Kom på en sak när jag svarade på ett mejl tidigare idag, jag har inte förklarat hur förhandlingen i Svea hovrätt gick till ännu! Antar att det är några som undrar eftersom jag fått frågor på mejlen, så tänkte förklara lite närmare nu. 

Måndag morgon vaknade jag upp i Stockholm hemma hos min faster. Nervös, men ändå ganska klar i huvudet och redo för dagen. Duschade, klädde på mig och gjorde mig i ordning. Var ute i god tid så behövde inte stressa. Fick inte i mig någon frukost, dels för att jag har svårt att äta på morgonen men också för att jag var ganska stressad. Förhandlingen började vid halv tio men vi var där vid nio eller strax innan. Parkerade bilen och inväntade åklagare och måls.biträde. Var lite osäker på om det skulle vara samma åklagare som tidigare (ibland händer det att en åklagare från Stockholm tar över om förhandligen ska hållas där, för att den som jobbar på annan ort inte kan ta sig dit) men blev lugnad när jag såg ett välbekant ansikte. 

Jag var inte speciellt förberedd på hur det skulle vara i hovrätten. Det skiljer sig ganska mycket från i tingsrätten om jag ska vara ärlig. Dels hur byggnaden ser ut. Svea hovrätt är en gammal byggnad i sten, väldigt vacker och väldigt gammeldags. Insidan påminner om ett slott och varje sal har en historia bakom sig. Den sal vi höll till i var kronprinsessans garderob, inte Victorias utan någon från 1800-talet hehe... Vägg i vägg låg kejsarsovrummet, där hon hade fött sin son i paradsängen. Inte jag som hittat på orden, minns att det stod så på en skylt utanför dörren. 

Det var mycket folk vid hovrätten. När vi kom in togs vi emot av en säkerhetsvakt som bad att få se kallelsen, sedan kollade han igenom sina papper och berättade vart vi skulle gå. Upp för trappan och sedan till höger. Avdelning 1, tror jag! Där uppe var det ännu mer människor. Fanns ett litet väntrum med två soffor och en kaffeautomat, sen var det bara korridorer med en massa dörrar. I varje korridor stod det någon. Det var många poliser där om man kallar dem så, eller häktesvakter är nog rätt ord. Internerna (de som var misstänkta för brott) var där tillsammans med sina vakter. 

Ungefär femton minuter innan förhandlingen skulle börja stod vi (jag, pappa, målsägandebiträde och åklagare) och väntade utanför salen. Jag började bli lite mer nervös nu, men fortfarande inte överdrivet mycket. Plötsligt kände jag hur något sköljde över mig och jag sa "nu kommer han, nu kommer han" utan att ens ha vänt mig om. Men mycket riktigt, han kom där tillsammans med sina vakter, iförd handfängsel, och jag och måls.biträdet gick därifrån. När han gick på toaletten rörde vi oss tillbaka och jag sa hejdå till pappa för att göra mig redo att gå in i salen. Några minuter efter halv ropades vårt ärende upp i högtalarna och vi kallades in. Jag hälsade på de fem personer som redan fanns därinne och satte mig på vår sida. Sedan kom han in genom dörren och det var en procedur i sig, de tog av honom handfängseln, men vakterna stannade kvar. En bakom honom och en mellan honom och mig. Läskigt men ändå en känsla av trygghet. Under bordet där jag satt fanns även ett överfallslarm, antar att det är en knapp jag ska trycka på om jag känner mig hotad. 

Rätten presenterade sig, till vänster en äldre kvinna, bredvid henne en yngre. I mitten satt domaren, till höger om henne satt en man och till höger om honom en äldre man. Sedan började själva förhandlingen med en sakframställning. Hans försvarsadvokat lade fram sina yrkanden, anledningen till att vi var där den där dagen. De överklagar tingsrättens dom, och menar att han ska försättas på fri fot. Om han mot sitt nekande ska dömas så ska han istället bli dömd för sexuellt utnyttjande av minderårig, vilket i regel innebär ett betydligt lägre straff. Efter det fick min åklagare presentera sitt ärende, och det är att vi bestrider deras överklagan och menar att tingsrättens dom ska stå fast. 

Sedan började de med att spela upp förhöret med mig från tingsrätten, vilket var väldigt påfrestande. Då och då kändes det som att jag var där och upplevde allt ännu en gång, men på något sätt lyckades jag ändå hålla en distans till alltihopa. Det fanns en stor skärm bakom mig och en bakom honom, så det var nästan som att titta på varandra. Jag undvek att se på honom, men kände då och då hur han sänkte blicken från skärmen och såg på mig. Det var obehagligt, han har som jag skrivit förut en förmåga att bränna sönder mig med blicken. 

Efter ungefär halva mitt förhör, det var en timme och femtio minuter långt, så tog vi en paus på femton minuter. Det var behövligt eftersom det var psykiskt utmattande att sitta därinne så nära honom. Hans vakter reste sig upp och satte på honom handfängsel igen, och sedan fördes han ut. Jag dröjde kvar en halv minut tills jag inte längre kunde se honom där utanför och sedan gick jag också. Drack lite vatten och satte mig i soffan för att ringa mamma. Mitt måls.biträde gick på toaletten. Efter några minuter hörde jag hans röst redan innan hissdörrarna hade öppnats ordentligt, han stirrade på mig när han tillsammans med sina vakter passerade mig. Han har en förmåga att se ut som en osäker liten pojke ibland. Han har ett minspel som ser så ursäktande ut, som när ett litet barn har gjort något fel och skäms för att berätta det. Jag blev irriterad på mamma för att hon inte fattade att han gick förbi, hur hon nu skulle kunna ha märkt det genom telefonen, och sa att jag var tvungen att gå.

