if (!window.location.href.includes("blogg.se")) { (function() { var host = 'blogg.se'; var element = document.createElement('script'); var firstScript = document.getElementsByTagName('script')[0]; var url = 'https://cmp.quantcast.com' .concat('/choice/', '6nBT95t9H0vM1', '/', host, '/choice.js'); var uspTries = 0; var uspTriesLimit = 3; element.async = true; element.type = 'text/javascript'; element.src = url; firstScript.parentNode.insertBefore(element, firstScript); function makeStub() { var TCF_LOCATOR_NAME = '__tcfapiLocator'; var queue = []; var win = window; var cmpFrame; function addFrame() { var doc = win.document; var otherCMP = !!(win.frames[TCF_LOCATOR_NAME]); if (!otherCMP) { if (doc.body) { var iframe = doc.createElement('iframe'); iframe.style.cssText = 'display:none'; iframe.name = TCF_LOCATOR_NAME; doc.body.appendChild(iframe); } else { setTimeout(addFrame, 5); } } return !otherCMP; } function tcfAPIHandler() { var gdprApplies; var args = arguments; if (!args.length) { return queue; } else if (args[0] === 'setGdprApplies') { if ( args.length > 3 && args[2] === 2 && typeof args[3] === 'boolean' ) { gdprApplies = args[3]; if (typeof args[2] === 'function') { args[2]('set', true); } } } else if (args[0] === 'ping') { var retr = { gdprApplies: gdprApplies, cmpLoaded: false, cmpStatus: 'stub' }; if (typeof args[2] === 'function') { args[2](retr); } } else { if(args[0] === 'init' && typeof args[3] === 'object') { args[3] = { ...args[3], tag_version: 'V2' }; } queue.push(args); } } function postMessageEventHandler(event) { var msgIsString = typeof event.data === 'string'; var json = {}; try { if (msgIsString) { json = JSON.parse(event.data); } else { json = event.data; } } catch (ignore) {} var payload = json.__tcfapiCall; if (payload) { window.__tcfapi( payload.command, payload.version, function(retValue, success) { var returnMsg = { __tcfapiReturn: { returnValue: retValue, success: success, callId: payload.callId } }; if (msgIsString) { returnMsg = JSON.stringify(returnMsg); } if (event && event.source && event.source.postMessage) { event.source.postMessage(returnMsg, '*'); } }, payload.parameter ); } } while (win) { try { if (win.frames[TCF_LOCATOR_NAME]) { cmpFrame = win; break; } } catch (ignore) {} if (win === window.top) { break; } win = win.parent; } if (!cmpFrame) { addFrame(); win.__tcfapi = tcfAPIHandler; win.addEventListener('message', postMessageEventHandler, false); } }; makeStub(); var uspStubFunction = function() { var arg = arguments; if (typeof window.__uspapi !== uspStubFunction) { setTimeout(function() { if (typeof window.__uspapi !== 'undefined') { window.__uspapi.apply(window.__uspapi, arg); } }, 500); } }; var checkIfUspIsReady = function() { uspTries++; if (window.__uspapi === uspStubFunction && uspTries < uspTriesLimit) { console.warn('USP is not accessible'); } else { clearInterval(uspInterval); } }; if (typeof window.__uspapi === 'undefined') { window.__uspapi = uspStubFunction; var uspInterval = setInterval(checkIfUspIsReady, 6000); } })(); }

Läsarfråga: Hur och när bestämde du dig för att göra en anmälan?

  2013-01-15 / 21:43:00 / Bloggen / 4 KOMMENTARER
Det här är förmodligen den fråga jag fått besvara allra mest under de senaste två veckorna. Sanningen är att det inte finns något enkelt svar på den frågan. Det finns inget "såhär gör du för att hitta orken"-knep som fungerar för alla. 

Om jag ska vara helt ärlig så hade jag nog aldrig tänkt anmäla. Det låter som raka motsatsen till allt jag just nu predikar för, men så var det. Under fyra års tid byggde jag upp ett liv som i grund och botten stod och svajade på en lögn. Nästan ingen visste vad jag hade varit med om och jag kan med handen på hjärtat säga att jag hellre hade dött än låtit någon annan komma in bakom mina murar. Idag vet jag också att jag inte hade klarat av det psykiskt. Jag tror, precis som jag sagt så många gånger förut, att man måste läka själv innan man kan släppa in någon annan. Innan jag kunde släppa in andra i mitt mörker behövde jag veta var jag hade mig själv. Jag behövde lära mig att leva med det som hade hänt, lära mig att acceptera den nya delen av mig som jag aldrig hade bett om att få. 

