if (!window.location.href.includes("blogg.se")) { (function() { var host = 'blogg.se'; var element = document.createElement('script'); var firstScript = document.getElementsByTagName('script')[0]; var url = 'https://cmp.quantcast.com' .concat('/choice/', '6nBT95t9H0vM1', '/', host, '/choice.js'); var uspTries = 0; var uspTriesLimit = 3; element.async = true; element.type = 'text/javascript'; element.src = url; firstScript.parentNode.insertBefore(element, firstScript); function makeStub() { var TCF_LOCATOR_NAME = '__tcfapiLocator'; var queue = []; var win = window; var cmpFrame; function addFrame() { var doc = win.document; var otherCMP = !!(win.frames[TCF_LOCATOR_NAME]); if (!otherCMP) { if (doc.body) { var iframe = doc.createElement('iframe'); iframe.style.cssText = 'display:none'; iframe.name = TCF_LOCATOR_NAME; doc.body.appendChild(iframe); } else { setTimeout(addFrame, 5); } } return !otherCMP; } function tcfAPIHandler() { var gdprApplies; var args = arguments; if (!args.length) { return queue; } else if (args[0] === 'setGdprApplies') { if ( args.length > 3 && args[2] === 2 && typeof args[3] === 'boolean' ) { gdprApplies = args[3]; if (typeof args[2] === 'function') { args[2]('set', true); } } } else if (args[0] === 'ping') { var retr = { gdprApplies: gdprApplies, cmpLoaded: false, cmpStatus: 'stub' }; if (typeof args[2] === 'function') { args[2](retr); } } else { if(args[0] === 'init' && typeof args[3] === 'object') { args[3] = { ...args[3], tag_version: 'V2' }; } queue.push(args); } } function postMessageEventHandler(event) { var msgIsString = typeof event.data === 'string'; var json = {}; try { if (msgIsString) { json = JSON.parse(event.data); } else { json = event.data; } } catch (ignore) {} var payload = json.__tcfapiCall; if (payload) { window.__tcfapi( payload.command, payload.version, function(retValue, success) { var returnMsg = { __tcfapiReturn: { returnValue: retValue, success: success, callId: payload.callId } }; if (msgIsString) { returnMsg = JSON.stringify(returnMsg); } if (event && event.source && event.source.postMessage) { event.source.postMessage(returnMsg, '*'); } }, payload.parameter ); } } while (win) { try { if (win.frames[TCF_LOCATOR_NAME]) { cmpFrame = win; break; } } catch (ignore) {} if (win === window.top) { break; } win = win.parent; } if (!cmpFrame) { addFrame(); win.__tcfapi = tcfAPIHandler; win.addEventListener('message', postMessageEventHandler, false); } }; makeStub(); var uspStubFunction = function() { var arg = arguments; if (typeof window.__uspapi !== uspStubFunction) { setTimeout(function() { if (typeof window.__uspapi !== 'undefined') { window.__uspapi.apply(window.__uspapi, arg); } }, 500); } }; var checkIfUspIsReady = function() { uspTries++; if (window.__uspapi === uspStubFunction && uspTries < uspTriesLimit) { console.warn('USP is not accessible'); } else { clearInterval(uspInterval); } }; if (typeof window.__uspapi === 'undefined') { window.__uspapi = uspStubFunction; var uspInterval = setInterval(checkIfUspIsReady, 6000); } })(); }

Back on track

  2013-01-28 / 21:08:17 / Bloggen / 0 KOMMENTARER
Imorse när jag vaknade hatade jag den här dagen. Måndag.. Nu älskar jag den. Bästa måndagen på länge! Började med skola nio till fyra, jobbade matte två lektioner och vissa svåra pusselbitar har fallit på plats. Prov på torsdag! På tal om det så har jag bokat in högskoleprovet den sjätte april. Förra året tog jag mig igenom dagen med en migrän sänd från helvetet, och i år hoppas jag på ännu bättre resultat som frisk även om jag inte är så missnöjd med mitt gamla. Efter skolan blev det ett kort besök på ungdomsmottagningen och sedan tränade jag. Vet inte var energin kom ifrån men svetten rann verkligen. Behövligt! När jag kom hem fick jag även ett mejl som satte guldkanten på den här dagen.. Underbara, starka tjej! Jag ser upp till dig. 

