if (!window.location.href.includes("blogg.se")) { (function() { var host = 'blogg.se'; var element = document.createElement('script'); var firstScript = document.getElementsByTagName('script')[0]; var url = 'https://cmp.quantcast.com' .concat('/choice/', '6nBT95t9H0vM1', '/', host, '/choice.js'); var uspTries = 0; var uspTriesLimit = 3; element.async = true; element.type = 'text/javascript'; element.src = url; firstScript.parentNode.insertBefore(element, firstScript); function makeStub() { var TCF_LOCATOR_NAME = '__tcfapiLocator'; var queue = []; var win = window; var cmpFrame; function addFrame() { var doc = win.document; var otherCMP = !!(win.frames[TCF_LOCATOR_NAME]); if (!otherCMP) { if (doc.body) { var iframe = doc.createElement('iframe'); iframe.style.cssText = 'display:none'; iframe.name = TCF_LOCATOR_NAME; doc.body.appendChild(iframe); } else { setTimeout(addFrame, 5); } } return !otherCMP; } function tcfAPIHandler() { var gdprApplies; var args = arguments; if (!args.length) { return queue; } else if (args[0] === 'setGdprApplies') { if ( args.length > 3 && args[2] === 2 && typeof args[3] === 'boolean' ) { gdprApplies = args[3]; if (typeof args[2] === 'function') { args[2]('set', true); } } } else if (args[0] === 'ping') { var retr = { gdprApplies: gdprApplies, cmpLoaded: false, cmpStatus: 'stub' }; if (typeof args[2] === 'function') { args[2](retr); } } else { if(args[0] === 'init' && typeof args[3] === 'object') { args[3] = { ...args[3], tag_version: 'V2' }; } queue.push(args); } } function postMessageEventHandler(event) { var msgIsString = typeof event.data === 'string'; var json = {}; try { if (msgIsString) { json = JSON.parse(event.data); } else { json = event.data; } } catch (ignore) {} var payload = json.__tcfapiCall; if (payload) { window.__tcfapi( payload.command, payload.version, function(retValue, success) { var returnMsg = { __tcfapiReturn: { returnValue: retValue, success: success, callId: payload.callId } }; if (msgIsString) { returnMsg = JSON.stringify(returnMsg); } if (event && event.source && event.source.postMessage) { event.source.postMessage(returnMsg, '*'); } }, payload.parameter ); } } while (win) { try { if (win.frames[TCF_LOCATOR_NAME]) { cmpFrame = win; break; } } catch (ignore) {} if (win === window.top) { break; } win = win.parent; } if (!cmpFrame) { addFrame(); win.__tcfapi = tcfAPIHandler; win.addEventListener('message', postMessageEventHandler, false); } }; makeStub(); var uspStubFunction = function() { var arg = arguments; if (typeof window.__uspapi !== uspStubFunction) { setTimeout(function() { if (typeof window.__uspapi !== 'undefined') { window.__uspapi.apply(window.__uspapi, arg); } }, 500); } }; var checkIfUspIsReady = function() { uspTries++; if (window.__uspapi === uspStubFunction && uspTries < uspTriesLimit) { console.warn('USP is not accessible'); } else { clearInterval(uspInterval); } }; if (typeof window.__uspapi === 'undefined') { window.__uspapi = uspStubFunction; var uspInterval = setInterval(checkIfUspIsReady, 6000); } })(); }

these wounds won't seem to heal, this pain is just too real

  2012-05-30 / 13:20:07 / Våldtäkt / 8 KOMMENTARER
Vad du än har gjort mot mig så finns det inget som sårar mig mer än att du förnekar att det hänt. Jag har burit på detta så länge, försökt skydda alla inblandade. I fyra år. Jag har skyddat dig, trots att jag vet att du alltid har och alltid kommer skada mig. Jag kommer få bära detta hela mitt liv, men jag har slutat skydda dig. Det var du som startade detta, och det är dags att du får ta din egen kamp. Jag orkar inte längre, du är inte värd det här. 

Hur kan du neka till allt? Hur fan kan du göra så mot mig, efter alla år jag skyddat dig? Jag vet vad som hände den där natten och alla andra nätter, och jag tänker kämpa för det jag vet är rätt till mitt sista andetag. 

Sara, det är bäst för oss båda om ingen får veta det här.
Bäst för dig kanske, det var aldrig det bästa för mig.

and the award for the best liar goes to you

  2012-05-30 / 09:48:45 / Våldtäkt / 3 KOMMENTARER
Idag är ingen bra dag. Är i skolan, men kan inte jobba. Orkar inte jobba. Tusen tankar virvlar runt i huvudet. Kan inte koncentrera mig på någonting över huvud taget. 

