det var ingen som lyssnade
2012-03-16 / 15:47:27 / Tankar /Jag är en sån person som inte reagerar på jobbiga saker direkt när dem händer, utan det tar ett tag. Jag har en tendens att stänga av, att gömma undan känslorna. Så gör jag nästan alltid, både på gott och ont. Jag tror att det kan vara bra att inte känna allting på samma gång, när det precis har hänt. Jag vet inte om jag skulle klara det. Men så är det ju också så att allting nångång slår tillbaka.. det har det gjort nu.
Det bara bubblar inom mig, hela tiden. Jag har så mycket som vill komma ut. Men, jag har pratat så mycket att jag har slut på ord. Sen jag var tretton år gammal har jag gått på möten på olika ställen. BUP, Vuxenpsyk, Soc, Polisen, Ungdomsmottagningen, skolkuratorn. Allt man kan komma på och lite till ungefär. Jag har berättat om mitt liv så många gånger, och varje gång har det varit lika uppenbart för både mig själv och den jag pratar med att jag behöver hjälp, att någon utomstående måste ta sig in och förändra någonting. Det har aldrig hänt. Det är som att jag har pratat och pratat, men ingen har lyssnat.
Hur i helvete kan man som trettonåring gå in på Soc och berätta om ett liv som det jag har levt, men ingen gör någonting? Vad krävdes av mig? Att jag skurit sönder mina handleder, tagit en överdos eller slagit ner någon på stan? Det ska inte behöva vara så.
Är så jävla förbannad på samhället och har varit det så otroligt länge att det känns som jag ska sprängas.
Det är något fel med socialen, med samhället i stort. Det finns medmänniskor men de "nonchalanta" lyser verkligen med sin närvaro.
Jag vet inte om det är låten jag lyssnar på eller dina ord som jag känner igen mig i eller både och, som gör att jag känner att jag bara vill krama om dig och säga "Du och jag ska ta världen med storm. Du och jag mot ett fuckat samhälle!"
Jag förstår dig precis ! Verkligen exakt vad du menar. Det är inget man kan säga om man verkligen inte gör det, för bara det i sig är ju typ en traumatisering... (;)) Precis som du säger, att berätta om sitt liv så många gånger att du tillslut kan säga det baklänges på hibreiska när du är medvetslös, bara det är frustrerande, men ovan på det att ingen lyssnar och försöker hjälpa utan bara säger; "det löser sig med tiden ska du se", det är fan förjävligt. Maktlösheten bara skriker. Jag lider med dig. Verkligen. Förstår precis vad du går igenom.
KRAM
Verkligen. Och speciellt den här; "det löser sig med tiden ska du se." Den gör mig fullkomligt galen. Det är typ som att säga till en, jag vet inte, en förlamad att den lär sig att gå med tiden, yeah right. Nej, respektlöst är vad det är. Speciellt när de inte har den blekaste om hur det är att vara i en sån här situation, utan bara tror att det löser sig om man sover på saken och vaknar på rätt sida. Sjukt.
Jag förstår vad du menar. Men även om du skulle gjort alla de saker som du listat, t.ex slått ner nån eller skurit sönder dig på plats hade kanske inte ens det kanske inneburit att du fått hjälp. Jag har själv både blivit hemskickad med ett "har det gått över?" och varit tvångsinlagd, man vet aldrig hur det ska bli...
Fint att du skriver öppet om sånna här hemskheter, så kanske fler kan våga anmäla och stå på sig.
Tack för besöket och kommentaren. <3
Äntligen någon som kan sätta ord på vad flera personer säkerligen känner. Jag har också varit mycket inblandad i vuxenpsyk, UM, unga vuxna, kuratorer, psykologer, allt möjligt. Håller med om känslan där det känns som om man öppnar sig, berättar om helt sitt liv och sin situation psykiskt men ändå inte får någon respons. Bara det där medlidandet i ögonen på den andra personen. Medlindande är liksom inte det man behöver, det är hjälpen vi är ute efter. En hjälp vi tyvärr har svårt att få. Jag kan inte föreställa mig hur tufft du måste ha haft det dessa två år då jag själv gick totalt sönder efter endast en våldtäkt. Imponerad över den kämparglöden du måste ha, hur tuff och modig du är. Du ska vara stolt över dig själv att du kommit så här långt, du har ingen annan än dig själv att tacka för DINA framsteg. Du skulle aldrig ha klarat det utan dig själv.
fortsätt kämpa! jag har ingen aning om hur det känns, men jag ser verkligen upp till dig och jag tycker att du är väldigt stark som orkar. Hoppas du klarar dig igenom allting! KRAM!