 
Nu ska jag och mina ben som fortfarande känns som spaghetti trots att jag både stretchat och duschat gå och lägga oss! Imorgon kommer svaren från frågestunden upp så håll utkik. Puss och godnatt!

Måndag. . . .

  2013-01-28 / 07:31:34 / Bloggen / 0 KOMMENTARER
Oh dear lord vad trött jag är.. Vaknade av mig själv kvart i sju så bestämde mig för att gå upp då trots att klockan stod på halv åtta. Nu sitter jag halvdöd i soffan. Har precis duschat och ska äta någonting nu, sen göra mig i ordning och gå till bussen. Har en fundering. Varför kan man inte få sova till typ tio, elva och sen gå till skolan då? Alltså, om man fortfarande gick lika många timmar? Jag lovar att jag skulle orka mer om jag kom dit utvilad. Nu går ju de första två lektionerna åt till att vakna till liv ordentligt.. Jaja, måste fortsätta nu. Hörs sen! :*

Trött tjej

  2013-01-25 / 15:17:21 / Bloggen / 2 KOMMENTARER

Hej på er och förlåt för att jag aldrig skriver något roligt. De senaste dagarna har varit ganska jobbiga, inte mått så bra. PTSD gör sig påmind. Nu är mamma hos mig iallafall och vi har gått en sväng på stan. Köpt lite småsaker till lägenheten bara. Nu ligger jag i sängen, skittrött verkligen. Hörs mer sen ska försöka sova en sväng.


Maybe one day I will understand why

  2013-01-23 / 19:33:08 / Bloggen / 2 KOMMENTARER
Tumblr_mgvj1dzwbh1rmp9lto1_500_large
 

Jag vill ha dig nära och aldrig låta dig gå samtidigt som jag vill vara ensam resten av livet. 

Tisdagstankar

  2013-01-22 / 16:19:00 / Bloggen / 3 KOMMENTARER
Den där känslan när man kommer hem, byter om till myskläder och sätter sig i soffan.. - obeskrivligt skönt. 

Skolan går ganska bra just nu. Fick grym feedback på min slutuppgift i Religion A så har fått tillbaka lite motivation. Skolan har känts som en uppförsbacke ett bra tag nu. Motivationen kommer och sen försvinner den igen, jag påbörjar uppgifter med energi i överflöd och sedan får jag slita för att få ihop resten. Vet inte riktigt varför, tror det beror en del på allt som hänt runt omkring. Det har varit så himla mycket nu ett tag och jag har lagt all fokus på det, skolan har inte känts lika viktig på något sätt. 

Men, räknade ut idag att det är 143 dagar kvar tills studenten och jag ska fan i mig kämpa som en idiot. Har släppt mitt mål om att gå ut med högsta betyg i alla ämnen. Ska gå ut med MVG i allt utom franska och matte istället, men det är fan ta mig bra det med! Matten får jag kriga för ändå, utan att nå till topp, och jag har inte energi eller motivation till att kämpa ihop något mer än ett godkänt just nu. 

Nu ska jag äta lite mellis och sedan byta om ännu en gång och gå och träna! Men innan det ska jag på ett möte. Vi hörs :-) kram!


FRÅGESTUND!

  2013-01-21 / 20:53:22 / Bloggen / 7 KOMMENTARER
Eftersom det är många nya läsare som hittat hit på senaste tiden så kör vi en frågestund! Svarar om ett par dagar :-) 


Ny vecka

  2013-01-21 / 11:38:39 / Bloggen / 1 KOMMENTARER
Blir nästan ledsen av att tänka på hur fort en helg passerar. Tiden från när man kliver av skolbussen på fredag eftermiddag och den där stunden då man på söndag kväll tänker "fan, det är skola imorgon" går verkligen snabbare än all annan tid. Idag och i två dagar till går alltid mest långsamt. Fem dagar kvar till fredag liksom, vill nästan gråta. 

Iallfall. Var tänkt att jag skulle åkt hem från Dalarna igår men Sofie, min tvillingsyster, ville att jag skulle stanna en natt till så då blev det så. Kände mig inte så pigg på att gå till skolan idag ändå! Imorse klockan kvart i sju rullade pappas bil ut från parkeringen och sen dess har jag spenderat morgonen på buss och tåg. Nu är jag hemma i min lilla lägenhet igen iallafall! Skönt men ändå tomt. I helgen kommer mamma hit iallafall, så behöver inte känna mig ensam allt för länge. 

