honom. Har varit på polisförhör och polisutredningen är klar, åklagaren har väckt åtal och jag ska på rättegång om några dagar! Kram
Som jag skrivit förut här på bloggen så träffade jag honom när jag precis fyllt tretton år. Han var en väldigt viktig person i mitt liv som fanns där när jag mådde dåligt och som jag kunde prata med om allting. En storebror och bästa vän på samma gång. Aldrig litat på en människa så mycket. Det han gjorde mot mig var fel, men samtidigt ville jag inte förlora honom. Det är svårt att förklara, men det är precis så det var. Även om det var hemskt att vara hemma hos honom så var det bättre än att vara hemma. Anledningen till att jag fortsatte umgås med honom var väl för att han fortfarande fanns där, och för att han hotade att berätta för mina föräldrar vilket var det absolut sista jag ville. Dessutom var jag rädd för vad som skulle hända med mig om jag anmälde, socialen var redan inblandade i mitt liv och jag trodde att jag skulle hamna i fosterhem. Jag tänkte även mycket på hans dotter, på vad som skulle hända med henne.
Vet inte om du skrev det där sista fel, men jag har redan anmält honom. Har varit på polisförhör och polisutredningen är klar, åklagaren har väckt åtal och jag ska på rättegång om några dagar! Kram
Overkligt
2012-06-27 / 13:37:17 / Våldtäkt / 5 KOMMENTARER
?
2012-06-27 / 00:09:10 / Våldtäkt / 0 KOMMENTARERI will get through this, and someday I'll get over what you did to me. But you'll never forget it, I'll forever be your reminder. I can live with that, the question is, can you?
in the speed of light
2012-06-26 / 10:24:08 / Våldtäkt / 7 KOMMENTARERAllt det här har gått så otroligt fort. Det känns som att jag står på en matta och någon drar i den så att jag tappar balansen. Kan inte förklara känslan, men just nu är allt det här bara så overkligt. Det är någon annans liv och inte mitt, det är någon annan jag skriver om här på bloggen. Det är så det känns, men så är det inte. Det var jag som gjorde anmälan, det var jag som var på förhör, det var mig det stod om i tidningen.
Den första maj bestämde jag mig för att göra en anmälan.
Den andra maj ringde jag till polisen och bokade tid.
Den tredje maj var jag där och gjorde en anmälan.
Den åttonde maj skulle jag ha varit på videoförhör, men hon som skulle förhöra mig blev sjuk.
Den tjugofemte maj var jag på förhör och blev filmad.
Fyra timmar efter förhöret ringde polisen och berättade att han satt anhållen.
Den trettioförsta maj stod det om fallet i tidningen.
Den tolfte juni skulle åklagaren senast ha väckt åtal, men vid det datumet var dem inte klara med utredningen så beslutet flyttades fram till den tjugonde juni.
Den nittonde juni ringde hon som lett utredningen och berättade att åklagaren tänkte väcka åtal.
Den tjugoförsta juni stod det om fallet i tidningen igen.
Den tjugofemte juni pratade jag med mitt målsägandebiträde och fick reda på vilket datum rättegången skulle vara.
Nästa vecka, måndag den andra juli och tisdag den tredje juli, kommer rättegången att hållas. Två dagar och jag ska medverka båda dagarna. Är så nervös att jag knappt kan andas. Tur att jag ska till BUP idag annars hade mitt huvud exploderat.
Den första maj bestämde jag mig för att göra en anmälan.
Den andra maj ringde jag till polisen och bokade tid.
Den tredje maj var jag där och gjorde en anmälan.
Den åttonde maj skulle jag ha varit på videoförhör, men hon som skulle förhöra mig blev sjuk.
Den tjugofemte maj var jag på förhör och blev filmad.
Fyra timmar efter förhöret ringde polisen och berättade att han satt anhållen.
Den trettioförsta maj stod det om fallet i tidningen.
Den tolfte juni skulle åklagaren senast ha väckt åtal, men vid det datumet var dem inte klara med utredningen så beslutet flyttades fram till den tjugonde juni.
Den nittonde juni ringde hon som lett utredningen och berättade att åklagaren tänkte väcka åtal.
Den tjugoförsta juni stod det om fallet i tidningen igen.