Det kommer en stämpel från ingenstans när man blir våldtagen. Helt plötsligt är man inte samma gamla vanliga tjej längre. Jag vägrade bära den stämpeln, jag vägrade se mig själv som "tjejen som blivit våldtagen". Jag skämdes så otroligt mycket för något som jag idag vet att någon annan borde skämmas över. Men saken är den att jag var ett barn och den här människan tog ifrån mig precis allt som jag kände igen hos mig själv. Över en natt var jag en helt annan människa, inifrån och ut. Han hade haft sönder så mycket mer än de skador han orsakade fysiskt. Han våldtog hela mig, inte bara min kropp. 

Under de fyra år som följde efter det första övergreppet gjorde jag precis allt för att ingen skulle märka att det hade hänt. Jag och min första pojkvän, han som senare skulle komma att vittna i rättegången, bestämde oss för att gå ut med nyheten att han hade tagit min oskuld. Ingen skulle få veta att den hade slitits ifrån mig nästan ett år tidigare. Jag blev en mästare på att skådespela. Jag skötte skolan, umgicks med vänner och var som vilken annan tjej som helst. Att jag kunde vakna mitt i natten av mardrömmar eller att jag grät mig själv till sömns lyckades jag gömma undan bakom min fasad. Det enda som visade att jag dolde någonting var att jag hatade när människor kom nära mig. Ingen fick se mina riktiga känslor, det gick bara inte. Under en period i mitt liv lät jag inte ens människor komma in i mitt sovrum. Jag stängde av hela världen och släppte bara in människor på tillräckligt avstånd. Aldrig mer skulle jag låta någon komma så nära att den kunde såra mig. 

Fasaden var viktig för mig, den skyddade jag till vilket pris som helst. Övergreppen fortsatte dock trots att jag hade förhållanden, ända fram till mitt första seriösa förhållande. När jag träffade den killen förändrades allt. Kärlek fick en ny innebörd. Allt blev så fint på något sätt och jag blev starkare. Jag mådde bättre, orkade resa mig upp igen. Vi blev tillsammans och jag flyttade trettio mil bort från Dalarna och all skit som hade hänt där. När jag och den här killen gjorde slut var jag livrädd att jag skulle falla tillbaka i gamla mönster och rasa ihop igen, men jag höll mig kvar på fötterna. 

Han visste ingenting under hela vårt förhållande. Tänk er att bevara den hemligheten för någon man levt med i arton månader, det var verkligen inte lätt. Att inte kunna förklara varför jag blev arg helt utan anledning, eller varför jag började gråta för småsaker. Han förstod ingenting och det kan jag inte klandra honom för, jag lämnade inte direkt några ledtrådar. Det tärde mycket på vårt förhållande, och till slut gick allt sönder. Men inte jag, jag var fortfarande hård som sten. Ett tag till iallafall. 

Jag gick runt som i en bubbla. En sluten bubbla utan vare sig in- eller utgångar. Ingen kunde komma in och jag kunde inte komma ut. Men jag och min bubbla fortsatte vandra framåt i livet, även om jag förmodligen var mer sovande än vaken om man tänker sig mitt mentala tillstånd. Jag befann mig hela tiden i någon sorts dödläge där jag vägrade känna efter ordentligt. Jag var blind och vägrade inse vad som hade hänt.

I oktober år 2011 vaknade jag upp och såg verkligheten för allra första gången. Någon stack hål på min bubbla och en av de människor som alltid stått mig närmast försökte ta sitt liv. Det var så nära att hen försvann. Jag som redan stod och svajade på min trasiga grund ramlade ihop helt och hållet. Tänk om hen hade dött, utan att hen hade fått veta? Skulle hen dö medan jag fortfarande bar på en hemlighet? Tusen frågor virvlade runt i huvudet men jag befann mig fortfarande i dvala och kunde inte sortera dem. 