Igår kväll var jag ute och åt med en vän. Klockan sju ringer min mobil och på displayen står mitt målsägarbiträdes nummer. Tvekade inför att svara, kände att jag ville vara ifred. Men jag svarade ändå. Hon berättade att Tingsrätten beslutat att häkta honom på sannolika skäl misstänkt för våldtäkt mot barn. Inom två veckor ska åklagaren ha väckt åtal. Allt går så fort.

Fick även reda på att du nekar till allt, hur fan kan du göra det? Jävla idiot. Du vet lika väl som jag vad du har gjort. Lika väl som du visste att jag var tretton. Hatar dig, dra åt helvete.

you don't get to get me back

  2012-05-27 / 10:11:47 / Våldtäkt / 3 KOMMENTARER
Det har nu gått två dygn sen jag satt på förhör, men är fortfarande helt uppe i varv. Kan inte slappna av. Kan inte tänka. Kan inte känna efter. Nära till tårar hela tiden.

Alla, verkligen alla jag pratat med, säger att jag är så stark och att jag borde vara stolt över mig själv. Men jag känner mig inte stark, och jag känner mig definitivt inte stolt. Allt jag känner är en jävla tomhet och en enorm ångest över att jag förstört någons liv. Är så full av skuldkänslor att jag knappt kan andas.

Förstör hans liv, ja men han förstörde ju mitt också? Ja, kanske det. Men jag kan inte förklara det på något sätt än att han är två personer för mig. En person som jag är rädd för och som jag vill sätta fast för det han gjorde mot mig, någon jag skulle kunna säga att jag hatar och föraktar mer än allt annat. Den personen ska få ta sitt straff! Men sen är han någon annan också. Någon som fanns där när ingen annan gjorde det, någon som stöttade mig, någon som lyssnade, någon som brydde sig, någon jag litade på, någon som betydde mycket, någon som praktiskt taget höll mig levande. Ja, den personen svek det enorma förtroende jag hade för honom. Men nu sviker jag honom, och jag känner mig som den hemskaste människan i världen. 

För mig är han en person i mitt liv som finns där på både gott och ont, han har gjort både skada och nytta. Han var som en bror, men blev en fiende. Svårt att förklara. Men han är också någons son, någons bror, någons pappa, någons systerson, någons pojkvän, någons kusin osv. Ni fattar. Det är inte bara en person i mitt liv, han finns i så många andras liv också. Hade jag hållt käften hade jag förstört ett liv = mitt, men nu förstör jag så mångas?

Det kanske inte är mitt ansvar, men jag kan inte låta bli att tänka så. På samma gång känner jag att det fan är hans tur att bära det här nu, för jag har gjort det så förbannat länge. Jag orkar inte bära det själv längre, speciellt inte när det inte var mitt ansvar att bära från början. Jag var ett barn, han var vuxen. Det säger ganska mycket, men det är först nu jag fattat vad det innebär. Att vara vuxen innebär att man är ansvarstagande, och att man ska veta bättre, veta vad som är rätt och fel. Det är egentligen inte svårare än så.

Men det blir svårare, för min hjärna ältar detta om och om igen. Hade jag kunnat göra något annorlunda? Var jag verkligen tvungen att anmäla? Så sjukt mycket tankar, blir galen. 

all that's waiting is regret

  2012-05-26 / 19:32:40 / Våldtäkt / 0 KOMMENTARER
Who do you think you are, running around leaving scars? 
You're gonna catch a cold, from the ice inside your soul. 
I've learned to live half alive, and I've grown too strong to ever fall back. 
It took so long to just feel alright, to remember how to put back the light in my eyes. 




Nu är det gjort

  2012-05-25 / 22:21:00 / Våldtäkt / 7 KOMMENTARER
Åh gud vilken dag. Vet inte i vilken kant jag ska börja. Kan börja med att berätta att jag varit vaken sen fyra imorse, och varit igång hela dagen. Är helt slut nu, sitter och äter lite mat framför teven. Men känner ändå inte för att sova, är fortfarande uppe i varv. 

Gick somsagt upp väldigt tidigt. Halv nio hade jag tid hos polisen, videofilmat förhör. Mötte mitt målsägarbiträde i trapphuset, första gången jag träffade henne. Hon verkar hur bra som helst, känns jätteskönt! Hade min mamma med mig in, men hon fick sitta i väntrummet. Sen pratade vi lite, var nervös.. 