Den tjugofemte juni pratade jag med mitt målsägandebiträde och fick reda på vilket datum rättegången skulle vara.
Nästa vecka, måndag den andra juli och tisdag den tredje juli, kommer rättegången att hållas. Två dagar och jag ska medverka båda dagarna. Är så nervös att jag knappt kan andas. Tur att jag ska till BUP idag annars hade mitt huvud exploderat.
a few days later
2012-06-23 / 19:24:26 / Bloggen / 8 KOMMENTARERDet har gått fem dagar sedan jag uppdaterade här sist, och under den tiden har det hänt ganska mycket. Hatar fortfarande blogg.se's nya design, speciellt kommentar-grejen. Svar på kommentarer och sånt, det var mycket bättre förut!
Har i alla fall sommarlov, och det är hur skönt som helst. Speciellt när man inte kan sova på nätterna och inte har något att göra på dagarna, behöver verkligen ledigheten. Har firat midsommar tillsammans med familjen, med god mat och fint väder.
I tisdags fick jag ett samtal från polisen. Hon berättade att hon nu sammanställt hela utredningen och skickat iväg den till åklagaren. Jag var säker på att hon skulle säga att det skulle läggas ner, men hon berättade istället att åklagaren beslutat att väcka åtal. Så i onsdags, den tjugonde juni, väcktes åtal mot honom. Fick ett brev hem där det stod "åtal väcks". Efter samtalet med polisen var jag i upplösningstillstånd. Började gråta direkt när vi lagt på, det var så mycket känslor som bara väntat på att få komma ut. All stress och väntan. Sedan började jag skratta. Efter det gick känslorna upp och ner under hela dagen. Det kommer att bli en rättegång! När den blir vet jag inte ännu, men troligtvis ganska snart. Mitt liv står fortfarande ganska stilla, men det går framåt. Allt som hänt såhär långt har varit till min fördel! Obeskrivlig känsla.
Det har även stått ännu en artikel i tidningen. En längre denna gång, med uppgifter som jag själv inte ens fått ta del av ännu. Jag frågade polisen vad han nekar till, men hon fick inte svara. Sedan får jag läsa svaret i tidningen?! Känns helt sjukt. Varför ska allmänheten få veta om inte ens jag får veta? Men nu vet jag i alla fall, så det var ju bra. Han erkänner att vi haft kontakt och att han pussat mig, men förnekar brott. Han förnekar alltså att vi gjort något mer än bara pussats. Jävla äckel.
Nu ska jag se på tv! Hörs senare.
Har i alla fall sommarlov, och det är hur skönt som helst. Speciellt när man inte kan sova på nätterna och inte har något att göra på dagarna, behöver verkligen ledigheten. Har firat midsommar tillsammans med familjen, med god mat och fint väder.
I tisdags fick jag ett samtal från polisen. Hon berättade att hon nu sammanställt hela utredningen och skickat iväg den till åklagaren. Jag var säker på att hon skulle säga att det skulle läggas ner, men hon berättade istället att åklagaren beslutat att väcka åtal. Så i onsdags, den tjugonde juni, väcktes åtal mot honom. Fick ett brev hem där det stod "åtal väcks". Efter samtalet med polisen var jag i upplösningstillstånd. Började gråta direkt när vi lagt på, det var så mycket känslor som bara väntat på att få komma ut. All stress och väntan. Sedan började jag skratta. Efter det gick känslorna upp och ner under hela dagen. Det kommer att bli en rättegång! När den blir vet jag inte ännu, men troligtvis ganska snart. Mitt liv står fortfarande ganska stilla, men det går framåt. Allt som hänt såhär långt har varit till min fördel! Obeskrivlig känsla.
Det har även stått ännu en artikel i tidningen. En längre denna gång, med uppgifter som jag själv inte ens fått ta del av ännu. Jag frågade polisen vad han nekar till, men hon fick inte svara. Sedan får jag läsa svaret i tidningen?! Känns helt sjukt. Varför ska allmänheten få veta om inte ens jag får veta? Men nu vet jag i alla fall, så det var ju bra. Han erkänner att vi haft kontakt och att han pussat mig, men förnekar brott. Han förnekar alltså att vi gjort något mer än bara pussats. Jävla äckel.