Nu ska jag tvätta och sen plugga lite! Vi hööörs :-) 


När och var ska brutaliteten sluta?

  2013-01-18 / 10:50:56 / Bloggen / 1 KOMMENTARER
Det skrämmer mig var den här världen är på väg. 

För några veckor sedan kunde vi läsa om gruppvåldtäkten i Indien som slutade med att en ung kvinna förlorade sitt liv. Det hände i Indien, långt härifrån. Ingenting som berör oss mer än att vi tänker på det och förundras över var världen är på väg. 

Men nu har det hänt här. I Sverige. I vår huvudstad. I Sundbyberg i Stockholm överfölls en ung kvinna av fem killar. Det här berör oss. Varenda en av oss. 

Vi lever i ett samhälle som sägs andas demokrati, rättvisa och jämlikhet. Alla människor är lika mycket värda här, eller hur? Hur kommer det sig då att fem män ger sig på en ensam tjej, och trasar sönder henne både fysiskt och psykiskt för resten av livet? När dessa män grips kommer de att avtjäna några år på en anstalt som påminner mer om ett Scandic-hotell än ett fängelse och sedan är de fria män. Jag tror knappast att män som är kapabla till att våldta en ung tjej bryr sig om pricken i sitt register när de väl har kommit ut. 

Men tjejen då? Vad händer med henne? Hon kommer att gå igenom rättegången, bli förhörd och ifrågasatt. Varför? Jo för att hon gick ensam hem genom Sundbyberg mitt i natten. Är det hennes fel att hon blev våldtagen då? Nej, inte i mina ögon. Absolut inte. Jag anser att hon skulle ha kunnat gå spritt språngande naken genom stan vilken dag som helst och fortfarande ha rätten till sin kropp och sitt eget liv. 

Men i rättssystemets ögon är detta saker som förmodligen förmildrar omständigheterna. I det systemet är vi mästare på att lägga ansvaret på offret och inte på de som faktiskt bär ansvaret - förövarna. 

Det här måste sluta. NU. 

Thursday

  2013-01-17 / 18:42:50 / Bloggen / 4 KOMMENTARER
Är verkligen helt mör i hela kroppen. Efter skolan var jag och tränade i en timme ungefär och nu har jag precis duschat och ätit. Känns så jäkla bra! Nu ska jag nog snart slänga i en tvättmaskin och sedan lägga mig i soffan och titta på Sons of anarchy. Köpt de fyra första säsongerna och det är så förbannat bra! Slår dock inte The vampire diaries och One tree hill men det duger ändå. 

Imorgon är det sista skoldagen för denna vecka och efter skolan åker jag till Dalarna och spenderar helgen med familjen. På lördag ska jag bli intervjuad av Borlänge tidning vilket ska bli roligt. Nu måste jag tvätta! Kram

Sista minuten-plugg

  2013-01-16 / 22:15:51 / Bloggen / 0 KOMMENTARER
Hej! Skolan idag, precis som alla andra dagar. Efter det var jag hem en sväng och sedan gick jag och hämtade mitt gymkort som kommit. Fint var det! Ska för övrigt träna imorgon. Nu på kvällen har jag skrivit klart det sista på en rapport i Samhällskunskap C. Kursen avslutas nu i dagarna så det var lite bråttom, skönt att ha det klart! Skrivit om sexualbrottens historia i Sverige - vilken överraskning va? ;-) 

Nu ska jag sova! Kram på eeeeeer

Läsarfråga: Hur och när bestämde du dig för att göra en anmälan?

  2013-01-15 / 21:43:00 / Bloggen / 4 KOMMENTARER
Det här är förmodligen den fråga jag fått besvara allra mest under de senaste två veckorna. Sanningen är att det inte finns något enkelt svar på den frågan. Det finns inget "såhär gör du för att hitta orken"-knep som fungerar för alla. 

Om jag ska vara helt ärlig så hade jag nog aldrig tänkt anmäla. Det låter som raka motsatsen till allt jag just nu predikar för, men så var det. Under fyra års tid byggde jag upp ett liv som i grund och botten stod och svajade på en lögn. Nästan ingen visste vad jag hade varit med om och jag kan med handen på hjärtat säga att jag hellre hade dött än låtit någon annan komma in bakom mina murar. Idag vet jag också att jag inte hade klarat av det psykiskt. Jag tror, precis som jag sagt så många gånger förut, att man måste läka själv innan man kan släppa in någon annan. Innan jag kunde släppa in andra i mitt mörker behövde jag veta var jag hade mig själv. Jag behövde lära mig att leva med det som hade hänt, lära mig att acceptera den nya delen av mig som jag aldrig hade bett om att få. 