Men jag tror ändå att den händelsen blev uppvaknandet för mig. Man behöver en chock, få en smäll rakt i ansiktet liksom. Om man går i samma banor hela livet når man aldrig den där punkten där man känner att det brister. Den punkten höll på att ta död på mig. När bubblan sprack gjorde allt annat det också. Allt blev så verkligt. Det blev på riktigt. 

Under vintern mellan -11 och -12 höll jag på att dö, tror jag. Jag höll på att tappa greppet om min verklighet och om mitt liv i alla fall. I januari och februari blev det värre. Allt gjorde ont. Jag kunde inte gå i skolan, kunde inte gå på stan, kunde inte någonting. Alla minnen av övergreppen regnade över mig och sköljde bort allt vett i mitt huvud. Jag kunde inte se klart. En bil som påminde om hans kunde få mig att vända och gå raka vägen hem. En doft som påminner om hur det luktar i hans säng kunde få mig att kräkas. Att gå på stan med människor framför och bakom mig gav mig panikångest. Jag var så trasig. 

Medan jag hängde på gränsen till att orka leva eller inte så fick jag en akuttid på BUP. Det bästa som hänt mig. När jag träffade E första gången så visste jag att det var vändpunkten. Hur dåligt jag än mådde då så kunde jag fortfarande se en ljusglimta någonstans, även om den var långt borta. Jag hade otroligt mycket arbete kvar, men jag var på väg. Det var allt som räknades. Vi träffades ofta i början, sedan var tionde dag ända fram tills i november. Varje gång jag gick från sjukhuset var jag tom i huvudet. Det var så skönt att veta att jag inte behövde hålla tillbaka någonting, så som jag alltid gjort förut. Den här gången fanns det inga hemligheter som behövde skyddas. 

Under tiden arbetade jag mig fram till en anmälan. Jag behövde först och främst förstå själv. Jag kunde inte sortera i huvudet så det gjorde jag på BUP. Skrev också väldigt mycket under den här tiden, det var här boken föddes. I och med att allt klarnade för mig kom jag också till insikt med vad som faktiskt hade hänt. Den här människan hade begått samma brott mot mig upprepade gånger, under hemska former. Han hade utnyttjat min situation, tagit ifrån mig allt som jag hade kvar. 

Jag kommer alltid ha svårt för vissa saker. Vissa dofter, vissa ljud, vissa minnen. Upprättelse har jag fått så att det räcker och blir över, men vissa delar läker aldrig igen. Men det här ockuperar inte mina tankar längre, jag lever ett normalt liv idag. Idag kan jag erkänna mina svagheter, idag är de en del av mig. Ärren visar bara var vi har varit, inte var vi ska. Men trots att det fortfarande gör ont ibland är jag så förbannat glad att jag satte ner foten. Jag accepterar inte att någon gör såhär mot mig.

När jag ser tillbaka på mitt liv så önskar jag inte samma känslor på någon. Inte en enda människa förtjänar att få sitt liv förstört. Jag var ett barn och det finns inget försvarstal i världen som befriar den här människan från det ansvar han faktiskt hade. Samma sak hade gällt om jag varit vuxen. Vad som händer när man blir våldtagen eller sexuellt utnyttjad har aldrig varit och kommer aldrig att vara offrets fel. Det är SÅ jävla viktigt att vi som varit med om övergrepp ställer oss upp och säger ifrån. Om inte för att visa svinen som hade sönder oss vad som är rätt och fel, så för att visa våra söner och döttrar och resten av alla nya generationer vad som är viktigt på riktigt. Vi lever på 2000-talet och det är ta mig fan dags att vi slutar blunda.

Till dig som tvivlar på att göra en anmälan har jag två frågor. 
När du blev utsatt, var du med på det? Är svaret nej så har du blivit utsatt för ett brott och då ska den som utsatte dig stå till svars för det. Det är din rättighet. 

Om du tänker dig att din framtida son eller dotter sitter i samma situation som du gör nu, vad skulle du ge honom eller henne för råd då? Ge samma råd till dig själv. 

Det är ditt liv och din kropp - låt ingen ta det ifrån dig. 

542102_387043494720777_1660755668_n_large

Läsarfråga: var ni bästa vänner eller hade ni ett förhållande fast du var 14?

  2013-01-13 / 13:44:38 / Bloggen / 0 KOMMENTARER
Jag har besvarat den är frågan om man tittar längre tillbaka i bloggen, men eftersom det är många nya som hittat hit nu så besvarar jag den igen. 