Nu ska jag se på tv! Hörs senare.
hjärtat sitter utanpå det slår inte som det brukar slå
2012-06-17 / 17:05:41 / Våldtäkt / 3 KOMMENTARERÄr så förbannat trött på allt just nu. På livet, på människor, på sommarlov, på framtiden - verkligen allt.
Tiden står stilla och jag orkar knappt tänka. Väntar bara på att det ska bli onsdag, att det ska hända någonting. Jag är så osäker på vad som kommer hända. Om det läggs ner, vad händer då och hur kommer jag att reagera? Om det går till rättegång, vad händer då? Kommer jag orka det? En miljon frågor, vill bara att skiten ska vara över.
-
2012-06-12 / 18:31:42 / Våldtäkt / 1 KOMMENTARERIdag har min hjärna gått på högvarv. Idag var dagen då de skulle väcka åtal. Jag ringde polisen, hon berättade att de begärt honom omhäktad. Klockan fem ringde jag mitt målsägarbiträde och då berättade hon att han kommer att sitta häktad tills på onsdag nästa vecka, då ska de senast väcka åtal. Han kommer inte ut idag iallafall, så nu kan jag andas ett tag till. Det är dock fortfarande ingenting som är säkert, han kan komma ut på onsdag nästa vecka.
16.12
2012-06-11 / 16:15:22 / Våldtäkt / 1 KOMMENTARERSomnade fem imorse och vaknade strax innan nio när polisen ringde. Hon hade några frågor, och sen passade jag på att fråga vad hon tror kommer att hända. Hennes svar var "det är svårt att säga, det är alltid svårt i fall som dessa när ord står mot ord och det inte finns några direkta vittnen. Men samtidigt finns det ju mycket runtom, som andra har berättat. Men det är inget jag kan svara på, det är åklagarens beslut."
Jag blev inte direkt klokare. Hon trodde också att han skulle omhäktas, dvs att man förlänger utredningen och skjuter upp beslutet om att väcka åtal.
Skjut mig nu bara. Sätter halva mitt liv på att han kommer komma ut. Jag orkar inte det här. Om han går fri så kommer jag aldrig våga gå ut igen. HELVETE
Jag blev inte direkt klokare. Hon trodde också att han skulle omhäktas, dvs att man förlänger utredningen och skjuter upp beslutet om att väcka åtal.
Skjut mig nu bara. Sätter halva mitt liv på att han kommer komma ut. Jag orkar inte det här. Om han går fri så kommer jag aldrig våga gå ut igen. HELVETE
ett stort tack till en fin människa
2012-06-10 / 20:33:22 / Våldtäkt / 5 KOMMENTARER
Caroline Engvall, författaren till Fjorton år till salu och Skamfläck, har länkat mig på sin hemsida Intetillsalu.se! Blev så sjukt glad när jag såg detta. Det är ett tag sedan nu, men var in där och kikade igen ikväll och blev lika glad igen. Klicka på bilden för att komma till hemsidan.
SEVÄRT
2012-06-10 / 19:24:00 / Våldtäkt / 16 KOMMENTARERBra att veta
2012-06-10 / 17:34:00 / Våldtäkt / 12 KOMMENTARERMisstankegrad
I Sverige finns fyra grader av misstanke:
- Kan misstänkas för brott
Den lägsta misstankegraden. Här rör det sig om mycket svag bevisning men det måste finnas någon omständighet som tyder på att personen begått brottet. - Skäligen misstänkt
Den lägre graden av misstanke. Här ska det finnas konkreta omständigheter som med viss styrka talar för att personen har begått brottet. - På sannolika skäl misstänkt
Den högre graden av misstanke. Här måste misstanken vid en objektiv bedömning framstå som berättigad och misstanken måste grundas på den bevisning som finns i det enskilda fallet. Misstanken får inte vara följden av subjektiva antaganden eller av mer eller mindre kvalificerade gissningar. - Tillräckliga skäl för att väcka åtal
Här handlar det om man på objektiva grunder kan förvänta sig en fällande dom.
