function getCookie(cname) { var name = cname + "="; var ca = document.cookie.split(';'); for(var i = 0; i

Mitt uppe i allt

  2013-05-16 / 19:39:52 / Bloggen /
Det är mindre än en månad kvar till studenten. Hörde ni det? MINDRE ÄN EN MÅNAD. Jag förstår inte hur tiden kunnat gå så fort. Det känns som förra veckan som jag satt och darrade i en svart skinnfåtölj i väntan på Caroline, den enda människan jag kände häruppe. Och nu sitter jag här, i min soffa, i en lägenhet som jag för tillfället håller på att packa ner i kartonger. Alldeles nyss var vi på vår första klassresa tillsammans, alldeles nyss stod vi i en cirkel och presenterade oss. Jag kommer ihåg att jag hade svårt att komma ihåg alla namn. Idag kan jag dem utantill, de tillhör människor som jag mött i klassrum och korridorer varje dag i tre år. 

Det har gått tre år. Över tusen dagar. Det är ofattbart. Jag minns hur jag suttit där i klassrummen och längtat efter den här tiden, sett fram emot den. Jag minns att jag varit så trött på att skriva uppsatser och att räkna matte att jag velat kräkas, men fortsatt bara för att en dag nå hit. Och nu står jag här. Den fjortonde juni passerar jag mållinjen, men jag ser inte fram emot det längre. Jag vill stanna tiden här, precis just nu. Bara vänta lite. Jag är redo att fortsätta framåt, men samtidigt inte. Som artonåring räknas jag som vuxen, men det är först när jag lämnar gymnasiet som det riktiga vuxenlivet börjar. Dagen efter studenten har jag ingen aning om vad som väntar mig, det finns inga säkra kort längre. 

På min vita slitna vägg hänger min vita oslitna klänning. En långklänning. Under den står två par skor, ett par som jag kommer att ta emot mina betyg i och ett annat par som jag kommer att gå studenttåget i. Skräckblandad förtjusning sammanfattar allt jag känner just nu. Det är väl självklart att det är skönt att vara klar med skolan, men det kommer inte bara vara skolan jag lämnar. Jag kommer att lämna hela Hudiksvall. När jag flyttade hit flydde jag undan allt som ni redan vet har hänt mig, jag behövde komma bort och börja om. Och jag har börjat om. Jag har nya vänner, lägenhet, haft jobb här och så vidare. Utöver det så är det tusen andra saker som har hänt här. Det var här jag läkte. 

Alla minnen kommer alltid finnas kvar här. Både bra och dåliga, men det är de dåliga som känns svårast att lämna på något konstigt vis. Det var här jag bodde när en i min närmaste familj försökte ta livet av sig och nästan dog. Det var här jag bodde när mitt liv rasade samman och när jag började min behandling på BUP för att bygga upp det igen. Det var här jag bodde när jag gick igenom rättegångarna och allt runtomkring det, och på något sätt så har de minnena fastnat här. De har växt fast här. Den här platsen kommer alltid vara bevarad inom mig. Nu låter det som att jag älskade att må dåligt, men det är inte så jag menar.. Det jag menar är att det var här jag fann min väg tillbaka, det var här jag valde att leva igen. Det är en trygghet att vara här, här mår jag bra. 

Sedan finns det en miljon bra minnen också. Alla fina människor jag mött, vissa är idag mina bästa vänner. Dagarna vi spenderat tillsammans och alla minnen vi skapat här kommer jag aldrig glömma. Det har hänt så mycket. 






Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

design av: joannalicious