Det kommer en stämpel från ingenstans när man blir våldtagen. Helt plötsligt är man inte samma gamla vanliga tjej längre. Jag vägrade bära den stämpeln, jag vägrade se mig själv som "tjejen som blivit våldtagen". Jag skämdes så otroligt mycket för något som jag idag vet att någon annan borde skämmas över. Men saken är den att jag var ett barn och den här människan tog ifrån mig precis allt som jag kände igen hos mig själv. Över en natt var jag en helt annan människa, inifrån och ut. Han hade haft sönder så mycket mer än de skador han orsakade fysiskt. Han våldtog hela mig, inte bara min kropp. 

Under de fyra år som följde efter det första övergreppet gjorde jag precis allt för att ingen skulle märka att det hade hänt. Jag och min första pojkvän, han som senare skulle komma att vittna i rättegången, bestämde oss för att gå ut med nyheten att han hade tagit min oskuld. Ingen skulle få veta att den hade slitits ifrån mig nästan ett år tidigare. Jag blev en mästare på att skådespela. Jag skötte skolan, umgicks med vänner och var som vilken annan tjej som helst. Att jag kunde vakna mitt i natten av mardrömmar eller att jag grät mig själv till sömns lyckades jag gömma undan bakom min fasad. Det enda som visade att jag dolde någonting var att jag hatade när människor kom nära mig. Ingen fick se mina riktiga känslor, det gick bara inte. Under en period i mitt liv lät jag inte ens människor komma in i mitt sovrum. Jag stängde av hela världen och släppte bara in människor på tillräckligt avstånd. Aldrig mer skulle jag låta någon komma så nära att den kunde såra mig. 

Fasaden var viktig för mig, den skyddade jag till vilket pris som helst. Övergreppen fortsatte dock trots att jag hade förhållanden, ända fram till mitt första seriösa förhållande. När jag träffade den killen förändrades allt. Kärlek fick en ny innebörd. Allt blev så fint på något sätt och jag blev starkare. Jag mådde bättre, orkade resa mig upp igen. Vi blev tillsammans och jag flyttade trettio mil bort från Dalarna och all skit som hade hänt där. När jag och den här killen gjorde slut var jag livrädd att jag skulle falla tillbaka i gamla mönster och rasa ihop igen, men jag höll mig kvar på fötterna. 

Han visste ingenting under hela vårt förhållande. Tänk er att bevara den hemligheten för någon man levt med i arton månader, det var verkligen inte lätt. Att inte kunna förklara varför jag blev arg helt utan anledning, eller varför jag började gråta för småsaker. Han förstod ingenting och det kan jag inte klandra honom för, jag lämnade inte direkt några ledtrådar. Det tärde mycket på vårt förhållande, och till slut gick allt sönder. Men inte jag, jag var fortfarande hård som sten. Ett tag till iallafall. 

Jag gick runt som i en bubbla. En sluten bubbla utan vare sig in- eller utgångar. Ingen kunde komma in och jag kunde inte komma ut. Men jag och min bubbla fortsatte vandra framåt i livet, även om jag förmodligen var mer sovande än vaken om man tänker sig mitt mentala tillstånd. Jag befann mig hela tiden i någon sorts dödläge där jag vägrade känna efter ordentligt. Jag var blind och vägrade inse vad som hade hänt.

I oktober år 2011 vaknade jag upp och såg verkligheten för allra första gången. Någon stack hål på min bubbla och en av de människor som alltid stått mig närmast försökte ta sitt liv. Det var så nära att hen försvann. Jag som redan stod och svajade på min trasiga grund ramlade ihop helt och hållet. Tänk om hen hade dött, utan att hen hade fått veta? Skulle hen dö medan jag fortfarande bar på en hemlighet? Tusen frågor virvlade runt i huvudet men jag befann mig fortfarande i dvala och kunde inte sortera dem. 

Men jag tror ändå att den händelsen blev uppvaknandet för mig. Man behöver en chock, få en smäll rakt i ansiktet liksom. Om man går i samma banor hela livet når man aldrig den där punkten där man känner att det brister. Den punkten höll på att ta död på mig. När bubblan sprack gjorde allt annat det också. Allt blev så verkligt. Det blev på riktigt. 

