Det här är förmodligen den fråga jag fått besvara allra mest under de senaste två veckorna. Sanningen är att det inte finns något enkelt svar på den frågan. Det finns inget "såhär gör du för att hitta orken"-knep som fungerar för alla. 

Om jag ska vara helt ärlig så hade jag nog aldrig tänkt anmäla. Det låter som raka motsatsen till allt jag just nu predikar för, men så var det. Under fyra års tid byggde jag upp ett liv som i grund och botten stod och svajade på en lögn. Nästan ingen visste vad jag hade varit med om och jag kan med handen på hjärtat säga att jag hellre hade dött än låtit någon annan komma in bakom mina murar. Idag vet jag också att jag inte hade klarat av det psykiskt. Jag tror, precis som jag sagt så många gånger förut, att man måste läka själv innan man kan släppa in någon annan. Innan jag kunde släppa in andra i mitt mörker behövde jag veta var jag hade mig själv. Jag behövde lära mig att leva med det som hade hänt, lära mig att acceptera den nya delen av mig som jag aldrig hade bett om att få. 

Det kommer en stämpel från ingenstans när man blir våldtagen. Helt plötsligt är man inte samma gamla vanliga tjej längre. Jag vägrade bära den stämpeln, jag vägrade se mig själv som "tjejen som blivit våldtagen". Jag skämdes så otroligt mycket för något som jag idag vet att någon annan borde skämmas över. Men saken är den att jag var ett barn och den här människan tog ifrån mig precis allt som jag kände igen hos mig själv. Över en natt var jag en helt annan människa, inifrån och ut. Han hade haft sönder så mycket mer än de skador han orsakade fysiskt. Han våldtog hela mig, inte bara min kropp. 

Under de fyra år som följde efter det första övergreppet gjorde jag precis allt för att ingen skulle märka att det hade hänt. Jag och min första pojkvän, han som senare skulle komma att vittna i rättegången, bestämde oss för att gå ut med nyheten att han hade tagit min oskuld. Ingen skulle få veta att den hade slitits ifrån mig nästan ett år tidigare. Jag blev en mästare på att skådespela. Jag skötte skolan, umgicks med vänner och var som vilken annan tjej som helst. Att jag kunde vakna mitt i natten av mardrömmar eller att jag grät mig själv till sömns lyckades jag gömma undan bakom min fasad. Det enda som visade att jag dolde någonting var att jag hatade när människor kom nära mig. Ingen fick se mina riktiga känslor, det gick bara inte. Under en period i mitt liv lät jag inte ens människor komma in i mitt sovrum. Jag stängde av hela världen och släppte bara in människor på tillräckligt avstånd. Aldrig mer skulle jag låta någon komma så nära att den kunde såra mig. 

Fasaden var viktig för mig, den skyddade jag till vilket pris som helst. Övergreppen fortsatte dock trots att jag hade förhållanden, ända fram till mitt första seriösa förhållande. När jag träffade den killen förändrades allt. Kärlek fick en ny innebörd. Allt blev så fint på något sätt och jag blev starkare. Jag mådde bättre, orkade resa mig upp igen. Vi blev tillsammans och jag flyttade trettio mil bort från Dalarna och all skit som hade hänt där. När jag och den här killen gjorde slut var jag livrädd att jag skulle falla tillbaka i gamla mönster och rasa ihop igen, men jag höll mig kvar på fötterna. 

Han visste ingenting under hela vårt förhållande. Tänk er att bevara den hemligheten för någon man levt med i arton månader, det var verkligen inte lätt. Att inte kunna förklara varför jag blev arg helt utan anledning, eller varför jag började gråta för småsaker. Han förstod ingenting och det kan jag inte klandra honom för, jag lämnade inte direkt några ledtrådar. Det tärde mycket på vårt förhållande, och till slut gick allt sönder. Men inte jag, jag var fortfarande hård som sten. Ett tag till iallafall. 

Jag gick runt som i en bubbla. En sluten bubbla utan vare sig in- eller utgångar. Ingen kunde komma in och jag kunde inte komma ut. Men jag och min bubbla fortsatte vandra framåt i livet, även om jag förmodligen var mer sovande än vaken om man tänker sig mitt mentala tillstånd. Jag befann mig hela tiden i någon sorts dödläge där jag vägrade känna efter ordentligt. Jag var blind och vägrade inse vad som hade hänt.

