Läsarfråga: Varför fortsatte du att gå hem till honom?
2013-01-09 / 20:47:50 / Bloggen /När jag träffade honom första gången var jag tolv år gammal och mitt liv var på väg att vändas upp och ner. Med tiden förlorade jag mer eller mindre all trygghet jag hade, både i mig själv och i min omgivning. Jag tappade fotfästet helt enkelt.
När allt var som värst så fanns han bara där en dag. Jag har beskrivit honom som någon som stod upp när alla andra föll, och någon som såg mig när alla andra blundade. Då märkte jag inte vad som hände, men idag vet jag att han såg mig som en väldigt sårbar och trasig tjej, som var lätt att fånga. Han trasslade in mig i honom och jag blev beroende av att ha honom i mitt liv. Han blev min trygghet.
När övergreppen började kunde jag inte förstå vad som hade hänt. I min värld var det omöjligt. HAN skulle ju aldrig kunna göra så mot MIG, det var helt ofattbart. När det hände första gången bestämde jag mig för att det var ett misstag, en dum grej han hade gjort, något som aldrig skulle kunna hända igen. Sen hände det igen. Och igen. Och igen. Jag bröts ner mer och mer för varje gång och jag stängde av alla känslor. Med våld, hot och tvång bröt han ner mig tills jag var så svag att jag knappt orkade andas i hans närvaro.
Jag var livrädd för honom, men lika rädd var jag för att han skulle berätta. Det fanns människor i min närhet med ett extremt dåligt mående och jag tog på mig ansvaret för dessa människor och ville skydda dem till vilket pris som helst, även om jag skulle förlora mig själv på köpet. Han hotade med att berätta för min familj om "oss" om jag inte gjorde som han sa, och hans version skulle vara en helt annan än den jag hade. Jag var tretton år gammal och bombsäker på att ingen skulle tro mig.
Även om man längst in i hjärtat vet vad som är sant så är det väldigt lätt att som barn intala sig att det är en själv som har gjort fel. När han dessutom hade en sån dubbel betydelse i mitt liv blev allt så mycket svårare.
Ingen jävla skam ska läggas på dig för att du fortsatte gå hem till honom. Lyssna inte på folk som ifrågasätter eller insinuerar, det är ingen annan än du som vet hur läget såg ut eller hur du kände.
Jag har just spenderat en och en halv timme med att läsa igenom hela din blogg, efter att ha läst artikeln på svt. Jag har inte riktigt ord, förutom hur enormt stark du är. Jag slås verkligen av, och imponeras av, vilken smart och intelligent tjej du verkar vara. Jag har svårt att uttrycka i ord hur mycket jag beundrar allt du skrivit, hur du lyckats kämpa dig igenom all skit. Att du offentliggör det - jag är övertygad om att det är guld värt för andra som är eller har varit i samma situation som du var.
Ja, som sagt, det är svårt att uttrycka ordentligt. Jag önskar att jag kunde skriva mer, för det krävs nog minst ett par A4 för att ordentligt kunna förklara hur berörd och imponerad jag blivit av att läsa det du skrivit. Men fortsätt kämpa. Ge aldrig upp om dina drömmar om att skriva och att plugga, för jag är övertygad om att du kan bli precis vad du vill.
Allt mitt bästa,
Julia
Jag både älskar och hatar dina ord. Du sätter ord på alla mina känslor, alla mina tankar, och på mina upplevelser. Du får mig att förstå vad som egentligen har hänt. Både på gott, och ont. När känslorna slår såhär hårt emot mig hatar jag dig och din blogg. Och när jag lugnat ner mig, så förstår jag varför. Och kan andas lite lättare.
För det är både himmel och helvete. Att "återuppleva" allt. För det gör jag. I alla dina ord. Allt som du skrivit.
Det stärker mig, när stormen sakta ebbats ut.
Det tar tid. För mig har det tagit snart 10 år. Jag är fortfarande på vägen. Har inte ens kommit halvvägs.
Men jag har berättat. Allt. För någon. För första gången. Varenda detalj. Rörelser, ord, kläder, händer som tar för hårt, lukter och känslor. Idag gjorde jag det. Tillslut.
Tack, fina fina fina. För din blogg, ditt mod, och den känsla av lugn förståelse och styrka du ger. Underbara Sara.
Blir tårögd! Skickar kramar och stöd till dig.
Fyfan vad snygg men simpel design! Btw gillar din blogg redan, även fast jag nyss klickade in.. Var stark tjejen ♡
Tycker att det är så dumt att folk ens ställer den frågan, som att det skulle vara ditt fel att det fortsatte. Samma sak som folk ställer frågor till de som blir misshandlade av sina män, eller att de är otrogna gång på gång och ändå stannar man kvar. Det var en väldigt bra förklaring iallafall och jag önskar dig all lycka i livet. Låt ingen trycka ner dig!
Vad sa din familj när dom fick veta? När fick dom veta?
Du är helt grym. Stor förebild för väldigt många!
Respekt för deeejj!! <3<3<3 :)
Grät när jag såg videon <3
var den frågan som min mamma sa när jag berättade vad jag varit med om.... men varför vill du åka dit då.... ja som så många som blivit utsatta så är ju människan man blir utsatt av en människa som förgriper å i mitt fall en farfar... är inte bara svart å vitt... å viktig å egentligen å slippa den frågan... dom man själv i sin sån stor utsträckning anklagar sig själv ändå över vad som hänt.... är stolt över dig tjejen.... även om jag önskar att ingen skulle bli utsatt för övergrepp och våldtäkt.... kram <3
KRAM!!!
Lite så här...?
http://www.ubetoo.com/player.aspx?mediaid=2836#.UPBJiW-Phy0
