Såg ingen bloggadress och ingen mejl heller, så jag svarar i ett inlägg! Först och främst vill jag bara säga tack för dina fina ord som, som alltid, betyder jättemycket. 

Det jag menar med inlägget är inte att det inte är okej att stanna upp och andas, eller att det inte är okej att känna efter och vara ledsen. Såna dagar har jag ganska ofta. Det som är jobbigt för mig är när någon annan får mig att stanna eller bromsa, när jag inte får göra som jag själv vill. Om jag tvingas att tänka på eller älta det jag varit med om av någon annan så får jag inte den frihet som jag behöver för att bearbeta det här, jag behöver ta det i min egen takt och tänka på det när jag själv vill. Jag lyssnar väldigt mycket på min kropp och mitt psyke och jag gör det jag själv vet att jag mår bäst av. 

Jag har pratat med psykologer. Har gått på BUP var tionde dag i ett halvår och hos en brottsofferstödjare flera gånger. Har även haft kontakt med Tjejjouren, BRIS, 1000Möjligheter och en hel del andra människor. Så jag har pratat och bearbetat, jag har inte stängt ute alla mina känslor. Men nu har jag kommit till en punkt där jag känner att jag vill göra något annat. 

Sen måste jag bara säga en sak till. För mig har det aldrig aldrig handlat om att låtsas om att smärtan inte finns där, för det gör den alltid och det kommer den alltid att göra. För mig handlar det istället om att lära sig att leva med den.