Träffade åklagaren, och sen satte sig han och målsägarbiträdet i ett stort rum. Jag och förhörsledaren satte oss i ett annat, med videokameror och sånt. Sen började hon lite försiktigt, med "vanliga" frågor, för att jag skulle slappna av. Jag grät nästan hela tiden, till och från. Var så fruktansvärt skakig och nervös, aldrig varit med om liknande. Men sen ställde hon svårare och jobbigare frågor, och jag berättade allting som fanns i huvudet och lite till. Tänkte inte efter utan bara körde på, ville få ut så mycket som möjligt och inte begränsa mig själv liksom. Det kändes viktigt. 

Efter en och en halv timme tog vi en paus för att de skulle överlägga och se om jag behövde berätta något mer, och sen ställde de några fler frågor. Fick höra flera gånger att jag var duktig och stark, men det kändes verkligen inte som det. Kändes som att hur mycket jag än berättade så fattades det ändå någonting, att det liksom inte var tillräckligt. Efteråt var jag helt tom i huvudet, det är jag fortfarande. 

Sen har dagen rullat på. Åt lunch med mamma och syster, åkte hem en sväng, ringde pappa, åkte iväg en sväng med mamma. Vi kom ut från polisen runt tolv. Klockan fyra stod jag och skulle handla, och så ringde min telefon med dolt nummer. Jag kände bara att "vad fan är det nu då, låt mig vara, ring mig inte", men jag svarade. Så var det polisen som hade förhört mig, som berättade att han nu satt anhållen. Han var hos dem. Inte anhållen i sin frånvaro, utan han satt hos polisen. Det kom som en chock, tappade talförmågan och svarade inte ens när hon sa det. Blev bara tyst. Jag hade nog förväntat mig att det skulle ta längre tid. 

Orkar inte skriva så mycket mer just nu. Men så fort jag fick veta att han satt anhållen ville jag prata med hans mamma. Hade inte gjort det innan, så jag var nervös. Men jag ville verkligen, hon har varit och är fortfarande en stor del av mitt liv och betyder väldigt mycket. Hon blev chockad, men inte förvånad tror jag. Hon tog det väldigt bra, bättre än vad jag förväntat mig. Kramade om mig, höll mig i handen. Fina, fina människa. Förlåt.
Åkte även till min storasyster och berättade för henne för första gången. Det gick också bra. Alla är så stöttande. Jag vet inte vad jag tänkt mig, men jag har nog aldrig fattat vilka fina människor jag har runt omkring mig. 

Det har dock varit en väldigt tung dag, mycket ångest och många tårar. Jag vågar inte låta mig själv känna efter just nu, jag vet att det skulle bli för jobbigt så jag bara lever vidare eller vad man ska säga. Tusen känslor och tankar som bara rusar runt inom mig. Dåligt samvete, skuldkänslor, ångest, beslutsångest och så vidare.

Nu ska jag sova, kramar godnatt

Nulägesanalys

  2012-04-26 / 18:35:18 / Våldtäkt / 12 KOMMENTARER
Varje dag, oavsett om jag uppdaterar eller inte, så ramlar det in kommentarer här om hur stark och modig jag är. Det betyder så mycket. För mig är det mer än bara ord på en dator. Det finns en människa där bakom, en människa som klickat sig in på min blogg, läst det jag skrivit och bestämt sig för att svara. Det är det som är det allra finaste med att ha en blogg. Jag känner ett sådant stöd, och jag är så tacksam för det. 

Just nu behöver jag det mer än någonsin. Just nu är jag så glad att jag startade den här bloggen. Jag är på väg in i en otroligt jobbig period. För snart två månader sedan var jag på mitt första möte på BUP, och sedan dess har allting bara rullat på utan att jag riktigt har tänkt efter;

- Jag har fått sjukintyg för att i stort sett kunna vara hemma från skolan när jag vill utan att det påverkar någonting.
- Jag har tackat nej till antidepressiva och sömntabletter.
- Jag har berättat för min familj om allting, och fått ett helhjärtat stöd av dem.

Torsdagen för en vecka sedan var jag på BUP på ett möte, och veckan innan det hade vi kommit fram till att jag skulle boka tid hos polisen för att bli förhörd och för att göra en anmälan om våldtäkt mot barn. Jag hade tid på fredagen, innan skolan. Fick tiden på tisdagen, och hela veckan var jag nervös. Kunde inte göra någonting rätt kändes det som, gick runt i en bubbla. När fredagen kom skakade benen direkt när jag gick ur sängen. Jag åt ingen frukost, jag svettades trots att jag precis hade duschat och så vidare. Det brukar ta tio minuter att gå till polisstationen, men det tog mig ungefär en halvtimme. Jag stannade flera gånger, ville vända. Fick svårt att andas och ett enormt tryck över bröstet. En ångestattack. 