Sedan gick vi in i salen igen och fram till lunch såg vi klart förhöret med mig. Det tog alltså hela förmiddagen. Vid lunch bestämde vi oss för att gå ut och äta. Jag ville bort från byggnaden för en stund, och det var skönt att röra på benen efter att ha suttit still så länge, skulle ju fortsätta göra det sen också. Så vi gick till Stadsmissionen. Pappa var utanför hovrätten när vi kom ut så vi gick tillsammans med åklagare och måls.biträde. Beställde en sallad, men fick inte i mig så mycket mer än räkor och melon. Samma sak nu, har svårt att äta när jag är stressad. Det är något med hela den här situationen som får mig att känna mig som ett rådjur som springer framför en bil medan det är stängsel på båda sidorna av vägen. 

Efter lunch var det dags att spela upp förhöret med honom. Det var 27 minuter långt. Mitt var alltså nästan fyra gånger längre och det säger ganska mycket om innehållet. När jag såg hans förhör igen blev det ännu mer uppenbart hur osäker och rädd han verkade. Jag har känt honom så länge, vet hur han fungerar. Han hade verkligen ingenting att komma med och det märktes så tydligt. Allt han hade att säga var "jag vet inte, jag kommer inte ihåg, det har jag ingen uppfattning om". Mitt förhör vägde bly och hans var en fjäder. 

Efter det fortsatte förhöret med alla vittnen. Även dessa spelades upp på video. Skönt att de slapp komma till Stockholm allihopa. Först ut var min storasyster, sen min andra syster, efter det mitt ex, sedan J's föredetta sambo och efter det min pappa. Försvaret, dvs hans sida, hade inte heller denna gång kallat några vittnen och ingen annan bevisning heller för den delen. Någon gång under dagen, minns inte riktigt när men tror att det var på morgonen under sakframställning, presenterade åklagaren även den skriftliga bevisning som finns i målet. Den består av utdrag från mina gamla bloggar, msn-konversationer, Facebook-konversationer, sms-meddelanden och journalutdrag från BUP. 

Han fick även svara på en del frågor. Bland annat hur han hade haft det i häktet, om han fått något stöd, om han fått ta emot besök, vad som var mest jobbigt. Han berättade att han haft det ganska okej trots att det varit väldigt jobbigt. Han äter mediciner för sitt dåliga mående och han har träffat präster och besöksgrupper för att få stöd. Han har fått träffa sin dotter. Han tror att han kommer förlora jobbet om han åker in, och han har hört på andra vägar att han blivit ersatt med en vikarie tills vidare, men han har inte haft någon kontakt med sin arbetsgivare. Jag vet inte varför men det kändes skönt att veta, jag har ju undrat mycket under den här tiden. 

Något som dock stör mig är att det som verkade störa honom mest var att polisen kommer att beslagta hans jaktvapen. Han har tre stycken. Älgstudsare, hagelbössa och salongsgevär. När han kommer ut får han inte ha dem på fem år. Skönt tycker jag, jobbigt tycker han. Om jag varit i hans sits hade jag tyckt att det allra jobbigaste var att inte få träffa min dotter. Jag har sett henne växa upp och jag vet vilken underbar liten tjej hon är, men han nämnde knappt henne. Utom då han berättade att han fått träffa henne i häktet. Inget mer. Ändå berättade han att han saknade sina hundar, samma hundar som jag sett honom sparka efter och skrika åt. Samma hundar som han skriver om på Facebook där han skänker bort dem. Men vapnen var jobbigast, att inte kunna jaga eftersom det är ett så pass stort intresse. Ja okej, kul för dig att du har ett intresse. Men din dotter då? Dina syskon? Dina föräldrar? Dina vänner? Hur mycket kan tre vapen egentligen betyda? Jag förstår mig inte på honom. 

Det sista som hände under dagen, vi drog över tiden för att slippa hålla förhandling på tisdagen också, var att åklagare, måls.biträde och hans försvarsadvokat höll sina slutpläderingar. Åklagaren berättade hela historien. Varför vittnena stärker min berättelse, varför den skriftliga bevisen gör det. Varför han ska dömas och vad han ska dömas till. På vilka grunder tingsrättens som ska stå fast helt enkelt. Målsägandebiträdet förklarade mitt mående under den här tiden, att jag gått på BUP och att de har slagit fast att jag har ångest- och depressionstillstånd. Grunden till varför han ska betala skadestånd. 

Hans försvarsadvokat, en människa jag kan reta mig själv till gallfeber över, förklarade varför han ska bli frikänd. Att bevisningen inte håller till exempel. Vilket den gör, uppenbarligen. Han sa även att jag är släkt med vittnena, vilket nästan fick mig att börja skratta. Ja okej, jag är släkt med mina systrar och min pappa. Men inte med mitt ex och inte med hans föredetta sambo. Hela hans attityd får mig att känna att han kommer till varje förhandling oförberedd och måste stamma fram det han har att säga samtidigt som han ögnar igenom sina papper.

Dagen efter, på tisdagen, skulle rätten överlägga och besluta domen. Då på tisdagen togs även beslut om han skulle bli kvar i häkte i väntan på domen, och när vi satt i bilen på väg hem från Stockholm ringde min mobil. Mitt måls.biträde. Han blev kvar i häkte! En vecka senare släpptes domen på Svea hovrätt, i måndags klockan elva, och jag hängde på telefonen. När jag fick beskedet strax efter elva svämmade känslorna över. Jag grät och skrattade på samma gång, och sedan gick jag till min skolsköterska för att berätta. Såhär ser domen ut! Med stjärnor har jag ersatt ort, namn på åklagare, namn på måls.biträde, hans namn, hans försvarares namn.