2012 har varit ett händelserikt år. Början på året spenderade jag med några vänner och då hade jag ingen aning om vad som väntade bara ett par månader senare. Det var första nyåret som singel på flera år och jag kände mig lite vilsen. Två månader in på det nya året sprack min bubbla och jag trodde att jag skulle dö. Jag hade levt instängd i mig själv i flera år och helt plötsligt såg jag verkligheten runt omkring mig. Jag tappade greppet helt där ett tag, tappade bort mig själv. 

Helt plötsligt var jag "tjejen som blivit våldtagen". Jag som aldrig sett mig själv som ett offer och förnekat allt som hänt.. Det var en sjuk känsla, har aldrig känt mig så trasig och sönder. Allt rasade samman där i mars någon gång. Klarade inte av att se mig själv i spegeln, svara i telefon, gå på stan, träffa vänner och så vidare. Allt var så jävla jobbigt. 

Den sextonde mars fick jag en akuttid på BUP och det blev början på den jobbigaste tiden i mitt liv, men också början på min överlevnad. Sedan väntade ett halvår av helvete. Var knappt i skolan under våren utan var sjukskriven. När anmälan gjordes i maj var jag fortfarande på botten, men hade åtminstone riktat blicken uppåt. Sedan var det bara att slåss. Som fan. Och jag vann. Jag läste någonstans att det anmäldes ungefär 17000 sexualbrott år 2011, men att det bara var 2-300 som klarades upp. SJUKT va? 

I år spenderar jag nyår med vänner igen, singel även nu. Skillnaden är att jag inte känner mig vilsen, jag känner mig hel. Under året som passerat har jag gått igenom så mycket med mig själv, hela mitt liv har förändrats. Jag har förändrats. Jag är så stolt över mig själv för att jag har tagit mig igenom det här året. Det har funnits dagar då jag velat lägga mig ner och hålla andan tills mitt hjärta stannat, men på något sätt har jag alltid lyckats ta mig upp på fötterna igen och fortsatt framåt. Mycket av det beror på mig själv, det vet jag, men jag hade aldrig klarat det utan världens finaste människor runt omkring mig.