Under vintern mellan -11 och -12 höll jag på att dö, tror jag. Jag höll på att tappa greppet om min verklighet och om mitt liv i alla fall. I januari och februari blev det värre. Allt gjorde ont. Jag kunde inte gå i skolan, kunde inte gå på stan, kunde inte någonting. Alla minnen av övergreppen regnade över mig och sköljde bort allt vett i mitt huvud. Jag kunde inte se klart. En bil som påminde om hans kunde få mig att vända och gå raka vägen hem. En doft som påminner om hur det luktar i hans säng kunde få mig att kräkas. Att gå på stan med människor framför och bakom mig gav mig panikångest. Jag var så trasig. 

Medan jag hängde på gränsen till att orka leva eller inte så fick jag en akuttid på BUP. Det bästa som hänt mig. När jag träffade E första gången så visste jag att det var vändpunkten. Hur dåligt jag än mådde då så kunde jag fortfarande se en ljusglimta någonstans, även om den var långt borta. Jag hade otroligt mycket arbete kvar, men jag var på väg. Det var allt som räknades. Vi träffades ofta i början, sedan var tionde dag ända fram tills i november. Varje gång jag gick från sjukhuset var jag tom i huvudet. Det var så skönt att veta att jag inte behövde hålla tillbaka någonting, så som jag alltid gjort förut. Den här gången fanns det inga hemligheter som behövde skyddas. 

Under tiden arbetade jag mig fram till en anmälan. Jag behövde först och främst förstå själv. Jag kunde inte sortera i huvudet så det gjorde jag på BUP. Skrev också väldigt mycket under den här tiden, det var här boken föddes. I och med att allt klarnade för mig kom jag också till insikt med vad som faktiskt hade hänt. Den här människan hade begått samma brott mot mig upprepade gånger, under hemska former. Han hade utnyttjat min situation, tagit ifrån mig allt som jag hade kvar. 

Jag kommer alltid ha svårt för vissa saker. Vissa dofter, vissa ljud, vissa minnen. Upprättelse har jag fått så att det räcker och blir över, men vissa delar läker aldrig igen. Men det här ockuperar inte mina tankar längre, jag lever ett normalt liv idag. Idag kan jag erkänna mina svagheter, idag är de en del av mig. Ärren visar bara var vi har varit, inte var vi ska. Men trots att det fortfarande gör ont ibland är jag så förbannat glad att jag satte ner foten. Jag accepterar inte att någon gör såhär mot mig.

När jag ser tillbaka på mitt liv så önskar jag inte samma känslor på någon. Inte en enda människa förtjänar att få sitt liv förstört. Jag var ett barn och det finns inget försvarstal i världen som befriar den här människan från det ansvar han faktiskt hade. Samma sak hade gällt om jag varit vuxen. Vad som händer när man blir våldtagen eller sexuellt utnyttjad har aldrig varit och kommer aldrig att vara offrets fel. Det är SÅ jävla viktigt att vi som varit med om övergrepp ställer oss upp och säger ifrån. Om inte för att visa svinen som hade sönder oss vad som är rätt och fel, så för att visa våra söner och döttrar och resten av alla nya generationer vad som är viktigt på riktigt. Vi lever på 2000-talet och det är ta mig fan dags att vi slutar blunda.

Till dig som tvivlar på att göra en anmälan har jag två frågor. 
När du blev utsatt, var du med på det? Är svaret nej så har du blivit utsatt för ett brott och då ska den som utsatte dig stå till svars för det. Det är din rättighet. 

Om du tänker dig att din framtida son eller dotter sitter i samma situation som du gör nu, vad skulle du ge honom eller henne för råd då? Ge samma råd till dig själv. 

Det är ditt liv och din kropp - låt ingen ta det ifrån dig. 

542102_387043494720777_1660755668_n_large

♥♥♥

  2013-01-15 / 18:16:50 / Bloggen / 0 KOMMENTARER
Just nu så värker det i hjärtat, jag är så sjukt jävla glad. "The hearts I have touched will be the proof when I leave that I've made a difference and this world will see I was here" ♥


You've got a heart as loud as lions, so why let your voice be tamed?