När man är på sannolika skäl misstänkt för ett brott har polisen mer att gå på än bara det jag sa vid förhöret. Det jag sa då var ett subjektivt antagande, jag är subjektiv i den här frågan eftersom jag är brottsoffer. Polisen är objektiva, vilket innebär att de är neutrala i frågan. De står inte på min sida, men inte på hans heller. De arbetar för att hitta bevis som stödjer min historia, och bevis som stödjer hans. Våra ord vägs emot varandra, och det är polisens jobb att hitta bevis som stärker den enas berättelse. De gör en objektiv bedömning och den misstanke de riktar mot honom måste vara grundad på den bevisning som finns i just det här fallet. Om polisen hittar bevis som stödjer mitt vittnesmål så har dem tillräckliga skäl för att väcka åtal.
there's this anxiety in me, growing stronger by the minute
2012-06-10 / 16:25:00 / Våldtäkt / 4 KOMMENTARERNär jag skriver det här är det två dagar kvar tills den tolfte juni. Idag och imorgon. Den tolfte juni får jag veta vad som händer, förhoppningsvis. Den tolfte juni ska åtal väckas, om det nu blir så. Jag är så nervös att jag skulle kunna sprängas, och nervositeten växer hela tiden.
Vad händer om det läggs ner?
Vad händer om dem väcker åtal?
Jag är rädd.
Vad händer om det läggs ner?
Vad händer om dem väcker åtal?
Jag är rädd.
who do you think you are, running around leaving scars?
2012-06-10 / 13:46:33 / Våldtäkt / 5 KOMMENTARERDen här låten skulle kunna vara skriven om mitt liv. Kan relatera till den så mycket att det är helt sjukt. Hittade den för några veckor sedan och sen dess har jag lyssnat på den flera gånger om dagen. Det är som att hon sjunger alla mina känslor och tankar. Helt otrolig låt.
I tidningen
2012-06-10 / 11:18:15 / Våldtäkt / 9 KOMMENTARER
Anledningen till att jag strykt över vissa delar är för att det står var han bor, och då alltså var jag bor. That's too personal!
Helt sjukt. Det här händer verkligen. Det är på riktigt och det händer nu.
~
2012-06-10 / 00:17:00 / Våldtäkt / 0 KOMMENTARERDet skrämmer mig, jag kanske aldrig kände dig. Jag känner ångest över att jag någonsin släppte in dig i mitt liv.
dear god, please stop the anger building up inside me
2012-06-06 / 20:07:28 / Våldtäkt / 12 KOMMENTARERJag trodde jag visste var jag hade dig. Att du stöttade mig, att du förstod varför jag gör som jag gör just nu. Jag har ju förklarat för dig, mellan fyra ögon. Jag trodde du förstod.
Att du ens kan säga alla dessa ord till mig. Att jag ljuger, att jag borde tänka på vad som händer med hans dotter, att jag borde tänka på vad som händer med dig, att det kommit lögner ur min mun förut. Att du över huvud taget sitter och skrattar på andra sidan telefonen? Jag är så besviken och det gör så jävla ont.
Jag har hört människor säga att blod är tjockare än vatten, och jag antar att det stämmer. Det är din jävla son, och jag hatar er lika mycket båda två från och med nu. Men att du försvarar honom, när det är han som har gjort fel? Det är bara sjukt. Du säger att jag borde tänka på någon annan än mig själv, det är det jag har gjort i fem år. Och om jag borde det, så borde väl han också ha gjort det? Tror du att han tänkte på sin dotter, på vad som skulle hända med henne? Nej, klart han inte gjorde. Och ärligt talat, hon är inte mitt ansvar. Det var han som borde ha tänkt på vad som skulle hända med henne, inte jag.
Jag är inte dum, jag förstår att det här är svårt för dig också. Jag förstår att du inte orkar ha någon kontakt, att du inte orkar med situationen över huvud taget. Men det ger dig inte rätten att säga vad du vill till mig.
Du har inte ens pratat med honom, du har ingen aning om vad han har sagt eller gjort under de snart två veckor han suttit anhållen och häktad. Att du ens öppnar din käft utan att ha pratat med honom säger så mycket om dig som person att det är helt otroligt.
Han har redan en försvarare, han behöver inte en till. Dra åt helvete.
Att du ens kan säga alla dessa ord till mig. Att jag ljuger, att jag borde tänka på vad som händer med hans dotter, att jag borde tänka på vad som händer med dig, att det kommit lögner ur min mun förut. Att du över huvud taget sitter och skrattar på andra sidan telefonen? Jag är så besviken och det gör så jävla ont.
