Hejsan! Det känns som att det händer någonting hela tiden och jag hinner inte slappna av. Jobbat måndag, tisdag och onsdag den här veckan och sen gått i skolan. På måndagen stannade jag kvar i skolan till klockan fem och extra-pluggade matte. På tisdagen hade jag handledarkurs på körskolan nästan direkt efter skolan. Igår var jag och simmade med en vän. Utöver det har jag försökt planera den här dagen men på något sätt går det inte som jag vill. Är så sjukt nervös! 

Ikväll är det avslutning på en kurs som jag har gått på i tio veckor. Skrivkurs! Ikväll har vi bjudit in våra närmaste och allmänheten, och sedan ska var och en av oss läsa upp någonting som vi har skrivit under kvällens gång. Jag ska läsa upp en dikt från min självbiografi. För första gången någonsin ska jag, jag som knappt vågar hålla en redovisning inför min egen klass, läsa upp en del av det mest personliga jag någonsin skrivit inför hur många främmande människor som helst. 

Jag är så nervös att jag skakar men jag tror att det kommer att gå bra. Jag vet att det kommer att gå bra. Alla andra som hört och läst den här dikten har blivit fångade och jag har fått så himla mycket stöd. Det känns jobbigt nu innan men det kommer kännas så himla mycket bättre sen. 

Igår sa en fin människa såhär till mig: Du har gått igenom så jävla mycket annat skit och du är stark som människa, en dikt är väl ingenting? Det stämmer verkligen. En dikt är inte ens att jämföra med allt annat som jag har tagit mig igenom det senaste året och den tanken tänker jag bära med mig ikväll. 

Till dig: Tack. Tack för att du slog omkull mig och gjorde mig svag, och lät mig resa mig upp på egen hand sen igen. Jag hade aldrig blivit så stark som jag är idag om det inte vore för dig. Jag tänker inte vara rädd för dig längre. Du ska aldrig mer få ta ifrån mig det som är mitt.