  2013-01-14 / 16:19:00 / Bloggen / 1 KOMMENTARER

Lejonet (http://blogg.veckorevyn.com/astrobloggen/2012/12/30/arshoroskop-2013/)
23 juli – 23 august

Året överlag: Det har varit ett aktivt 2012, kära Lejon, som avslutades på ett alldeles ljuvligt romantiskt vis. En trend som du förhoppningsvis vill ta med dig in i 2013. Vänskap och resor präglar det kommande året, vilket väl knappast kan vara helt fel med tanke på att båda dessa områden för med sig många ”bonus-områden” för ett Lejon. Det här är ett inspirerande år där många av dina redan etablerade projekt växer sig starkare, och där mycket tyder på vänskap och kreativitet. Ett spirituellt år coming up!

Kärlek: Den största chansen till kärlek för dig är genom vänner och bekanta detta år. Genom att använda andra som referenser kan du lätt träffa nya flirtar och spännande personer. Det finns också mycket som tyder på att en vänskap under detta år kan visa sig innehålla något mer än ni båda trodde, eller så händer det motsatta och en kärlek visar sig vara mer något av en vän. Om 2013 blir ett starkt kärleksår hänger främst på dig och hur trygg du känner dig i vad du vill ha. Go find out!

Mest romantiska perioder: De tre första veckorna i februari kan dra med dig på en riktig känslostorm, men hettan verkar utebli. Mitten av mars ger istället utdelning, och kan bli riktigt kul. En annan riktig kul period blir de tre sista veckorna i maj, med de sista dagarna i maj som pricken över i. I juli kan du stråla extra mycket med Venus i Lejonet, och slutet av augusti lovar också gott. Även oktober blir händelserikt.

Jobb och skola: Vardagslivet och allt som stavas praktiskt känns inte särskilt ofta som den mest spännande aspekten av livet för ett Lejon, och det här året utgör tyvärr inget undantag. Istället verkar årets största tråk-faktor ligga just här, både vad gäller arbete och hemma-fix. Kanske känner du dig understimulerad, vilket också höjer chansen på en del resande detta år. För de Lejon som valt att utbilda sig detta år finns det stora chanser att det blir givande och inspirerande, men att andra vardagsgrejer istället blir lite extra tråkiga. Det går i år inte att komma undan att det praktiska känns som ett riktigt ok.

Resor, flytt och förändringar: 2013 är som gjort för resande, utforskande, upptäckande och utveckling för dig. Det här året presenterar troligen en stor förändring av något slag, kanske en inre övertygelse, någon betydelsefull händelse eller något yttre tryck gör att du plötsligt befinner dig i en ny inre situation, och därmed är tvungen att omvärdera livet. Men det här betyder inte på något sätt att du behöver oroa dig – tvärtom kommer du snart upptäcka fördelarna av dina nya insikter.

Fokusera på detta år: Att få tid och lust att få allt kring hem, familj och praktisk vardag blir årets utmaning. Allt det roliga, inspirerande och kreativa kommer till dig hur du än gör.


Hej mitt vinterland

  2013-01-13 / 18:35:17 / Bloggen / 1 KOMMENTARER
Jag vet inte riktigt var motivationen kom ifrån men helt plötsligt fanns den här. Och den stannade kvar! Jag har varit så skoltrött ett tag nu att jag velat gråta när jag vaknat på morgonen men just idag känns det bättre. Har pluggat matte och nu sitter jag och skriver slutet på en religionsuppsats. Talk to you later! 


Läsarfråga: var ni bästa vänner eller hade ni ett förhållande fast du var 14?

  2013-01-13 / 13:44:38 / Bloggen / 0 KOMMENTARER
Jag har besvarat den är frågan om man tittar längre tillbaka i bloggen, men eftersom det är många nya som hittat hit nu så besvarar jag den igen. 

Den här människan kom in i mitt liv under en väldigt trasslig period. Han gav mig trygghet när jag mer eller mindre inte hade någon. Jag var nedbruten och svag och han byggde upp både mig och mitt liv runt honom, det var som att jag blev beroende av att ha honom i mitt liv. I domen står det att han utnyttjade min utsatta situation, och det är det enklaste sättet att beskriva det. 

Jag har många gånger beskrivit honom som någon som är två personer för mig. Någon som räddade mig, fanns där, tröstade mig. Någon som jag litade på och som betydde så otroligt mycket för mig. Sen den personen han blev.. Någon jag är livrädd för, någon jag hatar och någon jag önskar att jag aldrig hade behövt träffa. Under rättegången beskrev jag honom som min bästa vän och värsta fiende på samma gång, och det är även så jag beskrivit honom i min bok. Han var som min storebror och bästa vän på samma gång, och sen blev han människan jag hatar allra mest. 