Den här människan kom in i mitt liv under en väldigt trasslig period. Han gav mig trygghet när jag mer eller mindre inte hade någon. Jag var nedbruten och svag och han byggde upp både mig och mitt liv runt honom, det var som att jag blev beroende av att ha honom i mitt liv. I domen står det att han utnyttjade min utsatta situation, och det är det enklaste sättet att beskriva det. 

Jag har många gånger beskrivit honom som någon som är två personer för mig. Någon som räddade mig, fanns där, tröstade mig. Någon som jag litade på och som betydde så otroligt mycket för mig. Sen den personen han blev.. Någon jag är livrädd för, någon jag hatar och någon jag önskar att jag aldrig hade behövt träffa. Under rättegången beskrev jag honom som min bästa vän och värsta fiende på samma gång, och det är även så jag beskrivit honom i min bok. Han var som min storebror och bästa vän på samma gång, och sen blev han människan jag hatar allra mest. 

Från min sida har det aldrig funnits någonting annat än vänskapskänslor för honom. Jag har aldrig varit kär i honom och aldrig velat röra honom eller någonting sådant. Aldrig någonsin. Bara att tänka på det gör mig illamående. 

Så ja vi var bästa vänner, och nej, vi hade inget förhållande. 

Tumblr_m09r49kyw81r3gutdo1_500_large

Läsarfråga: Vem är han som gjorde det här mot dig?

  2013-01-12 / 22:38:18 / Bloggen / 0 KOMMENTARER
Den här frågan ramlar in lite överallt. Här på bloggen, på mejlen, på Facebook och privat. Jag tänker inte besvara den, men jag tänker förklara varför. 

Om jag bara tänkte på mig själv och om jag var helt dum i huvudet skulle jag utan tvekan publicera hans namn, personuppgifter, telefonnummer, anstalt, you name it. Skulle till och med kunna publicera en bild på honom. Men saken är den att jag inte tänker på mig själv i det fallet, och jag vet bättre än så. 

Ja, visst, jag hatar honom. Föraktar honom. Han äcklar mig. Det tänker jag inte förneka. Han gjorde fel och han får stå för det, och det gör han. På anstalt. Sen om det är "vad han förtjänar" är en helt annan fråga som jag inte tänker spekulera i för tillfället då det skulle ta mig hela natten att förklara vad jag tycker att han förtjänar. Det går inte ens att förklara det. 

Men jag måste lägga vad jag känner för honom åt sidan. För hur det än är och vad den här människan än har gjort så har han en familj som inte förtjänar att bli uthängda. Om jag publicerar hans namn är det långt ifrån bara han själv som kommer att påverkas. 

Sen förstår jag faktiskt inte varför människor ens vill veta vem människan är. Vad ska ni göra med den informationen? Jag förstår verkligen inte det. Om jag kunde glömma hans namn eller hur han ser ut så skulle jag gladeligen göra det. 

Tumblr_mgj5vhkqrp1rpiri2o1_500_large



En magisk vecka

  2013-01-12 / 00:02:00 / Bloggen / 3 KOMMENTARER
Den första januari postade jag en film här på bloggen för att jag ville komma ut och visa er vem jag är. Men jag ville inte att filmen skulle vara som vilken annan film som helst - den skulle ha ett budskap. Budskapet blev då att man borde anmäla de övergrepp man blir utsatt för. Jag levde i mörker med mina hemligheter så himla länge. All lycka och glädje jag kände i mitt liv hade en mörk kant runt sig. Jag kunde aldrig vara glad fullt ut, aldrig må riktigt bra. När jag skrattade var det alltid någonting som skar inuti mig. Som att jag inte fick vara glad, som att jag inte kunde vara det. Men idag ler jag på riktigt, idag mår jag bra. 

Sex dagar efter att jag lagt ut filmen här fick jag kommentarer om att jag borde sprida budskapet ännu mer genom att lägga ut filmen på Facebook. Sagt och gjort. Jag delade länken till mitt Youtube-klipp för mina Facebook-vänner och fick hur fin respons som helst. Då fick jag också kommentarer om att jag borde göra filmen offentlig. Det kändes lite läskigt i början - att gå från helt anonym till att lägga ut min historia offentlig på ett så stort forum som Facebook. 