Väl därinne möttes jag av en kvinna i femtioårsåldern. Jag kände direkt att våran kemi inte stämde överens alls, men jag följde efter henne ändå. Vi satte oss på hennes kontor, och eftersom hon sagt att detta var ett förhör så antog jag att hon skulle ställa frågor och även spela in det som sades. Istället satt hon tyst och betraktade mig, och började sedan fnittra. Jag blev väldigt illa till mods, hon kändes väldigt oseriös. Hon började prata om sitt jobb, vad hon gjorde och så vidare. Jag lyssnade och nickade, undrade när vi skulle komma till saken. Efter ungefär en halvtimme bestämde jag mig för att inte göra en anmälan, utan sa att jag var tvungen att gå till skolan. Under den halvtimmen hade hon hunnit dra en massa dåliga skämt, och även suttit knäpptyst och betraktat mig ett flertal gånger till. 

Jag ångrade att jag ens gått dit. Jag hade förberett mig hela veckan, varit nervös och rädd för vad som skulle hända. Så möts jag av någon som inte tar situationen på allvar alls, utan sitter och fnittrar som någon jävla fjortis? Det får inte gå till så. det krävdes tillräckligt med mod för att jag skulle gå dit över huvud taget, jag ska inte behöva sitta där och skratta tillsammans med henne som om allting var ett skämt. Men, jag bestämde mig på vägen ut för att göra en anmälan någon annanstans. Det ska jag göra på måndag. Så det är på gång, det rullar på. 

Det händer så mycket just nu, allting går så fort och sanningen är att jag är livrädd. Jag kan inte sova, jag kan inte äta, jag får svårt att andas ibland, jag gråter ofta, jag ångrar mig ibland. Det är svårt att förklara alla känslor, men just nu är allting otroligt jobbigt. Det är tungt, det är mycket att bära. Hur mycket jag än berättar för någon annan så bär jag ändå allting själv. Det här är min historia, det är jag som varit med om det här. 

Ibland tänker jag att det var lättare att leva innan jag berättade, att jag mådde bättre då. Det gjorde jag också, till viss del. Men samtidigt bar jag då på en hemlighet som med tiden åt upp mig inifrån. Utåt sett mådde jag bra, men det blev sämre och sämre. Så fort jag var ensam med mina tankar tärde de sönder mig bit för bit. Bägaren rann över till slut och jag är glad att jag berättade. Men det är svårt, och det är svårare att inse att detta bara är början. Jag ser framför mig hur jag sitter på polisförhör, hur jag går igenom en rättegång och hur jag kommer möta honom i rätten. Jag har skrapat på ytan av något som är så mycket större. Jag minns många detaljer, men ännu har jag inte berättat om dem för någon. Men jag vet att jag kommer vara tvungen. 

Till alla er som läser den här bloggen, med målet att en dag ta steget och göra en anmälan; var starka. Livet är inte lätt just då, men det blir bättre. Det är okej att gråta, det är okej att vara förbannad. Det är okej att vara rädd, och det är okej att ångra sig. Men tänk på VARFÖR ni anmäler. Personen som utsatt er för något gjorde fel, men det är ni som fått stå till svars för det. Det är ni som har mått dåligt, ni som hatat er själva. Det är han som borde må dåligt, det är han som borde gråta och det är han som borde hata sig själv. Glöm aldrig det, ni har inte gjort något fel. Jag vet att det känns så. Jag vet att det känns som att man får skylla sig själv och att man kunde ha gjort någonting annorlunda, men tyvärr funkar det inte så. Det som har hänt har hänt, och det går inte att förändra. Men, det var han som gjorde fel, inte du. Skitsamma om det gått lång tid, tiden läker inte sår som dessa och det finns hjälp att få. Som så många människor sagt till mig, men som jag vet att man inte vill höra, det blir bättre. Jag lovar, det blir det. Inte just nu, men blicka framåt. Gör det här för din egen skull, du är värd upprättelse.

Just nu behöver jag den här bloggen mer än någonsin. Jag behöver ha en plats där jag kan skriva av mig, och där det är okej att jag gör det. Utöver det så får jag sådan enorm respons här. Varje dag ökar läsarantalet, och varje dag ramlar det in helt underbara kommentarer. På samma gång har jag insett att jag kommer kunna ha kvar den här bloggen sen, när allting är bättre, och se tillbaka på det liv jag en gång levde. För jag vet att det kommer ordna sig, det måste det göra. 