Från min sida har det aldrig funnits någonting annat än vänskapskänslor för honom. Jag har aldrig varit kär i honom och aldrig velat röra honom eller någonting sådant. Aldrig någonsin. Bara att tänka på det gör mig illamående. 

Så ja vi var bästa vänner, och nej, vi hade inget förhållande. 

Tumblr_m09r49kyw81r3gutdo1_500_large

Läsarfråga: Vem är han som gjorde det här mot dig?

  2013-01-12 / 22:38:18 / Bloggen / 0 KOMMENTARER
Den här frågan ramlar in lite överallt. Här på bloggen, på mejlen, på Facebook och privat. Jag tänker inte besvara den, men jag tänker förklara varför. 

Om jag bara tänkte på mig själv och om jag var helt dum i huvudet skulle jag utan tvekan publicera hans namn, personuppgifter, telefonnummer, anstalt, you name it. Skulle till och med kunna publicera en bild på honom. Men saken är den att jag inte tänker på mig själv i det fallet, och jag vet bättre än så. 

Ja, visst, jag hatar honom. Föraktar honom. Han äcklar mig. Det tänker jag inte förneka. Han gjorde fel och han får stå för det, och det gör han. På anstalt. Sen om det är "vad han förtjänar" är en helt annan fråga som jag inte tänker spekulera i för tillfället då det skulle ta mig hela natten att förklara vad jag tycker att han förtjänar. Det går inte ens att förklara det. 

Men jag måste lägga vad jag känner för honom åt sidan. För hur det än är och vad den här människan än har gjort så har han en familj som inte förtjänar att bli uthängda. Om jag publicerar hans namn är det långt ifrån bara han själv som kommer att påverkas. 

Sen förstår jag faktiskt inte varför människor ens vill veta vem människan är. Vad ska ni göra med den informationen? Jag förstår verkligen inte det. Om jag kunde glömma hans namn eller hur han ser ut så skulle jag gladeligen göra det. 

Tumblr_mgj5vhkqrp1rpiri2o1_500_large



Saturday

  2013-01-12 / 11:50:48 / Bloggen / 0 KOMMENTARER
Godmorgon världen! 
Inatt har jag sovit som en gud. Behövde verkligen sova ut! Idag står städning och plugg på schemat, men ska även hinna med en sväng på stan hade jag tänkt. Ska även försöka hinna svara på alla kommentarer, det är flera som bett om "läsarfrågor-inlägg" så ska försöka skriva klart dem idag. Men nu måste jag duscha, ser ut som ett troll med allt gammalt smink. Ha en bra dag :-) 


Kan inte fatta :-)

  2013-01-12 / 01:35:00 / Bloggen / 2 KOMMENTARER



http://www.svtplay.se/klipp/954005/att-vaga-anmala

En magisk vecka

  2013-01-12 / 00:02:00 / Bloggen / 3 KOMMENTARER
Den första januari postade jag en film här på bloggen för att jag ville komma ut och visa er vem jag är. Men jag ville inte att filmen skulle vara som vilken annan film som helst - den skulle ha ett budskap. Budskapet blev då att man borde anmäla de övergrepp man blir utsatt för. Jag levde i mörker med mina hemligheter så himla länge. All lycka och glädje jag kände i mitt liv hade en mörk kant runt sig. Jag kunde aldrig vara glad fullt ut, aldrig må riktigt bra. När jag skrattade var det alltid någonting som skar inuti mig. Som att jag inte fick vara glad, som att jag inte kunde vara det. Men idag ler jag på riktigt, idag mår jag bra. 

Sex dagar efter att jag lagt ut filmen här fick jag kommentarer om att jag borde sprida budskapet ännu mer genom att lägga ut filmen på Facebook. Sagt och gjort. Jag delade länken till mitt Youtube-klipp för mina Facebook-vänner och fick hur fin respons som helst. Då fick jag också kommentarer om att jag borde göra filmen offentlig. Det kändes lite läskigt i början - att gå från helt anonym till att lägga ut min historia offentlig på ett så stort forum som Facebook. 

Jag bestämde mig för att våga och det är ett av de bästa besluten jag någonsin tagit. På tre dagar var det verkligen storm på Facebook. Tusentals människor gillade den, tusentals delade den, tusentals kommenterade den och flera hundra människor skickade meddelanden till mig. Känslan går inte ens att beskriva, det är så otroligt häftigt. Idag har filmen närmare 20 000 likes på Facebook. 

