Det är så svårt att besvara den här frågan. Jag vill inte tänka på hur jag skulle ha varit om ingenting av det som hänt hade hänt. Det går inte att tänka så. Istället vill jag tänka att allt jag varit med om har gjort mig till den jag är idag - och jag är nöjd med hur jag har blivit. 

Men sen är det väl klart att det har påverkat mig både positivt och negativt. Det positiva är att jag med tiden har blivit väldigt stark i mig själv och väldigt självständig, har lärt mig att inte vara beroende av andra människor. Vet även exakt hur jag vill att mitt liv ska ut, vilka människor jag vill ha i min närhet och så vidare. Sen att jag lärt mig vända allt det negativa till någonting positivt (mestadels iallafall) är också väldigt skönt. Men sen finns det negativa bitar som jag inte kan komma ifrån. Är en väldigt reserverad människa, på gott och ont. Det krävs mycket innan jag släpper in någon i mitt liv fullt ut. Har även väldigt svåra tillitsproblem. Har svårt för killar i allmänhet och är rädd för kärlek och förhållanden, rädd för att vara så nära någon. 

När jag ser på mitt liv idag är jag glad över vändningen det fått. För ett år sedan befann jag mig i ett stup rakt neråt, idag är jag på väg uppåt igen. "Sometimes you have to fall before you can fly". Jag tror att det går att hitta en möjlighet och en lösning på allt bara man är beredd att kämpa för den. Jag hade kunnat ta mitt liv för ett år sedan och aldrig tagit mig dit jag är idag - men jag gav inte upp. Istället så lever jag och mår bättre än någonsin! Smärta får människor att förändras, men den gör dem även starkare.