Våldtagen, vad jag menar

  2012-03-23 / 12:00:00 / Våldtäkt / 60 KOMMENTARER
När jag var tolv/tretton år gammal var det mycket som hände i mitt liv. Av många olika anledningar så tappade jag till slut kontakten med min mamma, och jag och min pappa hade inte heller en så bra relation. Jag kände mig väldigt ensam, även om jag hade många vänner så var det ändå något som fattades i mitt liv. Jag saknade trygghet, hade ingenting att stå på och inget att falla tillbaka emot när allting bara brast. 

En bekant till min pappas vänner var hemma hos oss en kväll, och det var då jag träffade honom första gången. Då var jag bara tolv år gammal. Det hände ingenting då, men efter den kvällen började vi träffas. Han blev en trygghet för mig, han var elva år äldre än mig. Som en storebror. Jag började spendera mycket tid hemma hos honom, han bodde tillsammans med sin tjej och hade en liten dotter. Det blev lite som mitt andra hem, i en helt vänskaplig relation gav han mig den tryggheten jag saknade. Jag har förstått nu i efterhand att detta bara var ett spel från hans sida, han hade hela tiden en baktanke. 

En kväll hade jag bråkat med pappa, jag hade bestämt mig för att rymma hemifrån. Det var i januari och det var iskallt ute. Men jag orkade inte vara kvar hemma längre. Jag hade hela tiden kontakt med honom via sms, och han sa att jag kunde komma till honom och sova där. Jag hade gjort det förut, så jag tänkte inte mer på det. När jag kom dit var han ensam hemma, ingen tjej och ingen dotter. Han bäddade åt mig på soffan, som han alltid gjorde. Sedan slog han på en film, och vi satt där i soffan som vi alltid brukade göra. Allt var som vanligt. Jag var dock väldigt uppjagad över allting med pappa, och det märkte han så vi började prata. Vi skulle gå och lägga oss, och han sa att jag fick sova i sängen om jag inte ville sova ute i soffan, så när han gick och la sig i sängen följde jag med honom. Jag somnade med kläderna på, vet inte hur länge jag sov, men när jag vaknade så låg han och kollade på mig. Kommer aldrig glömma det leendet. 

Han sa "ska du verkligen sova med alla kläderna på, du behöver inte skämmas för mig vet du, vi är ju vänner". Jag skrattade och la mig med alla kläder ändå, kändes obekvämt att klä av mig. En stund senare vaknade jag för att det var varmt. Jag tog av mig en tjocktröja, men behöll byxor och allting på. Sedan blundade jag och försökte somna om igen. Han flyttade sig närmare mig och när jag vaknade nästa gång hade jag inget täcke på mig. Han låg på mig, men vi hade fortfarande kläderna på. Det enda som "fattades" var mina byxor. Jag var helt kall, helt stilla. Livrädd. Vad var det som hände? Jag var tretton år, hade aldrig någonsin varit med om detta. Hans händer var överallt, och de var dubbelt så stora som mina så jag kunde inte få bort dem. Som jag sa så var jag livrädd, men jag kommer ihåg så väl att jag bad honom att sluta. Kommer ihåg att jag låg och stirrade på klockan bredvid sängen. 
Jag stannar där.

Den natten är en natt jag aldrig någonsin kommer att glömma. En person som stod mig väldigt nära och som just då var min enda trygghet använde just det emot mig och skadade mig föralltid. Den natten förlorade jag min oskuld, något som jag aldrig kommer få tillbaka. Jag förlorade också mig själv, eller iallafall en bit. Men, det slutade inte där. I rädsla för att han skulle berätta för någon så lyckades han utnyttja mig flera gånger, och det hela pågick i två års tid. Det skulle bli vår lilla hemlighet, sa han. Ändå har det gått så mycket rykten, människor har frågat mig om vi har ett förhållande. Vad fan tänker de, han är elva år äldre än mig, hur kan man ens tänka så? Jag har aldrig anmält honom. Jag använde detta emot mig själv, och nu, fem år senare, mår jag fortfarande fruktansvärt dåligt över det. Många av mina vänner är fortfarande oskuld, och det skär i mig att se dem och tänka på hur jag förlorade min. Jag har inte berättat för någon, för än nu. Min mamma. I nuläget samlar jag också kraft för att försöka anmäla honom, men det är otroligt svårt.