function getCookie(cname) { var name = cname + "="; var ca = document.cookie.split(';'); for(var i = 0; i

A reminder

  2013-02-09 / 18:33:11 / Bloggen /
 
Den senaste veckan har jag befunnit mig i min bubbla igen. Tagit en resa tillbaka i det förflutna. Minnen har återupplevs, tårar som aldrig mer skulle falla har forsat ner för mina kinder. Varför? Jag vet inte riktigt. Jag har ingen aning egentligen. Alla känslor bara kom tillbaka. Kanske beror det på att jag pratat de senaste veckorna, mer än vad jag brukar prata. Det är många som ställt frågor, som jag har svarat på. Svar som jag bevarat långt in i mig själv väldigt länge, jag tror att det rör till ganska mycket. Ord som aldrig skulle passera mina läppar har uttalats offentligt. Jag säger inte att jag inte ville, för det ville jag. Och jag vill fortfarande. Jag tänker inte vara tyst längre, det tar bara tid att vänja sig vid att inte vara det. 

Jag mår bra egentligen. Jag är lycklig och ganska hel. Ganska hel men fortfarande väldigt skör, det är lätt att få mig att falla. Jag har trots allt rivit ner allt som han byggde upp åt mig, och börjat bygga upp det från grunden igen. Ensam, på egen hand. Jag behöver det, lära känna mig själv igen. Det tar sin tid att bli hel då, när alla bitar måste passa igen. När vissa bitar måste bytas ut, och nya måste anpassas och accepteras. Det är svårt att lära sig leva med något som man tagit avstånd från så länge. 

Jag vet exakt var jag har varit och vilka vägar jag aldrig tänker gå igen. Jag har lämnat mitt förflutna, allt det där som skadat mig så mycket. Det tillhör en annan tid i ett annat liv. Ett bleknat ärr på insidan av mitt hjärta, en baktanke allra längst bak i mitt huvud. En ständig påminnelse, en evig vägvisare. Men ärren visar var vi har varit, inte var vi ska. Min framtid är bara min och jag tänker inte låta någon ta den ifrån mig. Det är först när du befunnit dig längst ner, legat på botten av det djupaste havet, och bestämmer dig för att ta dig uppåt som du inser din egen styrka. Jag är för stark för att någonsin vika mig igen. Från och med nu finns det bara en väg och den leder framåt, bort från den du gjorde mig till. Jag är någon annan nu, någon som du aldrig ska få chansen att vare sig röra eller förstöra. För dig är jag otillgänglig, omöjlig att komma nära. Så ska det förbli tills den dagen jag slutar andas. 

Du och jag. Det finns inget vi, det har aldrig funnits ett vi. Det är du, och sen är det jag. Banden som knutit oss samman så längre är avklippta nu. Jag är fri, men du är fortfarande fången. Precis som det ska vara. Och även den dagen du lämnar de väggar du sitter bakom så kommer du vara fångad. Inte jag, inte vi, bara du. Det är du som kommer leva med alla minnen, alla mardrömmar. Det är du som aldrig kommer finna frid, inte ens den dagen du dör. För mig är du redan död, och det har jag kommit till frid med. Den personen du var, han som betydde någonting för mig - han är borta. Död och begraven och jag har gått vidare. Den personen du blev är den som du kommer få dras med hela ditt liv, för jag tänker inte göra det. 


Johanna

Tack.

Svar: :-)
None None

2013-02-16 @ 09:48:54
Emelie

Hej vännen !
Det var ett tag sen jag tittade in här, men vad härligt det är att läsa hur din attityd har förändrats. Du kommer gå långt !

Kramar i massor ! <3

Svar: Hej :) Åh, ja det är jätteskönt! Hur går det för dig? <3

Kramar!
None None

2013-02-20 @ 23:30:20
URL: http://www.detforflutna.blogg.se
Emelie

Jo, det går under omständigheterna bra. Min psykolog slutar om tre veckor så jag har lite sk "Frida-ångest", men det är nog bara en fas - hoppas jag. Annars ska jag verkligen inte klaga, det går framåt ! :)
Kram <3

Svar: Kände precis samma sak när jag slutade gå på bup i november. Första tiden efteråt är värst, när man saknar den där känslan av att det finns någon därute i världen som förstår en.. :/ kram <3
None None

2013-02-22 @ 17:22:03
URL: http://www.detforflutna.blogg.se

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

design av: joannalicious