Varje dag, oavsett om jag uppdaterar eller inte, så ramlar det in kommentarer här om hur stark och modig jag är. Det betyder så mycket. För mig är det mer än bara ord på en dator. Det finns en människa där bakom, en människa som klickat sig in på min blogg, läst det jag skrivit och bestämt sig för att svara. Det är det som är det allra finaste med att ha en blogg. Jag känner ett sådant stöd, och jag är så tacksam för det. 

Just nu behöver jag det mer än någonsin. Just nu är jag så glad att jag startade den här bloggen. Jag är på väg in i en otroligt jobbig period. För snart två månader sedan var jag på mitt första möte på BUP, och sedan dess har allting bara rullat på utan att jag riktigt har tänkt efter;

- Jag har fått sjukintyg för att i stort sett kunna vara hemma från skolan när jag vill utan att det påverkar någonting.
- Jag har tackat nej till antidepressiva och sömntabletter.
- Jag har berättat för min familj om allting, och fått ett helhjärtat stöd av dem.

Torsdagen för en vecka sedan var jag på BUP på ett möte, och veckan innan det hade vi kommit fram till att jag skulle boka tid hos polisen för att bli förhörd och för att göra en anmälan om våldtäkt mot barn. Jag hade tid på fredagen, innan skolan. Fick tiden på tisdagen, och hela veckan var jag nervös. Kunde inte göra någonting rätt kändes det som, gick runt i en bubbla. När fredagen kom skakade benen direkt när jag gick ur sängen. Jag åt ingen frukost, jag svettades trots att jag precis hade duschat och så vidare. Det brukar ta tio minuter att gå till polisstationen, men det tog mig ungefär en halvtimme. Jag stannade flera gånger, ville vända. Fick svårt att andas och ett enormt tryck över bröstet. En ångestattack. 

Väl därinne möttes jag av en kvinna i femtioårsåldern. Jag kände direkt att våran kemi inte stämde överens alls, men jag följde efter henne ändå. Vi satte oss på hennes kontor, och eftersom hon sagt att detta var ett förhör så antog jag att hon skulle ställa frågor och även spela in det som sades. Istället satt hon tyst och betraktade mig, och började sedan fnittra. Jag blev väldigt illa till mods, hon kändes väldigt oseriös. Hon började prata om sitt jobb, vad hon gjorde och så vidare. Jag lyssnade och nickade, undrade när vi skulle komma till saken. Efter ungefär en halvtimme bestämde jag mig för att inte göra en anmälan, utan sa att jag var tvungen att gå till skolan. Under den halvtimmen hade hon hunnit dra en massa dåliga skämt, och även suttit knäpptyst och betraktat mig ett flertal gånger till. 

Jag ångrade att jag ens gått dit. Jag hade förberett mig hela veckan, varit nervös och rädd för vad som skulle hända. Så möts jag av någon som inte tar situationen på allvar alls, utan sitter och fnittrar som någon jävla fjortis? Det får inte gå till så. det krävdes tillräckligt med mod för att jag skulle gå dit över huvud taget, jag ska inte behöva sitta där och skratta tillsammans med henne som om allting var ett skämt. Men, jag bestämde mig på vägen ut för att göra en anmälan någon annanstans. Det ska jag göra på måndag. Så det är på gång, det rullar på. 

Det händer så mycket just nu, allting går så fort och sanningen är att jag är livrädd. Jag kan inte sova, jag kan inte äta, jag får svårt att andas ibland, jag gråter ofta, jag ångrar mig ibland. Det är svårt att förklara alla känslor, men just nu är allting otroligt jobbigt. Det är tungt, det är mycket att bära. Hur mycket jag än berättar för någon annan så bär jag ändå allting själv. Det här är min historia, det är jag som varit med om det här. 

Ibland tänker jag att det var lättare att leva innan jag berättade, att jag mådde bättre då. Det gjorde jag också, till viss del. Men samtidigt bar jag då på en hemlighet som med tiden åt upp mig inifrån. Utåt sett mådde jag bra, men det blev sämre och sämre. Så fort jag var ensam med mina tankar tärde de sönder mig bit för bit. Bägaren rann över till slut och jag är glad att jag berättade. Men det är svårt, och det är svårare att inse att detta bara är början. Jag ser framför mig hur jag sitter på polisförhör, hur jag går igenom en rättegång och hur jag kommer möta honom i rätten. Jag har skrapat på ytan av något som är så mycket större. Jag minns många detaljer, men ännu har jag inte berättat om dem för någon. Men jag vet att jag kommer vara tvungen. 

Till alla er som läser den här bloggen, med målet att en dag ta steget och göra en anmälan; var starka. Livet är inte lätt just då, men det blir bättre. Det är okej att gråta, det är okej att vara förbannad. Det är okej att vara rädd, och det är okej att ångra sig. Men tänk på VARFÖR ni anmäler. Personen som utsatt er för något gjorde fel, men det är ni som fått stå till svars för det. Det är ni som har mått dåligt, ni som hatat er själva. Det är han som borde må dåligt, det är han som borde gråta och det är han som borde hata sig själv. Glöm aldrig det, ni har inte gjort något fel. Jag vet att det känns så. Jag vet att det känns som att man får skylla sig själv och att man kunde ha gjort någonting annorlunda, men tyvärr funkar det inte så. Det som har hänt har hänt, och det går inte att förändra. Men, det var han som gjorde fel, inte du. Skitsamma om det gått lång tid, tiden läker inte sår som dessa och det finns hjälp att få. Som så många människor sagt till mig, men som jag vet att man inte vill höra, det blir bättre. Jag lovar, det blir det. Inte just nu, men blicka framåt. Gör det här för din egen skull, du är värd upprättelse. ♥♥♥

Just nu behöver jag den här bloggen mer än någonsin. Jag behöver ha en plats där jag kan skriva av mig, och där det är okej att jag gör det. Utöver det så får jag sådan enorm respons här. Varje dag ökar läsarantalet, och varje dag ramlar det in helt underbara kommentarer. På samma gång har jag insett att jag kommer kunna ha kvar den här bloggen sen, när allting är bättre, och se tillbaka på det liv jag en gång levde. För jag vet att det kommer ordna sig, det måste det göra.