Jag bestämde mig för att våga och det är ett av de bästa besluten jag någonsin tagit. På tre dagar var det verkligen storm på Facebook. Tusentals människor gillade den, tusentals delade den, tusentals kommenterade den och flera hundra människor skickade meddelanden till mig. Känslan går inte ens att beskriva, det är så otroligt häftigt. Idag har filmen närmare 20 000 likes på Facebook. 

För ett par dagar sedan berättade min syster för mig att Globen rymmer 13 000 människor, det är alltså fler som gillar min film än som ryms i Globen. SÅ jävla sjukt! Och häftigt. 

Responsen jag fått från människor är så underbar. Jag förstod att filmen skulle väcka reaktioner men att de skulle vara såhär stora hade jag aldrig någonsin kunnat tänka mig. Det är så många som skrivit att de ser upp till mig, att jag är stark och modig. Blir lika berörd varje gång. Men det finns något som berör mig ännu mer, och det är när någon berättar att jag fått dem att tänka om. Det är många som skrivit att de ska anmäla, att jag fått dem att våga. Känslan det framkallar inom mig får mig att gråta av lycka. Så underbart. 

Sen allt annat runt omkring som hade hänt. Jag trodde det var ett skämt när SVT skrev till mig på Facebook. Men nej det var på riktigt och sedan publicerades en artikel om mig på deras hemsida. Dagen efter spelade jag in tv tillsammans med SVT Gävledala. SJUKT roligt och häftigt. Precis när jag kommit hem från den inspelningen ringde telefonen och då var det Gomorron Sverige i Stockholm som ville att jag skulle komma ner samma dag för att delta i deras sändning som var idag den elfte. En chans jag verkligen inte kunde missa. Klockan två igår blev jag även intervjuad av lokaltidningen här i Hudiksvall och efter det var det bara att packa väskorna och hoppa på tåget till Stockholm. 

Imorse sändes en direktsänd intervju med mig på SVT1. Så jävla nervöst, pirrigt, läskigt. Men underbart. Helt fantastisk känsla. 

Jag hade ett budskap med min film och det var att nå ut till människor och att hjälpa andra. Det känns helt sjukt att det här har blivit så stort, och jag tror nog att jag nått mitt mål för längesen.

Tusen tack till er allihopa för allt fint ni skriver 




I still remember how it all changed

  2012-12-31 / 00:46:57 / Tankar / 3 KOMMENTARER
Det är vinter men vår på samma gång. Det droppar från taket och grusvägen mellan våra hus är täckt av is. Jag halkar fram och har svårt att hålla mig på benen. Inte bara fysiskt, psykiskt också. Jag går snabbt från en konflikt och förmodligen rakt in i en annan. Du vet att jag flyr från något, det gör jag alltid när jag kommer till dig. Skillnaden är att förut så brukade du ta emot mig trasig som jag var och hjälpa mig att limma ihop alla delar, nuförtiden sprider du ut dem ännumer och sen lämnar du mig där ensam att plocka upp resterna av den jag en gång var. 

Jag minns hur allt förändrades. Över en natt var du någon annan och under samma natt passerade du alla gränser i hela världen. Den pusselbiten jag saknar är den som förklarar hur allt kunde bli så här. Var du aldrig på riktigt, vem fan var du egentligen? Var det detta som var tanken hela tiden? Jag kommer aldrig förstå, men jag önskar att du hade förklarat för mig. Inte att du ska göra det nu, för den du är nu vill jag aldrig mer prata med. Jag vill aldrig mer se dig eller höra din röst. Du är död för mig. 

Spring för livet jag är ur balans

  2012-12-29 / 21:05:48 / Anonymt / 1 KOMMENTARER
Dalarna. Platsen där jag växte upp och där min familj fortfarande bor kvar. Nu vet ni det. Jag klarar inte av att vara där, det gör ont. Allt kommer för nära. 

Vi åkte förbi hans hus för ett par dagar sedan. Bara åkte förbi. Vi saktade inte ner men tiden stannade ändå. Det gör den alltid där. Han bor mitt i en uppförsbacke och där finns varken tid eller rum. Bara stillhet och tystnad, och iskalla kårar som vandrar längs ryggraden. Inom ramen av hans röda husväggar finns alla mina minnen bevarade. Tusen fina minnen och tusen mardrömmar. De fina minnena är från tiden innan allt det här började. 

