Det är fantastiskt hur ord kan få mig att andas på ett helt nytt sätt. Det är som att när fingrarna slår emot tangenterna så befrias en del av mig som varit fångad och instängd tidigare och ny luft kommer ner i mina lungor.

Det är rörigt i mitt huvud just nu och jag måste sortera tankarna lite. Ibland känner jag att jag går på högvarv hela tiden och aldrig riktigt slappnar av, och när jag väl gör det blir jag så rastlös att jag genast tar tag i någonting nytt igen och arbetar i ett ännu högre tempo. Det gör mig ingenting egentligen, jag älskar det. Jag älskar allting jag gör just nu, men jag måste lära mig att slappna av ibland också. Det går inte annars. De senaste dagarna har jag känt mig stressad utan att veta varför, men innerst inne tror jag att jag vet vad känslan beror på. Årsskiftet har passerat och jag vet att när som helst nu kommer telefonen ringa och rösten på andra sidan kommer berätta att han ska komma ut. När som helst och jag är inte redo. Jag önskar att han aldrig någonsin kom ut.

Jag är en mästare på att tänka på allt det andra. På resten av livet. Min pojkvän, vänner, familj, skola, boken och allt möjligt annat utom just honom. Jag vill inte tänka på honom, men ibland kommer tankarna ändå. Utan förvarning och jag hatar det. Jag hatar att han blir fri snart, medan jag alltid kommer vara fångad med alla jävla minnen. Jag hatar det. Jag hatar honom.

Så, nu kan jag andas igen.