En månad kvar av sommarlovet ungefär och jag har ingen aning om vad jag ska göra. Fyller snart år, det är det enda inplanerade. Vill åka någonstans, bara komma bort ett tag och kunna slappna av. När jag är här känns det som att varje gång jag verkligen försöker så händer det något. I fredags mådde jag ganska bra, men så ringer en kollega till mitt målsägandebiträde och berättar att han överklagat. Jag var beredd på det, men det var liksom sättet han sa det på. "Jag ringer för att meddela att den tilltalade tyvärr har överklagat". Vadå tyvärr, är det verkligen något så negativt? Det lät verkligen så, och efter det började mina tankar spinna iväg igen. 

I min värld är det självklart att han överklagar, jag skulle nog ha blivit mer förvånad om han inte hade gjort det. Visst att det skulle vara skönt om detta var över nu och jag kunde lägga all energi på att gå vidare och må bra, men jag väntade mig inte det. Han nekar ju till alla anklagelser, klart att man överklagar en dom på tre år om man hållt fast vid att man är oskyldig hela tiden. Det som stör mig är (som alltid) att jag inte vet vad som kommer att hända. Hur lång tid kommer det ta, när kommer förhandlingen tas upp i hovrätten, hur lång tid tar det innan dem meddelar domen, vad händer om han blir frikänd, kan han ens bli frikänd.. Massa frågor helt enkelt, men det är väl som vanligt bara att bita ihop och vänta och se. 

Hade även kontakt med en familjemedlem till honom i helgen, vilket kändes skönt men samtidigt irriterande. Jag satt på dop med min släkt, hade en jättebra dag. Hade ingen mottagning på mobilen eftersom vi var i ett kapell mitt ute i skogen, men när vi åkte därifrån kom den tillbaka och då fick jag massa sms på samma gång. Ett av dem var från denne familjemedlem. Inget "hej hur är det?" utan mer ett sms som för att visa att det här fortfarande händer eller något, att det inte är över nu. Som för att visa att dem fortfarande lever. H*n skrev i alla fall att h*n står på min sida och att det är han som har begått ett brott. 

Jag förstår att det är svåt att släppa taget om allt detta och gå vidare utan att blanda in mig, men ibland önskar jag att det var precis det dem gjorde. Ett sms varannan vecka med olika budskap varje gång gör mig bara stressad. Jag har svårt att ställa mig till hur jag ska vara mot hans familj. Det är inte dem som gjor något fel och vi har alltid varit bekanta, men samtidigt blir det så svårt när vissa av dem öppet hatar mig och andra står på min sida. Det svänger så fort liksom, och tillit är något jag inte direkt har i överflöd nuförtiden. 

 

Nu åker jag iallafall iväg själv ett tag, nästan två veckor, så ska försöka vila upp mig och slappna av. Jag hade hoppats att detta "bara" skulle ta sommarlovet, men som det ser ut nu så kommer det påverka skolan i höst också. Jaja, vi hörs mer imorgon! Kramis