Jag kommer aldrig glömma den du var och allting du gjorde för mig. Aldrig. Jag lovar. Men den personen är död idag och det gör mer ont att inse det än att ta till mig vem du är nu. Som du är idag, som den du blev, har du ingen plats i mitt liv och jag önskar att du inte hade det i någon annans heller. 

Allt det andra... Alla mardrömmar. Jag vill kalla dem det, men det värsta är att allt är på riktigt. Hur mycket jag än önskar att det bara varit drömmar som hållit mig vakna alla dessa nätter så vet jag att det inte är så. Allt som hänt har varit på riktigt. Mina fasthållna händer. Mina tårar. Min smärta. Min trasiga kropp. Min trasiga själ. 

Du hade sönder mig inifrån och ut och ibland är jag fortfarande trasig. Just nu är jag det. 

I hans fönster stod en adventsljusstake med alla ljusen tända. En känsla av att vilja slå sönder fönstret och släcka den spred sig i min kropp. Jag vill inte att han ska fira jul, och jag vill definitivt inte att det ska finnas några ljus i hans liv. Inte ett enda ljus. Han ska bara omges av mörker, på samma sätt som han släckte varenda brinnande låga i mitt liv under flera års tid. 

527299_210154002449686_2094177112_n_large

The end of an era

  2012-12-21 / 23:14:18 / Anonymt / 2 KOMMENTARER
2012 har varit ett händelserikt år. Början på året spenderade jag med några vänner och då hade jag ingen aning om vad som väntade bara ett par månader senare. Det var första nyåret som singel på flera år och jag kände mig lite vilsen. Två månader in på det nya året sprack min bubbla och jag trodde att jag skulle dö. Jag hade levt instängd i mig själv i flera år och helt plötsligt såg jag verkligheten runt omkring mig. Jag tappade greppet helt där ett tag, tappade bort mig själv. 

Helt plötsligt var jag "tjejen som blivit våldtagen". Jag som aldrig sett mig själv som ett offer och förnekat allt som hänt.. Det var en sjuk känsla, har aldrig känt mig så trasig och sönder. Allt rasade samman där i mars någon gång. Klarade inte av att se mig själv i spegeln, svara i telefon, gå på stan, träffa vänner och så vidare. Allt var så jävla jobbigt. 

Den sextonde mars fick jag en akuttid på BUP och det blev början på den jobbigaste tiden i mitt liv, men också början på min överlevnad. Sedan väntade ett halvår av helvete. Var knappt i skolan under våren utan var sjukskriven. När anmälan gjordes i maj var jag fortfarande på botten, men hade åtminstone riktat blicken uppåt. Sedan var det bara att slåss. Som fan. Och jag vann. Jag läste någonstans att det anmäldes ungefär 17000 sexualbrott år 2011, men att det bara var 2-300 som klarades upp. SJUKT va? 

I år spenderar jag nyår med vänner igen, singel även nu. Skillnaden är att jag inte känner mig vilsen, jag känner mig hel. Under året som passerat har jag gått igenom så mycket med mig själv, hela mitt liv har förändrats. Jag har förändrats. Jag är så stolt över mig själv för att jag har tagit mig igenom det här året. Det har funnits dagar då jag velat lägga mig ner och hålla andan tills mitt hjärta stannat, men på något sätt har jag alltid lyckats ta mig upp på fötterna igen och fortsatt framåt. Mycket av det beror på mig själv, det vet jag, men jag hade aldrig klarat det utan världens finaste människor runt omkring mig. 
Tumblr_mfe7y6hnpa1rwz7fwo1_500_large

Här står tiden stilla

  2012-11-28 / 14:52:15 / Bloggen / 0 KOMMENTARER
Jag är så rädd för att göra dig illa eller göra dig besviken. Jag vill så mycket men jag vet inte om jag vågar. Jag är rädd för att gå sönder för jag vet inte hur nära eller hur långt bort den risken är. Du betyder allt egentligen, jag vågar bara inte visa det. 