I oktober år 2011 vaknade jag upp och såg verkligheten för allra första gången. Någon stack hål på min bubbla och en av de människor som alltid stått mig närmast försökte ta sitt liv. Det var så nära att hen försvann. Jag som redan stod och svajade på min trasiga grund ramlade ihop helt och hållet. Tänk om hen hade dött, utan att hen hade fått veta? Skulle hen dö medan jag fortfarande bar på en hemlighet? Tusen frågor virvlade runt i huvudet men jag befann mig fortfarande i dvala och kunde inte sortera dem. 

Men jag tror ändå att den händelsen blev uppvaknandet för mig. Man behöver en chock, få en smäll rakt i ansiktet liksom. Om man går i samma banor hela livet når man aldrig den där punkten där man känner att det brister. Den punkten höll på att ta död på mig. När bubblan sprack gjorde allt annat det också. Allt blev så verkligt. Det blev på riktigt. 

Under vintern mellan -11 och -12 höll jag på att dö, tror jag. Jag höll på att tappa greppet om min verklighet och om mitt liv i alla fall. I januari och februari blev det värre. Allt gjorde ont. Jag kunde inte gå i skolan, kunde inte gå på stan, kunde inte någonting. Alla minnen av övergreppen regnade över mig och sköljde bort allt vett i mitt huvud. Jag kunde inte se klart. En bil som påminde om hans kunde få mig att vända och gå raka vägen hem. En doft som påminner om hur det luktar i hans säng kunde få mig att kräkas. Att gå på stan med människor framför och bakom mig gav mig panikångest. Jag var så trasig. 

Medan jag hängde på gränsen till att orka leva eller inte så fick jag en akuttid på BUP. Det bästa som hänt mig. När jag träffade E första gången så visste jag att det var vändpunkten. Hur dåligt jag än mådde då så kunde jag fortfarande se en ljusglimta någonstans, även om den var långt borta. Jag hade otroligt mycket arbete kvar, men jag var på väg. Det var allt som räknades. Vi träffades ofta i början, sedan var tionde dag ända fram tills i november. Varje gång jag gick från sjukhuset var jag tom i huvudet. Det var så skönt att veta att jag inte behövde hålla tillbaka någonting, så som jag alltid gjort förut. Den här gången fanns det inga hemligheter som behövde skyddas. 

Under tiden arbetade jag mig fram till en anmälan. Jag behövde först och främst förstå själv. Jag kunde inte sortera i huvudet så det gjorde jag på BUP. Skrev också väldigt mycket under den här tiden, det var här boken föddes. I och med att allt klarnade för mig kom jag också till insikt med vad som faktiskt hade hänt. Den här människan hade begått samma brott mot mig upprepade gånger, under hemska former. Han hade utnyttjat min situation, tagit ifrån mig allt som jag hade kvar. 

Jag kommer alltid ha svårt för vissa saker. Vissa dofter, vissa ljud, vissa minnen. Upprättelse har jag fått så att det räcker och blir över, men vissa delar läker aldrig igen. Men det här ockuperar inte mina tankar längre, jag lever ett normalt liv idag. Idag kan jag erkänna mina svagheter, idag är de en del av mig. Ärren visar bara var vi har varit, inte var vi ska. Men trots att det fortfarande gör ont ibland är jag så förbannat glad att jag satte ner foten. Jag accepterar inte att någon gör såhär mot mig.

När jag ser tillbaka på mitt liv så önskar jag inte samma känslor på någon. Inte en enda människa förtjänar att få sitt liv förstört. Jag var ett barn och det finns inget försvarstal i världen som befriar den här människan från det ansvar han faktiskt hade. Samma sak hade gällt om jag varit vuxen. Vad som händer när man blir våldtagen eller sexuellt utnyttjad har aldrig varit och kommer aldrig att vara offrets fel. Det är SÅ jävla viktigt att vi som varit med om övergrepp ställer oss upp och säger ifrån. Om inte för att visa svinen som hade sönder oss vad som är rätt och fel, så för att visa våra söner och döttrar och resten av alla nya generationer vad som är viktigt på riktigt. Vi lever på 2000-talet och det är ta mig fan dags att vi slutar blunda.

Till dig som tvivlar på att göra en anmälan har jag två frågor. 
När du blev utsatt, var du med på det? Är svaret nej så har du blivit utsatt för ett brott och då ska den som utsatte dig stå till svars för det. Det är din rättighet. 

Om du tänker dig att din framtida son eller dotter sitter i samma situation som du gör nu, vad skulle du ge honom eller henne för råd då? Ge samma råd till dig själv. 

Det är ditt liv och din kropp - låt ingen ta det ifrån dig. ♥