Det är den elfte januari idag. Det spelar ingen roll hur mycket jag intalar mig själv att inte tänka på det så finns tanken där i bakhuvudet ändå, den liksom gnager på min hjärna:

Det är tre dagar tills han kommer ut. Tre dagar.

Han kommer inte ut som en fri man, en fotboja och en massa regler och begränsningar kommer följa med honom. Men det spelar ingen roll. Det enda jag kan tänka är att han är hemma, i huset där han förgrep sig på mig. Att han får vara där, att han har rätt till det. Jag har varit så trygg med vetskapen om att han suttit där i Göteborg på sin anstalt, flera timmar ifrån mig och ifrån alla som jag bryr mig om. Och nu helt plötsligt är han ute, bara några minuter ifrån min familj. Jag hatar alla dessa tankar. Jag vet inte om jag är rädd, och om jag är det så vet jag inte vad jag är rädd för. Jag har ingen aning om någonting, jag vet bara att jag känner så jävla mycket. Till stor del tror jag att det handlar om att jag är arg på systemet, att jag har svårt att komma till ro med att det får gå till såhär. Det finns ingenting som är rimligt med att man avtjänar ett straff som är kortare än tiden som brottet man döms för pågick. Det är bara ologiskt och så jävla fel. Och det är jag arg för.

Och sen är jag arg för att han kommer ut nu, när jag har så mycket annat i mitt liv. Jag är arg för att det inte finns plats i mitt liv för alla dessa känslor, jag är arg för att han kommer ut och tar upp tid av mitt liv som jag egentligen inte har. Det är en vecka tills jag har tenta, och jag måste plugga som en idiot. Jag behöver nog inte plugga egentligen, men det är så jag fungerar. Plugga är något jag måste göra och tanken på honom gör att jag inte kan koncentrera mig som jag vill. Och på dagen då han kommer ut är det en månad tills min bok släpps, och han får inte komma ivägen för det. Han bara får inte. Jag har sett fram emot den här dagen så otroligt länge, kämpat och slitit och skrivit nätter igenom. Och nu är jag klar. Jag står här på mållinjen och vi planerar releasen, och så kommer han ut. Mitt i allt. Bara för att det är hans förbannade rättighet att göra det. Mina rättigheter då, att jag vill leva mitt liv utan den där parasiten, vem tar till vara på dem? Inte fan är det rättssystemet i alla fall. Han hade permission på min student, så mycket koll har man på mitt liv och på vad man förstör för mig när man väljer att släppa ut honom.

Men ja, nu ska jag plugga. För att jag ska bli jurist och sätta dit äckel som honom. För att jag vill, för att jag kan.