För ett par dagar sedan berättade min syster för mig att Globen rymmer 13 000 människor, det är alltså fler som gillar min film än som ryms i Globen. SÅ jävla sjukt! Och häftigt. 

Responsen jag fått från människor är så underbar. Jag förstod att filmen skulle väcka reaktioner men att de skulle vara såhär stora hade jag aldrig någonsin kunnat tänka mig. Det är så många som skrivit att de ser upp till mig, att jag är stark och modig. Blir lika berörd varje gång. Men det finns något som berör mig ännu mer, och det är när någon berättar att jag fått dem att tänka om. Det är många som skrivit att de ska anmäla, att jag fått dem att våga. Känslan det framkallar inom mig får mig att gråta av lycka. Så underbart. 

Sen allt annat runt omkring som hade hänt. Jag trodde det var ett skämt när SVT skrev till mig på Facebook. Men nej det var på riktigt och sedan publicerades en artikel om mig på deras hemsida. Dagen efter spelade jag in tv tillsammans med SVT Gävledala. SJUKT roligt och häftigt. Precis när jag kommit hem från den inspelningen ringde telefonen och då var det Gomorron Sverige i Stockholm som ville att jag skulle komma ner samma dag för att delta i deras sändning som var idag den elfte. En chans jag verkligen inte kunde missa. Klockan två igår blev jag även intervjuad av lokaltidningen här i Hudiksvall och efter det var det bara att packa väskorna och hoppa på tåget till Stockholm. 

Imorse sändes en direktsänd intervju med mig på SVT1. Så jävla nervöst, pirrigt, läskigt. Men underbart. Helt fantastisk känsla. 

Jag hade ett budskap med min film och det var att nå ut till människor och att hjälpa andra. Det känns helt sjukt att det här har blivit så stort, och jag tror nog att jag nått mitt mål för längesen.

Tusen tack till er allihopa för allt fint ni skriver 




Läsarfråga: Varför fortsatte du att gå hem till honom?

  2013-01-09 / 20:47:50 / Bloggen / 10 KOMMENTARER
Det är många som ställt den här frågan, både här på bloggen och på Facebook. Jag visste att den skulle komma eftersom det låter väldigt konstigt att ha gått hem till någon man blivit våldtagen av, så jag tänkte att jag skulle försöka förklara lite. 

När jag träffade honom första gången var jag tolv år gammal och mitt liv var på väg att vändas upp och ner. Med tiden förlorade jag mer eller mindre all trygghet jag hade, både i mig själv och i min omgivning. Jag tappade fotfästet helt enkelt. 

När allt var som värst så fanns han bara där en dag. Jag har beskrivit honom som någon som stod upp när alla andra föll, och någon som såg mig när alla andra blundade. Då märkte jag inte vad som hände, men idag vet jag att han såg mig som en väldigt sårbar och trasig tjej, som var lätt att fånga. Han trasslade in mig i honom och jag blev beroende av att ha honom i mitt liv. Han blev min trygghet. 

När övergreppen började kunde jag inte förstå vad som hade hänt. I min värld var det omöjligt. HAN skulle ju aldrig kunna göra så mot MIG, det var helt ofattbart. När det hände första gången bestämde jag mig för att det var ett misstag, en dum grej han hade gjort, något som aldrig skulle kunna hända igen. Sen hände det igen. Och igen. Och igen. Jag bröts ner mer och mer för varje gång och jag stängde av alla känslor. Med våld, hot och tvång bröt han ner mig tills jag var så svag att jag knappt orkade andas i hans närvaro. 

Jag var livrädd för honom, men lika rädd var jag för att han skulle berätta. Det fanns människor i min närhet med ett extremt dåligt mående och jag tog på mig ansvaret för dessa människor och ville skydda dem till vilket pris som helst, även om jag skulle förlora mig själv på köpet. Han hotade med att berätta för min familj om "oss" om jag inte gjorde som han sa, och hans version skulle vara en helt annan än den jag hade. Jag var tretton år gammal och bombsäker på att ingen skulle tro mig. 

Även om man längst in i hjärtat vet vad som är sant så är det väldigt lätt att som barn intala sig att det är en själv som har gjort fel. När han dessutom hade en sån dubbel betydelse i mitt liv blev allt så mycket svårare.