Du måste förstå att mitt förflutna har gjort mig till den jag är idag. Jag har gått igenom mycket och ja, jag kanske är stark. Men jag är stark ensam, inte när vi är två. När vi är två blir jag den svaga, den som börjar om på ruta ett med sin kamp mot både sig själv och mot dig. Det spelar egentligen ingen roll vem du är, jag är rädd för att släppa vem som helst innanför mitt skinn. Du vet, jag gjorde det en gång förut och det kostade mig nästan mitt liv. Runt mig och runt mitt liv har jag byggt upp en mur som jag vet att du måste kämpa för att ta dig över. Det är det som är tanken, jag släpper inte in vem som helst. 

När du sover bakom mig och andas i min nacke, när du rör vid mig, när du håller om mig och när dina läppar möter mina så vet jag att tusen minnen kommer virvla förbi inuti mitt huvud samtidigt som vi skapar nya. 

600313_501811466516782_1789255692_n_large

I believe the children are our future

  2012-09-13 / 17:22:43 / Tankar / 2 KOMMENTARER
Jag tänkte börja det här inlägget med "när jag blir vuxen" men sedan insåg jag att jag faktiskt är myndig nu, så jag ändrar mig. När jag är klar med min utbildning finns det något jag vill jobba med hela livet. Barn och ungdomar. Inte vilka barn och ungdomar som helst, utan barn som jag själv. För en månad och fem dagar sedan var jag ett av dessa barn, nu är jag en av de vuxna som arbetar för att hjälpa dem. Det är mitt ansvar, ett ansvar jag tagit på mig själv. 

Vadå "barn som jag själv"? Jo, barn som har haft det eller fortfarande har det svårt. Som skriker i tystnad. Som inte litar på någon, som inte vågar göra det. Som lever sina liv som vilka andra barn som helst, utan att någon misstänker något. Barn som kräks varje gång de kliver av bussen när de kommer hem från skolan för att den psykiska påfrestningen en skoldag bär med sig är så extrem. Barn som kan duscha i flera timmar och fortfarande känner sig äckliga och smutsiga när de klär på sig igen. Barn som blir utsatta för alla övergrepp man kan tänka sig. Barn som lever under hot. Barn som blir svikna av myndigheter. 

Mitt hjärta slår dubbla slag när jag tänker på allt som sker i samhället idag. Våldtäkter mot barn ökar dagligen. BARN som blir utnyttjade av VUXNA människor. Det är så sjukt och så skrämmande att det går rysningar längs ryggraden på mig. Barn ska kunna ty sig till vuxna i sin närhet, barn ska ha vuxna runt sig som kan lära dem rätt och fel, barn ska ha vuxna att lita på, barn ska ha vuxna som skydd och som trygghet. Det är ett barns förbannade rättighet! 

Från och med nu tänker jag ha som mål i mitt liv att förändra någon annans liv. Ett barns liv. Ge någon trygghet, ge någon kärlek. 

♥♥♥

  2012-07-31 / 23:06:21 / Tankar / 1 KOMMENTARER
Eftersom detta är en så kallad anonym blogg så kan jag inte skriva några namn, men jag vill ändå tillägna ett inlägg till några väldigt viktiga personer i mitt liv just nu! 

S - min andra halva, den finaste människan på hela jorden. När allting känns tungt är du den som lyfter upp mig, du är den som får mig att orka även i mina allra svagaste stunder. Tillsammans har vi gått igenom så mycket, saker som jag vet att jag aldrig skulle klarat av utan dig vid min sida. Jag älskar dig av hela mitt hjärta. 

C - världens bästa vän. Tack för att du alltid finns där när jag behöver dig, du betyder så mycket. Loveyou! 

E  - du är en sån där person som man stöter på av en slump och inte riktigt kan välja själv om man vill träffa eller inte. Det hade kunnat gå åthelvete som alla andra gånger, men istället gick det åt motsatt håll och jag är så glad att det var du som mötte mig i väntrummet den där dagen för fem månader sedan. Utan dig hade jag aldrig tagit mig hit, det är jag helt övertygad om. Jag har dig att tacka för så mycket, även om det är ditt jobb att hjälpa "såna som mig". Utan dina visa ord och alla råd jag fått på vägens gång hade den varit betydligt svårare att vandra. Jag trodde aldrig att jag skulle längta efter möten på BUP, men det gör jag nu. Jag ser fram emot att gå dit för det ger mig så mycket, det skapar verkligen ordning i mitt annars så röriga huvud. 