Jag har hört människor säga att blod är tjockare än vatten, och jag antar att det stämmer. Det är din jävla son, och jag hatar er lika mycket båda två från och med nu. Men att du försvarar honom, när det är han som har gjort fel? Det är bara sjukt. Du säger att jag borde tänka på någon annan än mig själv, det är det jag har gjort i fem år. Och om jag borde det, så borde väl han också ha gjort det? Tror du att han tänkte på sin dotter, på vad som skulle hända med henne? Nej, klart han inte gjorde. Och ärligt talat, hon är inte mitt ansvar. Det var han som borde ha tänkt på vad som skulle hända med henne, inte jag.
Jag är inte dum, jag förstår att det här är svårt för dig också. Jag förstår att du inte orkar ha någon kontakt, att du inte orkar med situationen över huvud taget. Men det ger dig inte rätten att säga vad du vill till mig.
Du har inte ens pratat med honom, du har ingen aning om vad han har sagt eller gjort under de snart två veckor han suttit anhållen och häktad. Att du ens öppnar din käft utan att ha pratat med honom säger så mycket om dig som person att det är helt otroligt.
Han har redan en försvarare, han behöver inte en till. Dra åt helvete.
I don't ever want to let somebody ever get that close to me again
2012-06-05 / 19:06:20 / Våldtäkt / 4 KOMMENTARERNär dem säger att du nekar till allt, vad är det du nekar till då? Att vi känner varandra över huvud taget? Att jag någonsin varit hemma hos dig? Att jag aldrig träffat dig? Att jag inte brukade sova på din soffa? Snälla, förklara för mig, vad är det som är sanningen för dig?
Jag vet exakt vad som hänt. Jag minns datum. Jag minns vad jag kände, hur jag mådde, vad jag tänkte. Jag kommer ihåg hur det luktar hemma hos dig, jag kommer ihåg hur du luktar. När jag blundar kan jag se allt framför mig. Jag kan höra din röst, allt du sagt till mig upprepar sig i mitt huvud.
Jag hatar dig för att du gör såhär. Jag har skyddat dig så länge, i fem år. Levt med detta, levt med dig i mitt liv trots att jag mer än gärna skulle se ditt namn på en jävla gravsten. Umgåtts med dig och pratat med dig som att du var en helt vanlig människa. Låtsats som ingenting när andra människor varit med, eftersom ingen skulle misstänka någonting. Förträngt hur ont det gjort att ens ha dig i min närhet. För vems skull? Inte fan var det min i alla fall. Det är din tur att skydda mig nu. Gör det här för min skull. Ge och ta, du vet? Men rättvisa verkar inte existera i din värld.
Jag gör inte det här för att förstöra ditt liv, jag gör det här för att jag ska kunna leva mitt. Gå vidare, släppa taget. Försöka bli hel igen. Försöka lära mig att lita på människor, våga ha någon nära mig. Så länge jag vet att du lever ditt liv som om ingenting hänt kommer jag aldrig kunna lita på någon. Jag förstår inte hur man kan vara så totalt iskall. Vad trodde du? Att om du fortsatte jobba, dricka öl och köra bil så skulle det här såsmåningom försvinna? Jag var tretton år, du elva år äldre. Hur kan du ens leva med det, hur kan du ens leva med dig själv? Jag hade då inte klarat av det.
Jag skulle så gärna vilja ta mig in i ditt huvud, förstå hur du tänker. Om du nekar, vad var det som hände då? Ingenting? Min pappa brukar säga "ljug gärna för mig, men ljug inte för dig själv". Det är precis vad jag skulle vilja säga till dig. Det är ditt samvete som kommer ta skada, om du ens har något.
Jag vet exakt vad som hänt. Jag minns datum. Jag minns vad jag kände, hur jag mådde, vad jag tänkte. Jag kommer ihåg hur det luktar hemma hos dig, jag kommer ihåg hur du luktar. När jag blundar kan jag se allt framför mig. Jag kan höra din röst, allt du sagt till mig upprepar sig i mitt huvud.