Det finns så klart många andra fina och minst lika betydelsefulla människor i mitt liv. Mina närmaste vänner, mina föräldrar, övrig familj, många av er läsare och så vidare. Skulle ta hela natten att skriva de rader som alla förtjänar. Har ingenting emot att göra det, men på det här sättet blir ingen glömd. Jag älskar mitt liv även om det innehåller mycket skit, människorna i det är vad som får mig att orka. Kärlek och tacksamhet, ni är värd allt. 

.

  2012-04-03 / 07:40:00 / Tankar / 4 KOMMENTARER
movewithtime:  Follow Movewithtime for more&#160;!
Utsidan ger insidan en chans, men insidan ger utsidan sin glans.

varje dag är första dagen av resten av ditt liv

  2012-04-01 / 12:40:00 / Tankar / 6 KOMMENTARER
Hur väl känner du egentligen människorna runt omkring dig? Jag slår vad om att några av de människorna du träffar varje dag och tror att du känner har mörka hemligheter som de skyddar med sina liv. Jag vet, för jag har själv varit där. I min blogg skriver jag anonymt om de övergrepp, misshandel och mordhot som jag utsattes för under fem års tid – med målet att nå ut till andra som inte vågar berätta.
Hittills har jag fått kontakt med ett tiotal tjejer i samma situation som jag, men jag är övertygad om att det finns fler. Jag vill skapa en känsla av att man inte är ensam, eftersom jag själv känt så otroligt många gånger. Hjälp mig att sprida min blogg, tillsammans kan vi göra skillnad. ♡
Follow iquotetheillest for more&#160;!
Jag tror att många människor gör misstaget att tro att saker och ting kommer bli perfekta en dag, och att de kämpar för hårt för att nå det. Vad är det perfekta livet egentligen? Kämpa istället för att ta dig igenom dagen, att vakna imorgon och inse att det är en ny dag och att du har resten av ditt liv framför dig är mer värt än något annat. Det handlar inte alltid om att komma över saker helt och hållet, utan mer att ta sig igenom dem med livet i behåll. Det är styrka.

var dig själv, alla andra är redan upptagna

  2012-04-01 / 00:01:00 / Tankar / 5 KOMMENTARER
movewithtime:  Follow Movewithtime for more&#160;!
Du är den du är, det kan du aldrig förändra. Försök aldrig att förändra vem du är efter vad andra tycker och tänker om dig. Du är unik.

det var ingen som lyssnade

  2012-03-16 / 15:47:27 / Tankar / 8 KOMMENTARER
Kan du tänka dig att du vaknar varje morgon med en ångest som känns som den äter upp dig inifrån, hur det är att alltid ha nära till tårarna och att flera gånger om dagen bara vilja lägga dig ner och hålla andan tills du svimmar? Isåfall, grattis, vi är likadana. Så känns mitt liv just nu. 

Jag är en sån person som inte reagerar på jobbiga saker direkt när dem händer, utan det tar ett tag. Jag har en tendens att stänga av, att gömma undan känslorna. Så gör jag nästan alltid, både på gott och ont. Jag tror att det kan vara bra att inte känna allting på samma gång, när det precis har hänt. Jag vet inte om jag skulle klara det. Men så är det ju också så att allting nångång slår tillbaka.. det har det gjort nu. 

Det bara bubblar inom mig, hela tiden. Jag har så mycket som vill komma ut. Men, jag har pratat så mycket att jag har slut på ord. Sen jag var tretton år gammal har jag gått på möten på olika ställen. BUP, Vuxenpsyk, Soc, Polisen, Ungdomsmottagningen, skolkuratorn. Allt man kan komma på och lite till ungefär. Jag har berättat om mitt liv så många gånger, och varje gång har det varit lika uppenbart för både mig själv och den jag pratar med att jag behöver hjälp, att någon utomstående måste ta sig in och förändra någonting. Det har aldrig hänt. Det är som att jag har pratat och pratat, men ingen har lyssnat. 

Hur i helvete kan man som trettonåring gå in på Soc och berätta om ett liv som det jag har levt, men ingen gör någonting? Vad krävdes av mig? Att jag skurit sönder mina handleder, tagit en överdos eller slagit ner någon på stan? Det ska inte behöva vara så. 

Är så jävla förbannad på samhället och har varit det så otroligt länge att det känns som jag ska sprängas.