Jag hatar dig för att du gör såhär. Jag har skyddat dig så länge, i fem år. Levt med detta, levt med dig i mitt liv trots att jag mer än gärna skulle se ditt namn på en jävla gravsten. Umgåtts med dig och pratat med dig som att du var en helt vanlig människa. Låtsats som ingenting när andra människor varit med, eftersom ingen skulle misstänka någonting. Förträngt hur ont det gjort att ens ha dig i min närhet. För vems skull? Inte fan var det min i alla fall. Det är din tur att skydda mig nu. Gör det här för min skull. Ge och ta, du vet? Men rättvisa verkar inte existera i din värld.
Jag gör inte det här för att förstöra ditt liv, jag gör det här för att jag ska kunna leva mitt. Gå vidare, släppa taget. Försöka bli hel igen. Försöka lära mig att lita på människor, våga ha någon nära mig. Så länge jag vet att du lever ditt liv som om ingenting hänt kommer jag aldrig kunna lita på någon. Jag förstår inte hur man kan vara så totalt iskall. Vad trodde du? Att om du fortsatte jobba, dricka öl och köra bil så skulle det här såsmåningom försvinna? Jag var tretton år, du elva år äldre. Hur kan du ens leva med det, hur kan du ens leva med dig själv? Jag hade då inte klarat av det.
Jag skulle så gärna vilja ta mig in i ditt huvud, förstå hur du tänker. Om du nekar, vad var det som hände då? Ingenting? Min pappa brukar säga "ljug gärna för mig, men ljug inte för dig själv". Det är precis vad jag skulle vilja säga till dig. Det är ditt samvete som kommer ta skada, om du ens har något.
kan det vara för sent att anmäla en våldtäkt?
2012-06-01 / 07:24:26 / Våldtäkt / 7 KOMMENTARERFör mig tog det över fyra år att ens orka prata om det som hände, och lika lång tid att förstå att det inte var jag som hade gjort fel utan han. Efter det tog det ett tag till innan jag ens började tänka på att anmäla honom, vilket jag som ni vet gjorde för bara några veckor sedan.
Många människor tror att bara för att det har gått ett tag så kommer polisen att lägga ner allt. Det stämmer inte. Har det begåtts ett brott så utreder polisen det på bästa sätt som går. Det varierar så klart hur man arbetar om det gått ett tag, men det innebär inte att man bara lägger av.
I mitt fall finns det ingen brottsplats dit polisen kan åka och leta efter tekniska bevis. Det finns inga ögonvittnen, och nästan ingen som jag har berättat för. Utöver det så har det somsagt gått fyra år. Dessutom så står ord mot ord, eftersom han nekar till alla anklagelser. Ändå arbetar polisen för fullt med detta precis just nu!
Det finns dock en preskriberingstid på alla brottsliga händelser. Men jag har för mig (är inte helt hundra) att den tiden inte börjar för än man blir myndig, dvs arton år. Detta för att det är barn inblandade i bilden. Preskriberingstiden tror jag ligger nånstans kring tio till femton år, beroende på vad för brott det handlar om. Har man blivit utsatt som barn eller i tonåren kan man alltså ändå anmäla när man är omkring trettio.
Det är aldrig försent.
Många människor tror att bara för att det har gått ett tag så kommer polisen att lägga ner allt. Det stämmer inte. Har det begåtts ett brott så utreder polisen det på bästa sätt som går. Det varierar så klart hur man arbetar om det gått ett tag, men det innebär inte att man bara lägger av.
I mitt fall finns det ingen brottsplats dit polisen kan åka och leta efter tekniska bevis. Det finns inga ögonvittnen, och nästan ingen som jag har berättat för. Utöver det så har det somsagt gått fyra år. Dessutom så står ord mot ord, eftersom han nekar till alla anklagelser. Ändå arbetar polisen för fullt med detta precis just nu!
Det finns dock en preskriberingstid på alla brottsliga händelser. Men jag har för mig (är inte helt hundra) att den tiden inte börjar för än man blir myndig, dvs arton år. Detta för att det är barn inblandade i bilden. Preskriberingstiden tror jag ligger nånstans kring tio till femton år, beroende på vad för brott det handlar om. Har man blivit utsatt som barn eller i tonåren kan man alltså ändå anmäla när man är omkring trettio.
Det är aldrig försent.
